Olov Aronson: Öppna upp för fler och mindre aktörer inom högre utbildning

Universitetsläraren Olov Aronsson slår ett slag för införandet av privata alternativ inom svensk högre utbildning. Han menar att lärare vid statliga högskolor och universitet begränsas av knapp tidstilldelning och stela byråkratiska strukturer till följd av ålderdomliga, invecklade och svårmanövrerade organisationsstrukturer (red.).

Jag har undervisat, handlett och examinerat många hundra studenter vid flera olika universitet och högskolor under de senaste åren. Som nybliven lärare var jag mycket entusiastisk inför möjligheterna som erbjöds – det är väl vanligt, föreställer jag mig, att det är så det brukar kännas när man påbörjar något nytt och spännande. Min inledande entusiasm har dock delvis övergått till frustration. Jag och många av mina kollegor, vid olika högskolor och universitet, upplever att vi begränsas av knapp tidstilldelning och stela byråkratiska strukturer. Dessa begränsningar beror inte på enskilda chefer (som för det mesta är mycket konstruktiva och handlingskraftiga) utan snarare på de ålderdomliga, invecklade och svårmanövrerade organisatoriska strukturer som kringgärdar vår verksamhet. I mitt huvud har jag därför övervägt olika alternativ. Vad vore en bättre organisatorisk form för högre utbildning – både för mig och mina studenter?

Genom denna debattartikel vill jag framföra en kontroversiell tanke. Min tanke är kanske, rent av, förargelseväckande för vissa av er som läser detta. Jag vill nämligen föreslå att högre utbildning bör öppna upp för fler offentligt finansierade privata aktörer. Dessa privata aktörer skulle kunna vara mindre och mer flexibla än våra nuvarande jättelika offentliga institutioner. Jag tror det att det skulle kunna vara bra på flera sätt. Låt mig förklara hur jag tänker.

För det första tror jag att små privata aktörer skulle kunna förbättra villkoren för både lärare och studenter då de, sannolikt, skulle kunna utnyttja anslagen till högre utbildning på ett mer effektivt sätt. Dagens universitet och högskolor har mycket stora utgifter för lokaler och administrativ personal samt för flera lager av chefer, styrelser, råd och kommittéer, vilket innebär att enbart en bråkdel av de offentliga medel som avsätts för varje antagen student faktiskt används till undervisning. En stor del av lärarnas arbetstid används istället till att skicka mejl, hantera tekniska rutiner och utföra andra administrativa uppgifter som inte är direkt knutna till undervisning. Antalet lärarledda lektionstimmar på många universitet och högskolor har minskat samtidigt som andelen administrativ personal har ökat. Högre studier övergår sakta från att vara en lärarledd verksamhet till att mer och mer ta formen av självstudier. Små privata aktörer skulle sannolikt kunna vända denna trend genom att omfördela resurser från lokaler, administration och chefskap till undervisning och kursutveckling. Även om de privata aktörerna skulle ta ut en viss vinst skulle det finnas resurser att fördela för att förbättra villkoren för lärare och studenter.

Små privata aktörer inom högre utbildning skulle dessutom kunna tillgängliggöra en större bredd av pedagogiska perspektiv och praktiker. Pedagogisk forskning hyser en mångfald av olika synsätt på vad utbildning är och bör vara, men denna mångfald återspeglas inte bland utbildningarna som erbjuds vid Sveriges universitet och högskolor. Min erfarenhet av att arbeta vid flera olika universitet och högskolor har snarare gjort mig varse om konformiteten vid de svenska lärosätena – överallt tycks man försöka undervisa på ungefär samma sätt, utifrån en vag sociokulturell ansats. Jag menar att mångfalden av synsätt och perspektiv inom den pedagogiska forskningen bör tillåtas att göra ett tydligare avtryck på den praktiska pedagogiska verksamheten inom högre utbildning. Detta kan ske om det bereds rum för fler små privata aktörer som kan erbjuda olika pedagogiska metoder och inriktningar. Både lärare och studenter skulle då få möjligheten att söka sig till de aktörer inom högre utbildning som passar dem bäst. Samma sko passar inte alla fötter och samma pedagogiska metoder passar inte alla lärare och studenter. Därav värdet av mångfald och valfrihet.

Självfallet finns det risker med att introducera små privata aktörer inom högre utbildning. Det är viktigt att introduktionen sker på ett noga genomtänkt sätt och gradvis under en prövoperiod. En uppenbar risk är att en okontrollerad etablering av små privata aktörer inom högre utbildning skulle kunna bidra till glädjebetyg, utbildningsinflation och bristande utbildningskvalitet. Arbetsmarknaden skulle då få fler deltagare som har akademiska diplom men inga ordentliga akademiska kunskaper. Detta vore ett mardrömsscenario, på flera sätt – vi vill ju att akademiker kan sina jobb.

Detta mardrömsscenario kan dock förebyggas genom ett system som garanterar att studenter inte (enbart) bedöms och examineras vid samma institution (av samma aktör) som har gett dem deras undervisning. Kanske kan ett nationellt system för bedömning och betygsättning av examensarbeten inrättas? Det skulle även vara klokt att begränsa det totala antalet utbildningsplatser inom specifika utbildningsprogram på en nationell nivå för att därigenom upprätthålla konkurrens och kvalitet inom utbildningarna.

Ett gediget förarbete behövs innan offentligt finansierade privata aktörer kan introduceras inom högre utbildning, och jag kan inte på förhand beskriva detaljerna i ett sådant förarbete, men jag kan inte heller se några avgörande hinder för att det skulle kunna genomföras. Min uppfattning är att det bör finnas både privata och offentliga alternativ för högre utbildning eftersom det gynnar både lärare och studenter, som ges större möjligheter att välja de utbildningsformer som passar dem bäst. En större mångfald av aktörer inom högre utbildning skulle kunna möjliggöra en friare pedagogik och ett friare kunskapssökande.

Olov Aronson, Fil. doktor i välfärd och socialvetenskap, lektor i socialt arbete vid Karlstads universitet samt grundare av kvantila.com.

Åsikterna som uttrycks i detta debattinlägg är privata och representerar ingen organisation eller arbetsgivare.

Foto: Dennis Jarvis CC BY-SA 2.0 DEED