Per Acke Orstadius: Den onödiga forskningen

I diskussionen om den framtida lärarutbildningen tycks alla vara överens på en punkt; lärarutbildningen behöver fler forskarutbildade lärare, den vetenskapliga dimensionen i utbildningen måste betonas, lärarutbildningen av idag är för mycket praktik och för lite teori. Några avvikande meningar hörs knappast. Här kommer dock en avvikare till tals. Per-Acke Orstadius, tidigare lärarutbildare, ifrågasätter inte behovet av forskning, men han frågar sig vad de pedagogiska forskarna har gjort för att förbättra skolan och han tror inte att det är fortsatt vetenskapliggörande som utvecklar lärarutbildningen som yrkesutbildning. (red)

02Skolan är för dålig på att lära eleverna läsa och räkna, sägs det. Vi måste få mer forskning kring hur man lär ut svenska och matte, sägs det. Detta borde rimligen vara den viktigaste uppgiften för den pedagogiska forskningen. Har det då inte redan bedrivits någon pedagogisk forskning? Jo, faktiskt. Under de senaste 20 åren har det skrivits inte mindre än ett tusen doktorsavhandlingar i pedagogik i landet, och ännu fler avhandlingar produceras nu i ökande takt. Vad har då dessa avhandlingar handlat om? Ja, säg det!

Min första inblick i forskningen i pedagogik fick jag när jag deltog i ett doktorandseminarium 1970. Jag fick till uppgift att provopponera på en uppsats som skulle klargöra huruvida studenter, som bodde i villa, ådrog sig större eller mindre studieskulder än studenter, som bodde i hyreslägenhet. En stackars flicka hade slitit länge med att samla statistik och litteratur och göra intervjuer för att kunna konstatera det självklara, nämligen att studenten i villan hade lägre studieskulder. Jag hade föreställt mig att den pedagogiska forskningen gick ut på att göra undervisningen i skolan bättre. Men där bedrog jag mig. Jag avbröt utbildningen och började göra läromedel i stället.

När jag nu googlar på avhandlingarna i pedagogik, finner jag att flertalet av dem handlar om frågor, som ligger nästan lika långt ifrån klassrumsverkligheten som studenternas finansiering. Ytterst få redovisar några försök i klassrummen med olika undervisningsmetoder. Man får leta länge bland avhandlingarna innan man finner några konkreta bidrag till att förbättra förutsättningarna för elevernas lärande. Frågan är vilken nytta skolan och samhället har av all den forskning, som inte leder till förbättringar av verksamheten i skolorna. Jag har länge efterlyst en studie, som belyser detta problem. Därför blev jag glad när jag läste Annika Andrae Thelins rapport från en studie av 32 doktorander i Pedagogiskt Magasin 2/2010. Hon återger där uppfattningen att ”nytta och universitet inte hör ihop”. Detta är något som jag misstänkt länge. Man behöver inte vara någon extrem utilist för att reagera mot detta sakernas tillstånd.

Forskarna borde ju vara experterna på skola och undervisning. Man frågar sig därför varför inte forskarna gått i spetsen för en vederhäftig skoldebatt.  Dessvärre har de med få undantag lämnat fältet fritt i skoldebatten för en rad reaktionära amatörtyckare.

Man kan spekulera i varför forskarna inte tagit ett större ansvar för skolutvecklingen. Någon har sagt, att de varit alltför ängsliga att skada sin akademiska karriär genom att ta ställning i kontroversiella frågor eller sådant, som kan ha politisk anknytning. Andra har hävdat att de inte vill nedlåta sig till att debattera på den låga nivå, som präglat debatten. Vare därmed hur som helst; de disputerade pedagogerna har avsevärd makt som påtryckare genom sitt stora antal. De sitter nu som viktiga beslutsfattare inom Skolverket, inom Skolinspektionen och inom alla lärarutbildningar. Dessvärre verkar många av dem använda denna makt mer för att främja sina egna intressen än elevernas.

”Kommunen vet inte och har ingen plan för hur den kan använda en lärare med akademisk kompetens” skriver Thelin. Genom att man utbildat så många doktorer i pedagogik, har det blivit svårt att finna jobb för dem. Det kan förklara att man nu verkat för att lektorat ska införas till och med i grundskolan. En fråga som borde bättre belysas är huruvida lektorer i grundskolan kommer att förbättra förutsättningarna för elevernas lärande. Jag tvivlar på det. ”Lärare som forskar blir helt enkelt mer akademiker än forskare. Forskarutbildningens traditionella karaktär har knappast bidragit till att göra de forskarutbildade lärarna till de förändringsagenter i skolan som var tänkt” står det i Thelins rapport. Som metodiklektor har jag också funnit, att lärarkandidater med högre akademiska meriter många gånger haft svårare att förstå och kunna nå de skolsvaga eleverna.

