Skola och SamhälleLars Ingelstam: Vad är en lärare? Om att tänka rätt i professionsfrågan
Det upphetsade post-PISA-tankeutbytet har övertygat mig om att nyckeln till förståelse och förbättring av skolan är den intellektuella och kognitiva miljön i det enskilda klassrummet. Denna kan påverkas på olika sätt: mindre segregerade klasser (bort med det fria skolvalet!), högre lärartäthet och lärare som kan ladda miljön, intellektuellt och personligt. Denna artikel ägnas åt den sistnämnda aspekten.
Jag argumenterar för att
– lärare ska betraktas som professionella intellektuella yrkesutövare
– denna yrkesutövning ser väldigt olika ut beroende på stadium, ämnesinnehåll och elevkategori
– läraren har mycket gemensamt med kunskapsbärare utanför skolan
Om detta synsätt tas på allvar och hela systemet görs öppnare blir konsekvenserna omfattande: i skolans praktik, inom universitet och högskolor, för fortbildning och yrkeskarriärer. Det skulle betyda bättre rekrytering och högre status för lärare i Sverige. Några exempel först:
• Birgit är utbildad förskollärare och har, med korta avbrott, tjänstgjort i 20 år, och är nu beträdande föreståndare på en kommunal förskola
• Annika har drivit en fri teatergrupp i 20 år men skaffade sig i 45-årsåldern behörighet som gymnasielärare och undervisar nu i drama på 75 % tid; spelar och producerar teater på övrig tid
• Kristina har 40 år i yrket som mellanstadielärare, med ett par årslånga avbrott för att odla musikaliska och litterära intressen
• Hans är disputerad fysiker och lektor, och har ägnat stor del av sin tid åt hållbarhetsundervisning i skolan, och samtidigt publicerat vetenskapliga artiklar om bland annat solenergi.
Dessa fyra personer ur verkligheten, lätt kamouflerade, är starkt engagerade för sin yrkesuppgift, men upplever att det system inom vilket de arbetar har stora bekymmer. Det finns i runda tal 250 000 lärare i den svenska skolan (från förskola till gymnasium). De fyra ovan är var och en representativa för ett par tusen av dessa. På varje skola finns dock bara några få av ”samma sort”.
Men vad har de mera gemensamt än att de är lärare? Birgits och Hans uppgifter är visserligen släkt, men på ganska långt håll. Kristina har en stark skol-identitet skapad tillsammans med ett 20-tal klasser genom åren, medan Annika i första hand identifierar sig med teater och andra estetiska uttryck. Om man nu vill ”satsa på lärarna” för att förbättra skolan: hur gör man?
Lärare är inte en homogen grupp
Det är missvisande att tänka på ”lärare” som en homogen grupp yrkesmänniskor. Det finns visserligen mycket som förenar. Att vara lärare innebär att varje dag ta ställning till sakfrågor, hur de ska framställas, hur de tas emot av unga människor och hur beteendet kan påverkas. ”Att hantera betingelser och skapa situationer som befrämjar lärande är lärarens professionella uppdrag” (Donald Schön, 1983). Denna yrkesutövning innebär en utmaning som ständigt pågår och hela tiden kräver ny analys och nya beslut. I detta liknar det många andra intellektuella yrken, men skolan har ett högre tempo och mer varierade utmaningar. En lärare lever hela tiden i spänningar: mellan stoff och lärande, mellan tänkande och beteende, mellan proklamation och bekräftelse. Detta gäller alla lärare, men hur spänningarna kan hanteras och hur man förbereder sig för dem bjuder på en enorm variation mellan olika ämnen, stadier och lärandesituationer.
Den dåliga idén att tänka på ”lärare” som i grunden ett yrke går tillbaka på Alva Myrdal och Stellan Arvidsson som var tongivande i 1946 års skolkommission. De ville närma de två kategorierna adjunkt/lektor och folkskollärare till varandra, och pekade bland annat ut gemensam utbildning (lärarhögskolor) som en lösning. De kunde utgå från två starka intellektuella traditioner, den ena med rötter i akademin, den andra med grundmurat högt anseende som bildningens företrädare, särskilt på landsbygden. Genom att tvinga ihop dem (topphugga den ena och ”lyfta” den andra) skulle kvalitet och jämlikhet främjas. Inte helt fel tänkt, men det öppnade för en gradvis urholkning av föreställningen om lärare som ett intellektuellt yrke.
Den intellektuella utmaningen gäller (givetvis) inte bara skolans högre stadier. Det som i dag kallas förskola (tidigare Kindergarten eller barnkrubba) har imponerande tankemässiga rötter tillbaka i 1800-talet. Friedrich Fröbel i Tyskland var ett föredöme, systrarna Maria och Ellen Moberg blev pionjärer i Norrköping; senare var bland andra Alva Myrdal tongivande.
Idén om en ”enhetslärare” låg under många år som en premiss i den nationella skolpolitiken och ifrågasattes sällan. Den fick sitt ultimata och smått absurda uttryck i 1999 års lärarutbildningsreform. Då skulle alla lärarstudenter få samma examen och framför allt skulle utbildningen ha en gemensam inledning, så att studenterna förstod att det var lärare de skulle bli. Sedan kunde de få välja om de ville bli en Hans, en Birgit eller en Kristina. De värsta dumheterna togs bort i nästa reform (2010), men kvar finns ett starkt tryck att betrakta alla lärare som samma sort.
