Skola och SamhälleRickard Jonsson: Dags att släppa historien om de ”stökiga killarna”
Teorin om att det finns en anti-pluggkultur bland stökiga pojkar riskerar att nagla fast dessa elever i en stereotyp elevroll som de kan få svårt att ta sig ur, skriver Rickard Jonsson. (red)
Skolans stökiga pojkar har väl sällan diskuterats så flitigt som nu. Det talas om dem på oroade ledarsidor, av föräldrar som ska välja skola åt sina barn eller i skolpolitiska utspel om ordning och reda i klassrummen. Det har varnats för en antipluggkultur bland killarna. Det har påpekats att det inte går att förena projektet att vara populär kille och samtidigt satsa på studier. Och trots att tonläget i skoldebatten ofta varit högt, verkar många debattörer vara eniga på en punkt: skolan har problem med pojkarna som inte vill plugga.
På många sätt kan det beskrivas som en framgång: teorin om killars antipluggkultur har varit betydelsefull för att belysa kön eller klass i skolresultat. Och en lång rad feministiska analyser har övertygande visat hur genusnormer reproduceras i utbildningssystemet såväl som hur killar konstruerar normerande maskulinitet i sin skolvardag. Men jag menar att teorin om en specifik antipluggkultur – och upptagenheten med skolans stökiga pojkar – också börjat leva sitt eget liv.
Poängen är att de skolpolitiska diskussionerna och utredningarna om killars skolmotstånd inte bara förklarar och hjälper oss att förstå – de kan också nagla fast en stereotyp som riskerar att omge somliga elever. ”Jag blev markerad stökig”, säger en av de killar jag följt i min forskning, med tillägget att den markeringen var närmast omöjlig att ta sig ur.
Med den poängen blir det också avgörande vilka pojkar som i olika historiska sammanhang tillskrivs och benämns som de stökiga. Jag minns skämten om att det var killarna vars namn slutade på -y som hade oddsen emot sig. Jag minns 90-talets debatt om värstingarna. Obs-klassens elever. Diagnoserna eller bara olika lokala tillmälen för den som bryter klassrumsnorm. Killarna som investerar i antipluggkultur.
Det berättas om de stökiga när framgångsrik medelklass blickar tillbaka på sin skoltid i bloggar och middagssamtal – och konstaterar att de populära killarna som valdes först på gympan men som misskötte sina studier, senare i livet ”fastnade i glesbygd” eller ”hamnade i lågstatusjobb”. Det är förstås en omskrivning av att revanschen och klasskillnaderna i vuxenlivet är legitima. Berättelserna om den stökige andre berättas om och om igen. Det är en gammal historia som kommer i ständigt nya versioner.
En av de viktigaste slutsatserna i min forskning är att ”förortseleven” och ”invandrarkillen” verkar ha vuxit fram som ytterligare nya synonymer för samma klassiska karaktär. Som den som stör och som den som behövs i historien om en ordningsam svenskhet.
Ett reportage av Uppdrag Granskning spelar ut kortet invandrarpappa som ringer friskolor och på bruten svenska frågar om de har plats åt hans son. Svaret blir nej, friskolor segregerar, och hela upplägget i avslöjandet bygger på den pedagogiska poängen att vi alla känner till historien om att bruten svenska och invandrarkille är lika med stök. Det är en historia som vi har hört förut.
I mitt material från olika skolor i Storstockholm talas det om Förortsskolorna och Förortseleven (som om det fanns en sådan specifik plats eller en sådan homogen grupp unga). Och några av de elever med utländsk bakgrund som jag följt i min forskning och som motbevisar de stereotyper som ofta omger dem genom att lyckas bra i skolan – ja de berättar om hur de får höra att de känns ”mera svenska”. Uttalat som ett slags beröm.
Jag märker att till och med positivt laddade ord och antirasistiska berättelser kan användas när det icke-svenska eller skolor utanför stadens centrum tillskrivs stöket. Mötet med det stökiga killar från ytterstadens skolor tillförde ändå något positivt, berättar några elever som jag följt vid skolor med hög prestige. Det är inte ett avståndstagande utan ett positivt erkännande av förortseleven det handlar om: ”De var lite stökiga men gav nya perspektiv”. ”De tillförde blandning”. ”Mötet med dem raderade våra fördomar”.