Om några lärare ska ha högre löner än andra, lär skolan heller inte ha råd att anställa lika många lärare. Skolans resurser att betala ut löner bestäms av antalet elever, inte av lärarnas meriter. Lärartätheten är av avgörande betydelse för elevernas lärande. Minskas lärartätheten så försämras lärandet. Dessutom kan man på många skolor förutse svårigheter i samarbetet mellan lärarna, när dessa lönemässigt uppdelas i A-lag och B-lag.

Effekterna av forskarnas dominans inom lärarutbildningarna borde också närmare belysas.

I varje annan yrkesutbildning utgår man från de praktiska situationer, som kan möta den studerande i arbetslivet. Man ordnar inlärningssituationer, som kan bidra till att de studerande klarar dessa situationer. Så icke i Lärarutbildningen. Man utgår där i pedagogikundervisningen från teorier, som de undervisande forskarna ofta har svårt att anknyta till skolans vardagspraktik.

Omfattningen av pedagogikundervisningen har också skurits ner, bland annat till förmån för en obligatorisk utbildning i forskningsmetodik och uppsatsskrivning på C-nivå. Detta har givit forskarna mängder av arbetstillfällen som föreläsare och handledare. Om det leder till bättre lärare kan dock ifrågasättas.

Efter att ha undervisat i forskningsmetodik och ha examinerat något hundratal C-uppsatser är jag övertygad om att detta bara ytterst marginellt förbättrat kandidaternas förmåga att klara av lärarjobbet. Därtill kommer att denna forskarutbildning leder till att fler studenter fortsätter att forska. ”Samtliga doktorander betonade att utbildningen varit rolig och spännande” skriver Thelin, men också att ”forskarutbildning för lärare tycks bli ännu ett individuellt projekt som leder kompetent arbetskraft bort från läraryrket.”

I utredningen ”En hållbar lärarutbildning” har de utredande forskarna inte heller givit utrymme åt någon systematisk yrkesträning. Av fem års lärarutbildning avsätts fyra år till ämnesstudier, trots att ämneskunskaperna till stor del är förlegade eller bortglömda ett antal år efter lärarutbildningen. Under det resterande året ska man hinna med utbildningens organisation och villkor – demokratins grunder – läroplansteori och didaktik, vetenskapsteori och forskningsmetodik och statistik – utveckling och lärande – specialpedagogik – sociala relationer, konflikthantering och ledarskap – bedömning och betygssättning – utvärdering och utvecklingsarbete. Detta förutsätter en korvstoppning i ett tempo som inte medger sådana inlärningssituationer, som krävs för varaktig och användbar insikt. Många av de forskare, som undervisar på lärarutbildningarna, är inte vana vid att leda sådana inlärningssituationer och undviker dem därför.

Ett exempel: När de forskare, som bestämde på den lärarhögskola, där jag var anställd, skulle planera in undervisningen för momentet mobbning, fastnade de snabbt för att en av dem skulle ge en föreläsning i ämnet och kandidaterna skulle läsa en nyutkommen bok. Punkt. På det sättet skulle kandidaterna kunna lära sig en del om mobbning. Men de viktigaste delmålen för detta moment når man inte på detta sätt.

Det viktigaste är att få kandidaterna att kunna och vilja upptäcka och ingripa och vidta rätt åtgärder vid mobbningsfall. För detta krävs en djupgående attitydpåverkan och helt andra inlärningssituationer såsom rollspel, filmade fallstudier som underlag för diskussioner, intervjuer med mobbningsoffer och mobbare, möten med skolsköterskor och kuratorer, tankesprutor om åtgärder, svar på fejkade insändare o.s.v. Inlärningssituationerna måste beröra deras känslor. Annars kommer det inte att vara självklart för dem, att de ska agera och hur de ska agera, när ett mobbningsfall inträffar. I värsta fall väljer de då det sämsta av alternativ och vänder ryggen till. Sådana inlärningssituationer är tidskrävande.  De kommer inte att rymmas i utbildningen om denna ska omfatta hela fyra års ämnesstudier.

