Lars Gustaf Andersson: Om konstnärlig forskning

Vad är kunskap i kunskapsskolan? När skolan prioriterar vissa ämnen – matematik, svenska, naturvetenskap – har man bestämt vad som är (viktig) kunskap. Forskare har påpekat att en så snäv satsning är olycklig – också för de ämnen som ges förtur. En bredare inriktning ger bättre resultat i alla ämnen. Vad säger det om vad kunskap är? På senare år har blivande jurister och läkare kunnat läsa skönlitteratur i sin utbildning. Vad är det för kunskap de då söker? Nu finns ”konstnärlig forskning” på våra universitet. Vad är det för kunskap den kan ge? Har vi en mängd olika vägar till kunskap eller är skolboken den enda? (red)

I en artikel om olika kunskapsbegrepp i Skola och samhälle skisserade Jan Thavenius vad som kan karakterisera konsten som kunskapsform:

Till skillnad från skolboksvetandet släpper konsten fram det osäkra, ofärdiga, motsägelsefulla och mångtydiga i våra kunskaper. Konsten har plats för stämningar och känslor, det personliga och subjektiva, för konflikter och dilemman. Konsten berättar gärna konkret och sinnligt, frågar hellre än ger bestämda svar. Där konsten framträder med ett förslag, uppträder vetenskapen och skolboken gärna som om de hade Svaret.[1]

Det här sättet att försöka förstå konsten som kunskapsform har en lång tradition inom den kulturpedagogiska forskningen och det praktiska kulturarbetet i skolan. Begreppet ”estetiska läroprocesser” är ett exempel på en term som använts under lång tid och som bland annat täcker diskussionen om konsten som kunskapsform. Jag gjorde själv för ett antal år sedan ett försök att sammanfatta den skandinaviska kulturpedagogiska forskningen och slogs då av vilken vitalitet och mångfald som präglar relationen mellan kultur och skola.[2] Samtidigt, och till synes utan någon riktig förbindelse med det konstnärliga arbetet i skolan, har begreppet konstnärlig forskning på senare år förankrats i högskolevärlden. Det handlar då enkelt uttryckt om den forskning som äger rum vid de konstnärliga utbildningarna, till exempel konsthögskolor och teaterhögskolor, och där forskningsprocessen är ett konstnärligt arbete.

Den här forskningen, som initierats på flera centrala konstnärliga utbildningar i åtminstone västvärlden, har på kort tid etablerats och fått finansieringsformer och institutionella strukturer som är analoga med den övriga akademiska världen. I Sverige finns det från och med 2010 en nationell konstnärlig forskarskola där en stor mängd doktorander är verksamma och väntas disputera under de kommande åren. Redan innan denna forskarskola formerades fanns det på flera centrala institutioner konstnärliga doktorander av vilka en del redan har disputerat, till exempel i ämnet fri konst. En aktuell presentation av forskningsfältet gjordes för ett tag sedan av en av de verksamma doktoranderna i en debattartikel med anledning av en omdiskuterad generationsutställning på Moderna Museet i Stockholm. Andreas Gedin, doktorand i fri konst vid den konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet, skrev:

Denna forskning är en del av en våg av praktikbaserad forskning där bland andra sjukhuspersonal och lärare också ingår. Grundtanken är att praktiker ackumulerar en mängd oformulerad kunskap och att denna kan uttryckas och utvecklas inom ett akademiskt forskningsprojekt, ibland tillsammans med andra akademiker.

I den konstnärliga forskningen handlar det ofta om att kontextualisera arbetet genom en teoretisk reflexion. När det fungerar som bäst fördjupas både kunskapen om den konstnärliga arbetsprocessen generellt och om det enskilda verkets problematik.[3]

Men det har inte varit friktionsfritt när den konstnärliga forskningen gjort inträde i akademin. Gedins artikel är skriven som ett svar på konstkritikens förhållande till den nya forskningsformen, han tolkar kritiken av fältet som en maktstrid:

Den konstnärliga forskningen ger konstnärer en position att tala om sin och andras konst utifrån. Inte minst erbjuder den en möjlighet till en fördjupning av det konstnärliga arbetet som den ekonomiska marknaden inte kan erbjuda. Och denna tänkande, talande och skrivande konstnär hotar kuratorernas, galleristernas, konsthistorikernas och konstkritikernas formuleringsprivilegier.