Att tala positivt om mångfald, eller att uttrycka skam över de fördomar vi hade förr, kan användas som en resurs för att visa stolthet och moraliskt tillfrisknande i nuet, skriver Sara Ahmed. Det är tecknen på att vi är vaccinerade från fördomar i dag. På så vis kan schablonen av den stökige invandrarkillen från förorten återges i historier där alla hyllar mångfald. Och därmed kollapsar möjligheten att upprätta vattentäta skott mellan det politiskt korrekta och det politiskt inkorrekta: stereotypen om förortseleven som den nye stökige återges med nya uttryck och av röster där ingen vill vara rasist. Så kommer ”invandraren” att betyda långt fler saker än någon som migrerat, och ”förortseleven” något mer än en elev från en föreställt homogen plats.
Historiskt känns berättelserna om invandrarkillen och förortseleven besvärande bekanta. Hur kunde man tala så avhumaniserande om värstingen på 90-talet? Vad gjorde benämningarna på de avvikande andra? Och när ska den skolpolitiska debatten om killarna som är värst i klassen reflektera över sin egen narrativa tradition?
Rickard Jonsson. Docent, Barn och ungdomsvetenskap, Stockholms Universitet
(Richard Jonsson är författare till boken Värst i klassen: berättelser om stökiga pojkar i innerstad och förort. Ordfront förlag)
9 Comments on “Rickard Jonsson: Dags att släppa historien om de ”stökiga killarna””
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
En bra artikel som ger nyanser åt genusdebatten – och klass-debatten.
Som den som kanske är mest skyldig till talet om anti-pluggkultur vill jag poängtera för det första att detta inte eg. är någon teori. Jag hämtade termen/ uttrycket från Anne Phoenix’ forskning på elever i Londonskolor (anti-swot). Hon fann mycket attityder bland pojkar till att anstränga sig i skolarbetet som hade samband med att kunna vara populär. Jag tror emellertid det ligger djupare än att pojkar i allmänhet subjektivt uppfattar sig som några som inte anstränger sig i skolan.
Det andra jag skulle vilja tillfoga är att ”stökighet” och föreställningar om det är något delvis annat. Jag skriver i min Kön och skolframgång att just den stökige och platstagande pojken i klassrummet har utmanats i forskningen. För att göra kommentaren kort så finns inte alltid någon koppling mellan stökighet och antiplugg-beteende; just sammankopplingen riskerar bli en form av stereotyp.
Intressant. Skrev detta: http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/11/20/se-elevens-alla-larande-ansikten
Efter att ha läst artikel och kommentar så undrar jag hur ni båda skulle vilja att det här beskrivs då? Jag vet att invandrarkille inte alltid är samma som låga betyg, eller att klassbakgrund eller kön eller ens stökighet med nödvändighet hör ihop med låga betyg. Jag tror att varje människa vet att sådana generaliseringar aldrig är giltiga när det kommer till den enskilda individen.
Men faktum kvarstår ju: killar har lägre betyg än tjejer, killar med lågutbildade föräldrar och särskilt invandrarkillar har (som grupp) skrämmande låga resultat i skolan. Det är en fin balansgång att gå när man behöver tala om situationen för en viss grupp samtidigt som den enskilda individen måste bemötas och beskrivas bara utifrån honom själv.
Jag är journalist och ägnar mig åt generaliseringar hela tiden. Nu när vi har etablerat normen om den manliga antipluggkulturen, hur går vi vidare i beskrivningen för att inte fastna i den? Förutom att lyfta exempel om förortsgrabbar som bryter normer – hur gör vi, för att låna dina ord Rickard, för att ändra den narrativa traditionen?
Diskussionerna om ”stökiga pojkar” tenderar att mer utsätta dem för just det som vårt EU projekt Think before drink ser som riskfaktorer för missbruk av alkohol och droger. I våra analyser visar. Neurologforskningen att tonårshjärnans utvecklingsprocess inte finns med i diskussionen. 15 – 19-åringen styrs mer av impulser och möjligheter till snabba kickar, är riskbenägen och upphaussar belöningar. Denna tonåring kan liknas vid en bil med för stark motor men med svaga bromsar och dålig styrning. När förmågan att fatta mer långsiktiga beslut främst hos pojkar är utvecklad i pannloben flera år efter avslutad gymnasieutbildning är det troligt att de inte har någon långsiktig strategi att hålla tag i.
När det nuvarande utbildningssystemet enligt Skolverkschefens slutsatser mer eller mindre diskvalificerar mer pojkar än flickor genom segrereringen ökar riskerna för långsiktigt utanförskap och därmed ökad risk för alkohol- och drogmissbruk. Det nuvarande betygssystemet är också en riskfaktor i synnerhet för pojkar men även för flickor främst på gymnasiet.
