Skola och SamhälleSynne Myreböe: Harrissons bildning
På SvDs Brännpunkt den 1 april framhåller Dick Harrisson och Katarina Harrison Lindbergh att bildningstanken behöver en folkrörelse och att kunskap måste få en högre, mer prestigefull plats i samhället. Medborgare i allmänhet och blivande lärare i synnerhet har inget intresse för kunskap, ja de ”vägrar att förkovra sig”, hävdas det. Harrison och Lindbergh målar upp en bild av ointresserade studenter, som endast är intresserade av att komma igenom studierna så smidigt som möjligt med allt vad det innebär av plagiat, fusk och en oseriös hållning till sina studier. Som bot mot denna förslappade, antiintellektuella livshållning vill Harrison och Lindbergh mobilisera en folkrörelse för bildning. Denna skall främja ”ett rikare liv […] som gör dig till en större människa”.
Jag är skeptisk till Harrison och Lindberghs svartmålning av studenterna och önskar en mer nyanserad diskussion kring utbildningens villkor och bildningsbegreppets betydelse i dag. Framför allt är jag (antagligen i likhet med Harrisson och Lindbergh) intresserad av konstruktiva förslag för den högre utbildningens uppdrag i förhållande till nutidens och framtidens utmaningar.
Under de senaste decennierna har bildningstanken visats stort intresse innanför en akademisk kontext. Man har försökt definiera och aktualisera bildning som ett försvar för värden som anses gå förlorade med dagens instrumentella syn på kunskap. Emellertid tror jag att det är just Harrison och Lindberghs syn på bildning som står i vägen för en ny förståelse av bildningsbegreppets aktualitet. Tendensen att inta en protektionistisk hållning i förhållande till ändrade samhälls- och kunskapsformer innebär ofta en brist på självkritisk granskning och nyfikenhet inför det nya och främmande. Paradoxalt nog är det kanske så att just självkritisk granskning och nyfikenhet är grundläggande villkor för bildningsbegreppets relevans idag.
Latmaskarna till studenter måste förstå kunskapens värde, framhåller Harrison och Lindbergh. De behöver formas och bildas av de ”som vill ha kunskapen”. Vilken kunskap är det Harrison och Lindbergh har i tankarna? Att studenterna i dag inte innehar samma kunskaper som Harrison och Lindbergh tog del av på mellanstadiet kommer kanske delvis av att världen och kunskapandet ser annorlunda ut än då de själva utbildade sig. Studenter kommer till sina lärosäten med hav av erfarenheter och kunskap. Harrison, Lindbergh och många med dem borde visa ödmjukhet och nyfikenhet inför studenternas liv och de erfarenheter som de har med sig in i det institutionella kunskapandet.
Om studenterna är provfokuserade och inte väljer nödvändiga, mödosamma kunskapsvägar kantade “av misslyckanden” (och jag håller med Harrison och Lindbergh om att sådana kunskapsvägar behövs!), beror det på att de är fostrade i en utbildning som premierar de snabba, rätta svaren. Detta kan inte skuldbeläggas studenterna, utan ligger helt i linje med den utilitaristiska utbildningspolitik de är fostrade in i. Ja, kanske är det till och med så att studenterna anser att den värdefulla kunskapen finns utanför de institutionella väggarna, och att de inte kan relatera till den kunskapen som de förväntas ta del av under sin utbildning? Kanske har de rätt i att det går bra i livet, även utan utbildning? Jag menar att studenters eventuella ointresse för utbildningen bör mana till eftertanke hos de som ser sig själva som kunskapens väktare. På vilket sätt görs utbildningen relevant för de framtida lärarnas liv och lärande? Bemödar sig utbildningen om att visa intresse för studenternas tidigare kunskap och erfarenheter och sätta dessa i relation till utbildningens innehåll? På vilket sätt bejakar den institutionella utbildningen reflektion och kritiskt tänkande? Och varför ses inte elevers och studenters ledighet som en tillgång, där de kan dela med sig av sina erfarenheter till sina klasskamrater och vidga samtalet? Förståelsen av bildning som institutionaliserande fostran är olycklig och problematisk. Olycklig, därför att bildningsbegreppet har en potential som representant för en värdeorienterad syn på kunskapandet i kontrast till den rådande utilitaristiska utbildningspolitiska agendan, problematisk därför att den upprätthåller en elitistisk syn på bildning som innehav med den påföljande kontrasten mellan bildade och obildade. Det är kanske inte kunskapen själv, utan synen på denna, som av många med rätta ses som ”jobbig, snobbig eller bara onödig”.