*

Det behövs förvisso mycket relevant forskning för att göra skolan bättre. Men all den forskning som bara förbättrat villkoren för forskaren men inte för eleverna, må från samhällets sida betraktas som onödig.

(Per-Acke Orstadius har varit lärarutbildare i Göteborg)

14 Comments on “Per Acke Orstadius: Den onödiga forskningen

  1. Rent spontant så är min egen erfarenhet den att det ser ganska likartat ut även inom den naturvetenskapliga forskningen. Det är svårt att förena forskning och praktik. Samarbete mellan industri och universitet är svårare att “räkna hem” än man kanske anar som utomstående. Samarbeten är svåra att åstadkomma av flera anledningar: olika intressen, tidsperspektiv och drivkrafter. Jag tror inte heller att man kan förvänta sig att en pedagogikdoktors främsta drivkraft är att ordna upp eventuella problemen i skolan. Man skulle kunna önska att det vore så, men…

    Ett exempel på lyckat samarbete mellan pedagogikforskning och praktik är det arbete som har genomförts av Paul Black och hans grupp kring formativ bedömning. Det intressanta med deras arbetssätt var att man bjöd in lärare för att hjälpa till med arbetet att omsätta forskningresultat till något som skulle fungera i klassrummet. Det visade sig att det arbetet var betydligt svårare än man hade anat, men att samarbetet i slutändan har mottagits väl i skolans värld. Lärdom? Vi (forskare och praktiker) har kanske svårt för att finna varandra, och det behövs 2 för att dansa tango…

  2. Pingback: När jag blir pensionär… « Tysta tankar

  3. Jag håller med om att lärarprofessionen behöver få tillgång till mer matnyttig forskning. Kanske ännu hellre i en form som liknar vårdens kliniska forskning? Vilka eftekter införandet av karriärtjänster inom skolan kan få kan man spekulera över. Samtidigt finns ju behovet. Vi behöver skickliga lärare som kan leda arbetet med pedagogisk utveckling och didaktisk forskning lokalt på skolorna. Det stora problemet är just det som du lyfter – den lokala ekonomin. Så länge skolans möjligheter att bedriva ett kvalificerat och didaktiskt utvecklingsarbete och att hjälpa elever med särskilda behov, är en fråga som skolan kan välja att göra så kommer detta aldrig att prioriteras i den utsträckning som behövs. För att undvika gnäll är det dessutom lättare som skolledare att sätta en hel lärargrupp på en feel-good-föreläsning än att lägga de pengarna på en empirisk studie där ett fåtal lärare deltar.

  4. Den kliniska forskningen som Frisk föreslår är ett bra exempel på samarbete mellan forskning och praktik. Den har potential för båda parter (skola såväl som forskare) att bidra med unik kompetens.

    Lärarlyftet eller liknande framtida satsning skulle kanske kunna delvis finansiera sådan verksamhet?

  5. I Malmö har vi ett spännande samarbete mellan forskare och lärare/skolledare genom ett stort antal forkskningscirklar. Innehållet i dessa är i allra högsta grad relaterat till vad som sker i olika klassrum och bidrar på ett fruktbart sätt till att erfarenhetsbaserad kunskap möter den forskningsbaserade. Ett ömsesidigt berikande.
    Den intresserade kan läsa mer om detta på http://www.malmo.se/mangfaldiskolan

  6. mycket klokt inlägg av Per Acke, den nuvarande diskussionen kretsar titelsjukt kring aspekter som har lite med lärarens hantverkskunnande att göra, varför skulle en forskarutbildad lärare vara en bättre undervisare än en utan, jag har forskningsbehörighet men är inte en bättre lärare än de av mina kollegor som saknar det…i många fall råder det omvända förhållandet, håll fullblodsakademikerna borta från svensk grundskola tack!

  7. Till Kerstin Larsson
    Jag tror att det finns en del lärarkandidater på Malmö högskola som i samband med sitt examensarbete skulle vilja ha kontakt med er. Eftersom ni samlar engagerade personer från akademi och skola så har ni säkert förslag på relevanta fördjupningsarbeten. Samtidigt kan ni visa att det finns fruktbara och konstruktiva samarbeten över gränserna. Dessa samarbeten behövs!