Konstnärlig forskning och traditionell forskning

Den konstnärliga forskningen är inte bara ifrågasatt inom den konstnärliga offentligheten, utan också i högskolevärlden, där denna nya verksamhet dels utmanar våra föreställningar om den vetenskapliga kunskapsbildningen, dels utgör ytterligare en konkurrent i kampen om redan knappa forskningsanslag. Det finns en stark skepsis mot tanken om konstnärlig forskning; traditionella vetenskapliga kriterier som evidens och hypotesprövning tycks inte tillämpbara. En annan kritisk punkt är fältets ytterst heterogena karaktär. Det finns ingen konsensus om begreppsapparaten, om metoder och teoretiska perspektiv.

Det som eventuellt kan sägas vara gemensamt för de flesta konstnärliga forskningsprojekt är att de med utgångspunkt i ett visst medium närmar sig begrepp som överskrider mediet. Ett exempel är Magnus Bärtås avhandlingsarbete You Told Me som försvarades i Göteborg våren 2010.[4] Arbetet består dels av en skriven avhandlingsdel, dels 5 stycken videofilmer av varierande längd. Filmerna och texterna kommenterar varandra i viss mån och bygger upp ett resonemang om berättandets och fiktionens former.  Här finns argumenterande och beskrivande texter, som i vilken avhandling som helst, men det finns inga givna resultat, ingen konklusion. Här krävs en medskapande läsare som använder avhandlingsarbetet för att diskutera begreppen och materialet.

Den konstnärliga forskningen är naturligtvis problematisk eftersom den har vetenskapliga anspråk men förhåller sig mycket fritt till den vetenskapliga kunskapsbildningens konventioner. När man ser på de projekt som presenteras inom ramen för den nationella forskarskolan är det påfallande många forskare som utforskar sin egen praktik och därmed också sig själva, vilket vore omöjligt eller i alla fall högst kontroversiellt inom traditionell forskning, dels på grund av subjektivitetsaspekten, dels med tanke på vetenskapens förhållande till det generella och representativa. Det finns enstaka konstnärliga projekt som uttryckligen inte har några andra forskningsanspråk än att utforska sig själva, om man spetsar till det, och skattebetalarna kan då möjligtvis fråga sig vem som då har glädje av forskningen utom forskaren själv det vill säga konstnären.

En intressant poäng med den konstnärliga forskningen är emellertid att den liksom konsten kan släppa fram ”det osäkra, ofärdiga, motsägelsefulla och mångtydiga i våra kunskaper” (för att citera Jan Thavenius), och alltså inte bara säga oss något om världen utan också något om hur annan kunskapsbildning och forskning går till. När man skärskådar det problematiska i den konstnärliga forskningen, till exempel subjektiviteten och frånvaron av evidens, kan det skärpa blicken för att även den mer traditionella forskningen, ”skolboksvetandet”, präglas av subjektivitet och fiktioner. Det är bara det att det finns en retorik, en språklig klädedräkt som döljer de problemen så mycket bättre där. Vad den konstnärliga forskningen kan hjälpa oss är att ställa de svåra frågorna till den vetenskapliga kunskapsbildningen, frågor om vilka ideologiska och materiella villkor som är styrande, vilka perspektiv och paradigm som gör det möjligt att tänka vissa saker och omöjligt att tänka andra. Det är lätt att säga om kejsaren att han inga kläder har. Men betraktaren kanske också är naken?

(Lars Gustaf Andersson är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet)                                                          

[1] Jan Thavenius, ”Kunskap och kunskap”, Skola och Samhälle 100413: http://www.skolaochsamhalle.se/lararutbildning/jan-thavenius-kunskap-och-kunskap-2/

[2] Lars Gustaf Andersson, ” Kulturen i skolan & skolan i kulturen eller Heisenbergs obestämdhetsrelation ännu en gång”, i Lena Aulin-Gråhamn (red.), Kultur, estetik och skola. Några forskningsperspektiv, Malmö högskola: Rapporter om utbildning 9/2002, s. 7 – 42.

[3] Andreas Gedin, ”Debatten döljer en maktfråga”, Svenska Dagbladet 101117.

[4] Magnus Bärtås, You Told Me. Work Stories and Video Essays, Göteborg: ArtMonitor 2010.