Diskussionen om bildning kan inte handla om att bli en större människa! Istället bör högre utbildning öppna upp för studenters erfarenheter och göra utbildningen relevant och meningsfull i relation till deras egna liv. Samtidigt innebär detta en potential för universiteten själva att ändras och ta del av andra perspektiv än lärarnas egna. Harrison och Lindbergh går i samma spår som många andra med sin föreställning om att ökad kontroll är lösningen på problemen i utbildningen. Jag menar att denna hållning är ytterst kontraproduktiv. Den lek Harrison och Lindbergh verkar mena lärare bör hålla sig för goda för, kan kanske tvärt om ses som en tillgång i en interaktiv, kreativ och fördjupande kunskapsprocess. Vi behöver en kvalitativ utbildning för att främja en hållbar utveckling såväl socialt, kulturellt, ekologiskt som ekonomiskt. Om utbildningsinstitutioner ser medborgare och studenter som små människor kan de inte förvänta sig vare sig relevans eller gehör i en fragmentarisk samtid med stort behov av överblick och fördjupning.
(Synne Myreböe är magisterstudent i idéhistoria på Södertörns Högskola)
10 Comments on “Synne Myreböe: Harrissons bildning”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack för en strålande bra text som belyser vad jag tror är ett av de största problemen lärarutbildningen och kanske hela akademin har att att brottas med, nämligen hur lärare och studenter ska kunna samsas kring en kunskapssyn som öppnar upp för bildning i den bemärkelse Myreböe skriver om; en kunskapssyn som “öppna(r) upp för studenters erfarenheter och gör(…) utbildningen relevant och meningsfull i relation till deras egna liv”. Det “vi” och “dom” som präglar många lärares relation till studenterna och som Harrison och Lindbergh visar exempel på står, enligt min mening, i vägen för en sådan utveckling.
Nåja, man får ta Dick med en hypa salt. Han är i grunden en oerhört framgångsoptimistisk människa. Han har i olika sammanhang reflekterat över digerdöden. Då DOG två tredjedelar av mänskligheten, för att sedan resa sig och fortsätta sin civilisatoriska utveckling. Nu har samtidens negativa förväntningar fått skolan på knä, men på sin 50-års dag reser sig Jan Björklund likt en fågel Fenix och föreslår betyg redan i årskurs 4. Civilisationen reser sig ur askan. Små barn som, likt ett järtecken i pannan, får sig tilldelade en dömande bokstav (!), modernism gränsande till science fiction.
Alldeles alldeles lysande!
Jag kan inte låta bli att tänka på mina lärare i realskolan och gymnasiet. De var bildade personer, flera hade disputerat. Desto märkligare att undervisningen var så snävt inriktad på att överföra information och så lite på att utveckla vår intellektuella förmåga. Många av de unga lärare jag mött under åren har haft högre ställda mål och bidragit till sina elevers bildning. Jag önskar att jag hade haft dem som lärare. De kanske inte är lika bildade som mina lärare var men de brinner för just bildning. Har jag mött de lysande undantagen?
Pingback: Det påstådda kunskapsföraktet – har den något med kunskapssynen i skolan att göra? | Åsa Lyrberg
Jag tycker det är konstruktivt att ta upp disskutionen om bildningsförakt och lättja.
I min erfarenhet har jag mött alldeles för många som vill “curla” sig fram utan att möta motståndet.
Vi skulle behöva en ny infallsvinkel på P. Freires medvetandegörande pedagogikj.
För att komma vidare i diskussionen bör begrepp som bildning, utbildning, kunskaper, kunskapande, erfarenheter, lärande klargöras. När Myreböe skriver att “bildningsbegreppet har en potential som representant för en värdeorienterad syn på kunskapandet” kan man undra vilket bildningsbegrepp hon talar om och vad hon menar med kunskapandet. Det finns, tycker jag, många glidningar i texten som överlämnar åt läsaren att tolka i stället för att få klarhet.
