Klas Lindelöf: Ur lag är specialläraren

“Specialpedagogexamen och speciallärarexamen har snarlika beskrivningar och det är inte meningen att det bara ska vara några enstaka arbetsuppgifter som skiljer två examina åt”.

Det säger Jana Hejzlar, utredare på Högskolverket. Citatet är hämtat ur en artikel i Lärarnas Tidning som följer upp Högskoleverkets utredning om specialpedagoger.

Specialpedagoger? Det existerar alltså två snarlika lärardiscipliner, speciallärare och specialpedagoger. Detta är något som utbildningsminister Jan Björklund aldrig andas en bokstav om. I debatt efter debatt får han oemotsagd göra numret om att regeringen nu infört den speciallärarutbildning som socialdemokraterna en gång avskaffade. Eftersom skolpolitisk spetskompetens är svagt utvecklad i våra riksdagspartier leder diskussionen aldrig förbi detta statement för att utmynna i någon nyansering eller problemställning.

För hur var det? Det fanns en enighet i riksdagen om att den gamla konstruktionen med exkluderande specialklasser hade spelat ut sin roll. Elever skulle så långt som möjligt inkluderas, oavsett de individuella förutsättningarna. För detta behövdes en skräddarsydd pedagogisk kompetens. Speciallärarna försvann, specialpedagogerna kom. Så stavas den korrekta bakgrunden och mot den förefaller Jan Björklunds statement en smula kryptisk.

Vår utbildningsminister kritiserar avskaffandet av specialläraren. Retoriskt gör han en figur av att det skulle ha rört sig om s-märkt flum. Denna retorik resulterar rent logiskt i en implicit kritik av den nya lärardisciplinen, specialpedagogen. I grunden måste retoriken uppfattas som att det är svängningen från ett exkluderande synsätt till ett mer inkluderande som utbildningsministern i själva verket vänder sig emot.

På den tiden hette det OBS-klasser och de leddes av speciallärare. Modellen hamnar nära vad man kan associera som utbildningsministerns reformistiska målbild. För hur ska man annars uppfatta hans kritik och idé?

Nu blir det komplicerat. För ute på skolorna finns det sedan en tid alltså både speciallärare och specialpedagoger, två separata men snarlika lärardiscipliner. Hur bygga logistik och organisation med vettiga avgränsningar? Låter man specialläraren ta hand om exkluderingen medan specialpedagogen sköter inkluderingen?

Nej, det kan man inte. Enligt skolans styrdokument är det inkluderande arbetssättet den otvetydiga normen. Vad Jan Björklund än vill påskina i retoriken, gäller inkluderingstanken genomgående även i hans egna reformpaket.  Av Skollagen 2010:800 Kap. 3, 7§, framgår att det särskilda stödet, …ska ges inom den elevgrupp som eleven tillhör om inte annat följer av denna lag eller annan författning. Skolinspektionen ser till att doktrinen följs. Ur lag är den traditionella specialläraren. Ur skollag.

Vi börjar skönja ännu ett av de nya skolreformernas Moment 22. Bakom Jan Björklunds pampiga retorik döljer sig än en gång ett populistiskt och ogenomtänkt hastverk som vid sin storskaliga implementering ställer de lokala skolenheterna inför svårlösliga dilemman. Som alltid, på ena eller andra sättet, löser skolorna även detta. En vanlig modell är, vad jag förstår, att speciallärarna ambulerar jämte ordinarie lärare i utvalda klasser och att de ofta finns med i ”läxverkstäder” och liknande. Specialpedagoger inriktas mer mot individuella utredningar av behov, lärarhandledning och frågor gällande speciella läromedel. Det haltar men ”funkar”, hjälpligt, för det mesta, om enheten är stor nog att rymma bägge sorter. Ännu en ståltrådsreform som kräver mängder av silvertejp.

Jan Björklund gör en politisk höna av att han har återinfört de speciallärare ”som socialdemokraterna avskaffade”. Han låtsas inte om att speciallärarna ersattes av de snarlika specialpedagogerna. Speciallärarna undervisade i OBS-klasser. Sådana finns inte längre och regeringens egna skolreformer blockerar effektivt deras återinförande. Frågan om hur speciallärarna skall arbeta i stället finns inte i debatten. Inte heller frågan om hur skolan ska hantera det förhållandet att det nu finns två snarlika ”special…” istället för en.

(Klas Lindelöf är verksam som skolledare på gymnasienivå sedan många år)