Vad som kommer ut av regeringens utredning Bortom New Public Management och hur det påverkar marknadsstyrningen av ungas utvecklingsprocess återstår att se. På EUnivå diskuteras i EUROFORUMeyes om nuvarande utbildningssystem medverkar till historiens högsta ungdomsarbetslöshet och huruvida dessa system bidrar till utslagning eller är anpassade till arbetsmarknaden och till anställning av nya generationer.
I projektet ser vi alltså fyra riskfaktorer som påverkar tonåringen.
1. Ett ökande kontinentalt alkoholbruket bland vuxna och särskilt bland kvinnor både i veckorna och på helgerna. Hur bidrar detta till att unga skjuter upp alkoholdebuten till dess hjärnan är så utvecklad att den reagerar och säger stopp?
2. Skjut på pianistensyndromet då det mer är styrsystem, tillämpning och kortsiktiga politiska beslut som reaktion på PISA- jämförelser och en naturlig utvecklingsprocess i tonåringens huvud som inte beaktas i tillämpningen av läroplaner och den testucation som mer synes råda än education.
3.. När förmågan att fatta långsiktiga beslut är utvecklad först efter avslutade gymnasiestudier, vilka stödinsatser finns som ger tonåringen vägledning under resans gång. I vilken utsträckning medger dagens ämnesinriktade hetsjakt ett brett ämnesövergripande utrymme för rektor, lärare, arbetsliv där möjligheter till praktik är ett mer återkommande inslag än tre PRAO-perioder på grundskolan APL och Syvens ofta ensamma insatser.
Med tanke på att omkring fem miljoner europeiska ungdomar 15-24 år tillhör NEET (no education no employment or Training) till en beräknad kostnad på 150 miljarder Euro per år finns det anledning till rättelse i leden.
På tal om Skolverkets generals uttalande om skolsegregation undrar jag om vi läst samma forskningsrapport från IFAU.
Skolsegregationen är ett försvinnande litet problem och hänger intimt ihop med bostadssegregationen. Det största segregerande momentet är inom skolan mellan klassrummen.
För övrigt har jag skrivit om detta här: http://pluraword.blogspot.se/2015/09/forlat-att-jag-besvarar.html
Är det inte den här problematiken som brukar kallad wollstonecrafts dilemma (från Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft, 1792)? Dvs att när vi beskriver ojämställdheten riskerar vi att samtidigt att förstärka den.
Problemet är väl att teorin (eller snarare sagt ideologin) om antipluggkultur har blockerat alla andra förklaringsmodeller när det gäller pojkars svårigheter i skola och förskola. När Delegationerna för jämställdhet upphöjde Mats Björnsons funderingar till sanning blev det omöjligt att kritisera skolan/förskolans innehåll och metoder. Pedagogerna var av definition neutrala och genus blev en kunskapsfråga som handlade om blått/rosa och hen.
Det var ju pojkarnas ideer som utgjorde problemet och som skulle upplysas bort. Frågan är väl om det går att backa ut ur detta moraliserande förhållningssätt?
Det kanske funkar att skuldbelägga 13-åringar och se dem som representanter för maskulinitet och könsmaktsordning – men när det gäller treåringar blir jag bekymrad.
Det här är ett bra exempel på resonerande texter som helt har saknats i svensk skoldebatt pga av genushegemonin:
http://fb.me/49ZqfFNGC
Emma Leijnse frågar sig hur vi ska berätta om killar och antipluggkulturen. Skolverkets senaste rapport om terminsbetygen år 6 är en intressant läsning. En svag trend uppåt ses i kunskapsresultatet.
Då är det framför allt inte tjejer som ökar sitt resultat utan killarna. Ökningen är blygsamma 1,2 procent men ändå. Jämför man med slutbetygen år 9 verkar det som det är i åren 7 – 9 som killarna tappar intresset för skolan. Det är väl här vi bör fundera över hur vi ska lyckas lyfta killarna när vuxenblivandet är mer spännande än lärandet.
Inte för att det var bättre förr, men grundskolan såg helt annorlunda ut när den blev till för 53 år sedan. I högstadiet gavs möjligheter för eleverna att göra linjeval. Ett val som gagnade mig. Som teknik och naturvetenskaps intresserad hade jag möjligheten att lära den teoretiska tekniska linjen. Detta var nog den smala lyckan för mina fortsatta studier i en kombo med vuxenblivandet. Kanske hög tid att fundera på om år 7 – 9 ska göras om för att intressera killar för studier eftersom dagens system gynnar tjejer.
För övrigt om resultatet för år 6 har jag skrivit här: http://pluraword.blogspot.se/2015/10/svag-resultattrend-uppat-i-skolan.html