Nils Larsson: Till adjunkternas försvar

Det borde anses självklart att vi behöver adjunkter både på hel- och deltid i landets lärarutbildningar. Adjunkterna utgör ofta den för lärarstudenterna så viktiga länken mellan teori och praktik, och de har som regel en gedigen lärarerfarenhet. Adjunkterna behöver dock betydligt bättre arbetsvillkor än vad de har idag, skriver Nils Larsson (red.).

Lärarutbildningen har varit och kommer sannolikt alltid att vara omstridd. Det är en komplex professionsutbildning som både stöder sig på ett teoretiskt och på ett praktiskt ben. Detta ställer särskilda krav på dem som undervisar i lärarutbildningen. Den här texten handlar om vilka det är som undervisar de blivande lärarna, och om de skilda arbetsvillkor som råder för dessa olika grupper av lärare.

Erik Cardelús har i Skola & Samhälle och på andra håll talat varmt om läraryrket. Jag instämmer i en hel del av det han har skrivit, som när han till exempel noterar att det i akademin många gånger anses finare att forska än att undervisa: ”då idealet och prestigen på högskolan så markant ligger i att producera forskningsartiklar (som sällan läses av speciellt många) framför att lära morgondagens lärare den komplexa konsten att undervisa. […] För vad vi gör, visar också vad vi värderar.”

Om vi helst vill forska och inte vill undervisa blir det ju uppenbart problematiskt för en sådan stor och undervisningskrävande utbildning som lärarutbildningen är att få engagerade lektorer som undervisar. Mycket undervisning sköts därför, som många känner till, av adjunkter eftersom adjunkter inte forskar. Det är därför intressant att notera vad prorektor Clas Hättestrand, med ansvar för lärarutbildningarna vid Stockholms universitet, säger om adjunkter: ”Vi har flest adjunkter inom lärarutbildningarna, men även där anställs i första hand disputerade lärare. Det ser vi som en ren kvalitetsfråga. Men skulle vi inte ha några personer med arbetslivsanknytning utanför universitetet skulle det inte vara bra. Så vi vill även ha en viss del adjunkter, och vi tycker vi har en bra balans just nu”. Denna ”balans” utgörs nu av sju procent adjunkter på Stockholms universitet.

Jag anser att det är självklart att vi behöver adjunkter både på hel- och deltid i lärarutbildningarna. Till skillnad från Hättestrand anser jag att en ansenlig andel adjunkter är en kvalitetsfråga. Adjunkterna utgör ju ofta den för lärarstudenterna så viktiga länken mellan teori och praktik, och de har som regel en gedigen lärarerfarenhet. Dessa adjunkter behöver dock betydligt bättre villkor än vad de har idag. Själv tillhör jag de få lyckligt lottades skara som är fast anställd adjunkt, men de flesta andra brottas med tuffa och otrygga arbetsvillkor på flera plan. Jag skriver således denna text för mina adjunktkollegors skull, och för att jag är övertygad om att lärarutbildningen som helhet skulle gynnas av att adjunkterna hade tryggare anställningsvillkor. När det gäller adjunkter är det legio med tidsbegränsade anställningar utan några garantier som sträcker sig längre än några månader, och lönen är ofta sämre än i ungdomsskolan. Som i alla läraryrken kan man arbeta precis hur mycket som helst, och eftersom anställningstryggheten är obefintlig arbetar många också precis hur mycket som helst. Jag har därför två förslag.

För det första vill jag att fler adjunkter anställs fast på heltid. De heltidsanställda adjunkterna behöver precis som alla andra människor få möjlighet att planera sina liv mer än några månader i taget. De behöver också veta att de kan vara kvar i lärarutbildningen så länge som de själva vill det. För det andra förespråkar jag ett övergripande samhällsansvar när det gäller den grupp som går under beteckningen adjungerade adjunkter och som står med en fot i varje värld. Som alla förstår blir en anställning på 50 procent i skolan och 50 procent  i akademin mer än 100 procent  sammanlagt. Denna grupp är mycket viktig för lärarutbildningen, men de riskerar alltid att nötas ner i grottekvarnen. Jag anser därför att en betald ställtid på 20 procent  bör införas, så att dessa adjungerade adjunkter får möjlighet att göra ett riktigt bra arbete på båda sina arbetsplatser. De kan då arbeta 40 procent  i skolan och 40 procent  i akademin och alla skulle tjäna på detta. Finansiera gärna detta direkt från Utbildningsdepartementet, eftersom det ligger i allas intresse att det finns lärare på lärarutbildningen med både teoretiska och praktiska kunskaper.

Till sist vill jag naturligtvis påpeka det självklara faktum att jag inte är motståndare till vare sig forskning eller lektorer. Det är för att låna prorektor Hättestrands ord ”balansen” i arbetsvillkoren som jag vill diskutera. Det är inte heller enskilda institutioner eller chefer jag kritiserar. Jag anser som jag skrev ovan att frågan om finansieringen av adjungerade adjunkter med fördel kan hanteras på central nivå.

Nils Larsson, legitimerad lärare i svenska, svenska som andraspråk och engelska samt adjunkt vid institutionen för ämnesdidaktik, Stockholms universitet

Källor

Cardelús, Erik. 2021. https://www.skolaochsamhalle.se/flode/skolpolitik/erik-cardelus-sa-kan-lararyrket-bli-stort-igen/

Eliasson, Per-Olof. 2021. https://universitetslararen.se/2021/03/26/adjunkter-en-yrkesgrupp-med-en-komplicerad-historia/

Larsson, Nils. 2017. https://www.skolaochsamhalle.se/flode/lararutbildning/nils-larsson-slentrianmassiga-faktafel-i-lararutbildningsdebatten/