Vi bör erkänna att ”lärare” innefattar kanske 99 olika yrken: vart och ett med sina särdrag och sina olika och omistliga förbindelser med andra kunskapskällor. Lärarnas professionaliseringssträvanden ska obetingat stödjas, men det gäller att urskilja vilka slags professioner det gäller!
Utbildning av lärare
Men har inte lärarutbildningens placering som akademisk utbildning inneburit att blivande lärare får en vetenskaplig profil och kritisk skolning? Ja och nej. Universitet och högskolor är i dag i första hand utbildningsfabriker. Intellektuell excellens förekommer förvisso, men för att dra nytta av den måste det organiseras, internt. Några lärarutbildningar har lyckats med detta, medan andra lever ett mer isolerat liv. Ett olyckligt riksdagsbeslut från mitten av 1990-talet tvingade fram särskilda ledningsorgan. Universitet och högskolor har fått ett svårt, och delvis felformulerat, uppdrag. Lärarstudenter får ämnesundervisning på olika institutioner, men ofta i egna grupper och inte alltid med de högsta ambitionerna. Jag har själv fått höra att studenterna vill begränsa sig till ”vad de har nytta av i klassrummet”, vilket inte direkt uppmuntrar nyfikenhet, bildningstörst och kritisk inställning. Frekvensen av godkända studenter är mycket hög i jämförelse med andra utbildningar, trots att inträdespoängen är låg och att lärarstudenter i genomsnitt ägnar förhållandevis lite tid åt studier. Allt detta antyder att det intellektuella trycket under utbildningstiden inte är särskilt högt.
Jag drar två slutsatser. För det första bör universitet och högskolor förmås att sätta in sina allra bästa krafter just inom lärarutbildningen. För det andra bör ganska många utbildningar läggas ner. Lärare utbildas i dag vid över 25 olika lärosäten. Många av dessa, kanske hälften, har inga förutsättningar – trots ofta god vilja – att erbjuda den breda och djupa kunskapskultur som en blivande lärare har rätt att vänta sig.
Lärarlegitimationen är mera fel än rätt. Den förstärker föreställningen att skolan är ett slutet system och att det är viktigt att hålla ”obehöriga” utanför. Den signalerar också att det räcker att genomgå utbildning och praktik i början av livet. Om legitimationen ska få positiva effekter måste den förenas med en livslång förnyelse inom yrket och mycket större möjligheter än i dag att utveckla kompetens och ta in impulser utifrån. Utbildningsvetenskap och ämnesdidaktik har sin betydelse. Men aktiva och medvetna lärare behöver andra stimulanser. Fysikern vill läsa om det senaste Nobelpriset och hur man bäst förklarar vad kvarkar är för något. Mellanstadieläraren läser själv kopiöst med barnlitteratur, och en hel del utvecklingspsykologi. Estetläraren behöver utrymme för att vara utövande konstnär. Förskoleföreståndaren är medveten om att hon bör lära sig mer om läsförståelse och hur man bemöter barn med bokstavsdiagnos.
Öppna systemet!
Detta ska inte bli ännu en svartmålning av dagens lärarkår: sådana har vi haft alltför många av, särskilt under de senaste 7 åren. Jag är säker på att väldigt många lärare, kanske en majoritet, vårdat och utvecklat sin kunskapsidentitet trots den torftiga retorik och det ointresse för grundläggande frågor som präglat den skolpolitiska debatten.
Vi bör konstruera karriärer som snitslas genom de båda världarna och knyter dem samman: lärare kan tjänstgöra utanför skolan medan externa kompetenser bjuds in.
Lärare bör ges mycket större möjligheter till både kompetensutveckling och befordran; den aktuella satsningen på lektorer och förstelärare räcker inte långt, eftersom lärare mest litar på sig själva och sällan låter sig coachas av någon kollega, oavsett titel. Ett oskick är att kalla lärare för ”pedagoger”. Det pekar ut den komponent i lärargärningen som redan är överexponerad medan den döljer den svårare frågan: vilken slags professionell kunskapsarbetare är läraren?
Företrädare för olika kunskapskulturer och kunskapsyrken ska ges möjligheter att bidra till skolans liv och utveckling. En del sådant sker i dag, men fläckas ofta av arrogans och okunskap från många akademiker och journalister, och möts inte sällan med revirbevakning och konservatism från skolans folk. Men att öppna systemet skola och lärarutbildning så att nya impulser kan strömma både in och ut förblir en avgörande skolpolitisk utmaning.
(Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring, Linköpings universitet. Ordförande i planeringsgruppen för en ny grundskollärarutbildning vid Campus Norrköping 1996-1998)
One Comment on “Lars Ingelstam: Vad är en lärare? Om att tänka rätt i professionsfrågan”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Jag fann en aspekt i artikeln som jag vill trycka på. När du bygger ett hus så behövs olika hantverkare: ingenjörer, arkiterkter, timmermän, betongarbetare, elektriker, rörpulare osv. När man lär upp en ungdom behöver denne: språk, matematik, fysik, kemi, biologi, träslöjd, syslöjd, matlagning, gymnastik osv. Egentligen är det väldigt lika situationer.
Aldrig tänkt så innan Lars skriver det. Fast jag uppfattar hans resonemang, speciellt på slutet, som att han inte själv vill betona den aspekten.