Majken Humle: En hållbar lärarutbildning?

Landets lärarutbildningar planerar nu för en ny lärarutbildning. Majken Humle avslutar sin tidigare granskning av lärarutbildningen med några frågor till den nya. Frågorna gäller var den praktikbaserade kunskapen och professionsanknytningen blivit av. Har vi fått en ny enbent utbildning där hela tyngden nu vilar på den traditionella akademiska kunskapen? (red)

År 2010 kom beslut om en förändrad lärarutbildning. Reformhastigheten är hög. Organiseringen av den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) är en koloss i en lärarutbildning med stort antal studenter. Den ”förlagda” delen har varit som ett främmande inplantat i akademins kropp och utbildningen kommer fortsättningsvis att ha ont där. Med Stockholms universitets organisering av lärarutbildningen tillkommer en utbredd okunskap om professionens praktik (se Veronica Flodins SOS-artikel). Okunskap om denna okunskap kan vara en förmildrande omständighet. Det vore beskäftigt i överkant att här skriva orden: den högsta kunskapen är kunskapen om egen okunnighet.

En ny lärarutbildning förväntas innehålla ett nytänkande. Men den praktikbaserade kunskapen och professionsanknytningen finns inte – men finns. Och det är ett tankefel. Två exempel får räcka:

* För att få examensrätt krävs bland annat att lärosäten anordnar utbildning av praktikhandledarna på skolorna men för examensrätt krävs inte att lärarutbildare ska ha grundläggande kunskap om skolan och dess undervisning. Det definieras inte som ett problem att lärarutbildare i allt större omfattning kommer att helt kan sakna kännedom om skolan och dess verksamhet.

När examensrätt ska bedömas utifrån förutsättningar och inte utifrån resultat (vilket är regeringens hållning när det gäller bedömningar och utvärderingar), då står det och faller med att signifikanta förutsättningar för examensrätt ringats in. Det är tveksamt att så skett, när ett lärosäte får examensrätt även när lärarutbildare saknar grundläggande kunskap om skolan.

* ”Utbildningsvetenskaplig kärna” är ett utbildningsområde för samtliga lärarstuderande i den nya lärarutbildningen. Området innehåller allmän och övergripande kunskap om läraryrket. Innehållet är det samma som i ”Allmänt utbildningsområde” (AUO) i den tidigare utbildningen. En nyhet finns emellertid i den nya utbildningen, nämligen att tillämpningar som ligger nära studentens kommande yrkesutövning ska ges (fyra olika examina: förskollärare, grundlärare, ämneslärare, yrkeslärare). Just denna förändring har mottagits med entusiasm av studenter som har saknat praktikanknytning på de allmänna teoretiska kurserna. Men vem ska ge dessa tillämpningar? Tillämpningar har bäring på kunskap som är grundad i praktik och på god kännedom om skolformerna. Men den kunskapen är inte legitim inom det akademiska idealet och är därför på väg ut ur den universitetsförlagda utbildningen med rasande fart.  Tillämpningar kan inte heller ges studenterna inom praktikens ram (VFU) eftersom lärare på praktikskolor inte undervisar i eller är delaktiga i de teoretiska kurserna.

Det är exakt den överbryggningen som saknas och studenterna klarar inte själva att bygga bron mellan teori och praktik. De har inte erfarenheten och inte kunskapen. Det är bl.a. därför de kostar på sig en utbildning. Här saknas således i realiteten möjligheten att ge studenterna någon tillämpning anpassad till deras kommande yrkesutövning.

Lärarutbildningen lägger nu åter tyngden på ett ben, men det andra. I ett femtioårigt tidsperspektiv kan det konstateras att oerhört mycket är annorlunda inom lärarutbildningen, med stora och positiva förändringar. Men det handlar inte den här texten om.

Den handlar om att själva hjärtat, med både höger och vänster kammare, fortfarande inte är på plats. Än kvarstår problemet – som nu är det motsatta 1960talets seminarieutbildning.  Den akademiska frälsningsläran kommer att skapa andra och lika allvarliga brister som det kyrkliga och frikyrkliga idealet på sin tid. Om femtio år ter sig bristen på praktikbaserad kunskap och säkrad professionsanknytning lika komisk och ohållbar som 1960talets grävande i seminarieträdgården.

(Majken Humle, Lärarexamen, Fil.lic. Har arbetat som lärare, lärarutbildare, undervisningsråd på Skolverket, ledare för en kommuns skolutvecklingsprojekt)