  8. Förhållandet mellan praktik och teori är inte ett enkelt förhållande om orsak och verkan. Orstadius har poänger i att ökad “vetenskaplighet” inte direkt lett till mer komptenta lärare. Han skjuter ändå kanske förbi målet. Om man utgår från att lärarutbildningens syfte är att utbilda till en praktisk professionalitet så kräver det oundvikligen insikt och kompetens i begrepp, förklaringsmodeller och analytisk förmåga. Vilket för mig hänger ihop med en teoretisk/vetenskaplig professionalitet. Det är därför, menar jag, viktigt att det finns ett sådant inslag i lärarutbildningen.

    Det problem eller utmaning som jag ser är att forskningen i alltför liten grad är inriktad på lärarnas egen professionalitet och kunskap. När det gäller undervisning och lärande är erfarna lärare de verkliga specialisterna som besitter ett kunnande som i alltför liten grad varit grund för vetenskapligt intresse. Det finns stora mängder “tyst” kunskap att utforska. En mycket stor utmaning är att detta professionella kunnande handlar om så komplexa förhållanden att den traditionella vetenskapen har svårt att hantera sådana multifaktoriella samband, som är starkt kontextbundna och har hög grad av föränderlighet. Därmed sagt att forskning och praktisk yrkeskunskap visst hänger ihop men att det förhållandet kanske behöver omprövas och att vi ska inte ska vara naiva i tron på vetenskapen.

    Lars Persson
    Utvecklingsledare

  9. Pingback: Den onödiga forskningen « Utvecklingsbloggen

  10. Pingback: Kunskapsbloggen » Blog Archive » Ska forskningen verkligen rädda lärarutbildningen?

  11. Tyvärr måste jag skriva under på vad jag ser i mitt dagliga arbete och även då jag diskuterar med ansvariga för VFU på olika förskolor. Dagens unga lärare som kommer ut är sämre rustade för det arbetsliv de är utbildade för att utföra (läs bör vara utbildade för). Praktiken har minskat samtidigt som utbildningen har förlängts. Jag har fått höra från flera studenter vid Uppsala universitet att de inte kommer ut på praktik före tredje terminen i sin grundutbildning. De läser saker de har svårt att se den praktiska betydelsen av i sin profession då de inte ser professionen i arbete.
    Vidare får de inte undervisning i en av de mest grundläggande delarna i förskolans arbete med språkutvecklingen, nämligen musik och rytmik. Jag har mött lärarstudenter som i sin femte termin inte kunde mer än fem barnvisor, inte hade metoder för språk- (och i förlängningen läs-)inlärning och inte hade dem uppsatta på schemat för de närmare terminerna heller. Det kan ju vara så att Uppsala är ett av de sämre lärosätena för utbildning (det vore tråkigt om detta florerar i hela landet). Jag räknar dock med att även i framtiden få fortsätta utbilda (och med detta menar jag inte en arbetsplatsintroduktion) unga lärare som borde vara klara för yrkeslivet efter en avslutad utbildning.

  12. Jag anser att lärarutbildningen skulle må bra av att vara kortare och mer inriktad på de ämnen som faktiskt har med skolan och utlärande att göra. De bästa lärarna är de som lyckas engagera sina elever, lyssna på dem, tala med dem och förmedla kunskap så att alla kan lära – vilken nytta har elever av lärare som inte kan lära ut?

  13. Pedagogisk forskning har svävat iväg på ett sätt som förskräcker mig. Vilken annan forskning skulle lägga ner så lite tid på sitt studieobjekt eleverna? Nu när politikerna vaknat till kring hur frisvävande och oanvändbar forskningen blivit så blir reaktionen från de pedagogiska utbildningarna att minska andelen inhämtade utbildare med en fot kvar i den undervisning det handlar om. Det tror att forskarna ska arbeta mer med lärarutbildning men det är ju inte där skon klämmer. Forskningen handlar ju i första hand om grundskolan och viss mån gymnasiet och det är där forskarna hade behövt vara för att lyckas genomföra sina studier.

    Fler lektorer ute på gymnasium och grundskolor ser jag som en möjlig framgångsväg om de används som ett sätt till koppling mellan de praktiska utövandet och forskningen men det kan förstås bli fel.

    Huvudpoängen är att all forskning behöver börja ta sin avstamp i verkligheten. Jag kan känna en enorm skepsis mot pedagogiska forskare som verkar rädda att möta elever. Det känns ungefär lika illa som att en matematikforskare inte skulle kunna lösa matematikproblem.

  14. Pingback: Guide till skoldebatten – Ekonomistas

Lämna ett svar till Hannah Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »