Redaktionen: Finlands skola
Den finländska skolan kan glädja sig åt att stå i rampljuset. Det startade för ett antal år sen. Finland började placera sig i topp i internationella kunskapsmätningar och andra länder blev intresserade av vad Finland hade som de själva saknade. Vår skolminister och hans meningsfränder hörde till de entusiastiska. Finland hade ingen flumskola, där satt kunskapen i högsätet, lärarna var välutbildade, forskningsanknutna och åtnjöt allmän respekt. Men – hur har det gått sen med intresset för skolan i Finland?
Det gick några år och allt fler uppgifter om den finländska skolan lyftes fram. Den klarar sig bra utan en marknad av privatskolor, konkurrens och detaljerad statlig kontroll. Den behöver inte en mängd nationella prov. Den är kommunal och skolornas och lärarnas självständighet är stor. Sist men inte minst, den är en mycket jämlik skola.
Intresset svalnade gradvis hos dem som satsat på den internationella trenden med standardiserade test, övervakning och kontroll av skolorna, konkurrens mellan skolor och utslagning av dem som inte uppnått en viss nivå, elitsatsningar och superpedagoger. I stället har den finländska skolan nu blivit förebilden för deras motståndare.
Det finns mycket att lära av det finländska exemplet. Det har tidigare lyfts fram i SOS och det sker också i några nyskrivna artiklar. I själva verket påminner dagens finländska skola i mångt och mycket om den svenska skola som tidigare också hade en topplacering i PISA och andra test.
Samtidigt har pendeln slagit över åt motsatt håll. I senaste numret av New York Review of Books stämmer exempelvis Diane Ravitch upp en lovsång till Finlands skola under rubriken ”Skolor vi kan avundas”. Ingen är betjänt av att skapa en myt. PISA och andra mätningar är högst begränsade mått på hur bra en skola är. Varje skolsystem är inbäddat i ett bestämt samhälle och hela samhällsmodeller är svåra att överföra. Det som passar i ett samhälle är inte utan vidare bäst i ett annat. Det behövs både breddningar och nyanseringar i diskussionen för att komma vidare i skolfrågan.
Den finländska skolan är extra intressant för Sverige eftersom den är så lik men samtidigt så framgångsrik. De har kommunaliserat men samtidigt inte fått någon motsvarighet till SKL och något intimt sammanhängande med det är att lärarna aldrig blivit svartmålade. Det dök heller aldrig upp någon nisch för olika skolfrälsare att åka land och rike kring med PBS och andra tokigheter. De har satsat på ett enda stort kalibrerande prov studentexamen istället för att ha så många olika nationella prov. Det blir ju billigare och effektivare att som de gör arbeta med stickprov och exempell och dessutom kan det enda stora prov göras till ett riktigt kraftfullt uppföljningsinstrument.
Men om nu Finland klarar sig bättre, och den är lik den skola som tidigare fanns i Sverige… vore det inte då lämpligt att återgå till en sådan skola? Eller att åtminstone ha den ambitionen. Skribenten ovan motsäger sig själv.
Jag tror att det också handlar om andra saker. När jag växte upp var den finlandssvenska skolan ett hårt regemente och vi som gick i den skolan förfasade oss över våra rikssvenska generationskamrater. Redan då var skillnaden stor i det vi idag kallar respekt. I Finland verkar eleverna fortfarande inte anse att de kan tilltala läraren på ett närgånget eller respektlöst sätt, eller kroppsligt utmana. Vad ska man säga om att elever inte tycker att de behöver göra sina läxor, inte lyssna på instruktioner, osv i all oändlighet. Hur åstadkommer vi en förändring?
En högst spekulativ tanke, men efter att ha undervisat på Åland får jag också uppfattningen att eleverna i Finland/Åland (som har inspirerats mycket av finsk skola) också har en ordentligt annorlunda inställning till skola och undervisning. Jag uppfattar det som att skolan är mer av ett auktoritärt projekt i Finland än i Sverige.
Endast en gissning, men månne är det en sådan sak som framgångsrika länders skolsystem har gemensamt (Finland, Japan, Sydkorea)?
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att påminna att även Pasi Sahlberg är kritisk mot den finska skolan och efterfrågar förbättringar. Bland annat mer elevinflytande.
Tomas Kroksmark ger en beskrivning av Finland och synen på akademiker här:
http://tomaskroksmark.se/2008/dagens-nyheter-och-lararutbidningen/
Eller, för den som inte orkar klicka sig vidare:
“I ett samhälle som det finska – med obligatorisk frack och blåsa på disputationerna – gäller andra förutsättningar för lärare än hos oss. När jag gör entré i salen står man upp. Jag heter inte Tomas i Finland – där heter jag professor Kroksmark. Alla tar i hand, vuxna kvinnor niger. Polisen, läraren, prästen, professorn, läkaren, disponenten och direktören åtnjuter högt anseende i alla samhällen som hyllar den typen av auktoriteter. Inget fel i detta men man måste förstå att våra samhällen är olika och att det påverkar bland annat viljan att bli lärare hos unga människor.” (Kroksmarks blogg, 2008)
Se kommentar som jag lämnat under German Benders inlägg
Är Finland duktiga på att demokratisera sina elever? Lever Finland upp till EUs nyckelkompetenser? Hur väl trivs eleverna i skolan i Finland? Hur väl utvecklas det kritiska tänkandet i Finlands skolor?
Bara några undringar från en svensk doktorand i Finlsnd
I Finland är man kanske inte skicklig i att demokratisera sina elever, åtminstone inte på det sätt som det sker i Sverige. I Sverige, vill jag som aktiv lärare säga, har eleverna tagit över. Kan man säga annat när rättsväsendet i dessa dagar säger till läraren: det är rimligt att du som lärare får tåla ett visst våld från elevernas sida? Då föredrar jag en något mer auktoritär skola. Men framför allt, som någon något tidigare inlägg gör gällande, läraryrket behöver locka till sig högpresterande studenter precis som det gör i Finland. Det kan mycket väl hända att det är en faktor som kan lyfta intresset för lärarutbildning och i förlängningen återge allmänheten, elever och deras föräldrar, förtroende för det som skolan är till för: att ge elever kunskaper på olika områden. Och OECD, om vi nu ska lyfta sådana organisationer, menar att lärarnas kompetens är en nyckelfaktor för ett lands framgång på den internationella kunskapsmarknaden. En del av lärarnas framtida kompetens är deras studieförmåga. Och i det finländska systemet tar man in de mest välpresterande studenterna i lärarutbildningen, och därutöver testas de angående viljan att lärar ut och att själva lära sig. Idag är lärarutbildningen i kris angående sökande: nästan alla kommer in, och i många fall är utbildningen inte ett första hands val. Utbildning är kontextbunden, och system kan inte fritt flyttas från ett land till ett annat, men de finländska resultaten bör inte lättvindigt förkastas. Internationellt tittar man på de finländska resultaten, medan Skolverkets Anna Ekström menar att svenska elever är duktiga socialt. Det här inlägget ligger lång från trådens inledning, nämligen Bertil Törestads diskussion om skolforskning och de metoder som förhärskar. Men det är nu en gång den här sortens diskussioners öde: de diskuterande tar fasta på olika delar i den. Hälsningar från en finlandssvensk svensklärare i Sverige