Jag håller med Synne Myreböe om att Harrisons och Lindberghs svartmålning av studenterna är alltför onyanserad och anekdotisk. Själv har jag i mitt arbete träffat på tusentals kunniga och vetgiriga ungdomar som inte alls stämmer in på Harrison/Lindberghs beskrivning. Men här finns en intressant problematik: Det mesta dessa ungdomar lärt sig har de lärt någon annanstans än inom skola och akademi. En viktig bildningsfråga idag blir därför: Var får ett lärande äga rum för att anses som giltigt? Att vissa ungdomar utvecklar ett snävt instrumentellt kortsiktigt nyttomaximerande beteende just i den akademiska yrkesutbildningen är nog snarast ett symptom på att ungdomarna själva börjar misstänka att det finns andra, och kanske bättre, platser för lärande.
Harrison/Lindbergh riskerar tyvärr att köra ner i diket. Ända sedan antiken har ju den äldre generationen beskärmat sig över ungdomens slöhet och nonchalans och förgäves förutspått värdenas upplösning och samhällets undergång. Istället för att yrka på mer av kateder och traditionella kunskapsideal vore det kanske nu på sin plats med en lyssnande ödmjukhet inför det nya och främmande som vi redan kan ana? Just ett sådant förhållningssätt borde vara en självklar ingrediens i en bildningstanke för vår tid.
Bildning som en resa är en fruktbar metafor i sammanhanget: det handlar inte om att inneha en position utan om att vara i en bestämd rörelse: Man söker upp det främmande för att göra det välbekant, när man sedan återvänder till det förut välbekanta ter det sig plötsligt mer främmande. Då uppstår ett rum för reflektion och självkritik. Denna Stora Resa kan man göra i rummet, vilket många ungdomar faktiskt gör, men också i tiden, och till och med i tanken.
Att döma av de senaste årens publikationer i ämnet tycks synen på bildningsbegreppet innehåller och vad det skall användas till variera högst betänkligt. Den långa vägen från Schillers “Estetiska brev” till våra dagars försök till definitioner och olika slags tillämpningar förefaller lång ja, alltför lång.
Som ett sätt att sammanfatta problematiken kan man se idéhistorikern Sven-Eric Liedmans beskrivning av bildning som “förmågan att kunna se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang, att förstå hur världen och tillvaron hänger ihop”, vilket närmast kan beskrivas som en process. I grunden handlar det enligt Liedman “om att bevara frågvisheten och undrandet genom livet”. Kan det formuleras enklare, mer kortfattat och träffsäkert?
Som en annan möjlighet att i en skolsituation arbeta enligt beskrivningen av d.s.k. värdegrunden (se T. Englunds “Deliberativa samtal som värdegrund – historiska perspektiv och aktuella förutsättningar” (2000)). Det handlar om att i slutändan uppnå “demokratisk kompetens”: rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Syftet är främst att stärka demokratin och bidra till elevers kunskapsbildande och meningsskapande verksamhet inom olika ämnesområden.
Eftersom bildning är något som inte enbart omfattar lätt mätbara faktakunskaper utan också omfattar en individs hela uppsättning av personliga anlag, förutsättningar och egenskaper (m.a.o. en total helhetsbild av varje enskild människa) måste undervisningen ta större hänsyn till varje individs behov av bildning genom att utgå från var och ens naturliga intresse och nyfikenhet som öppnar “nya perspektiv på världen, samhället, andra människor och på sig själv” enligt Liedman. Kanske är det så att bildning förutsätter en digital kompetens som är fokuserat på kommunikation, produktion,problemlösning och samarbete. Den som skaffat sig denna kompetens kommer förhoppningsvis lättare “att kunna se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang” och “förstå hur världen och tillvaron hänger ihop”. Ja, hoppas kan man ju alltid!
Att döma av de senaste årens publikationer i ämnet tycks synen på vad bildningsbegreppet innehåller och vad det skall användas till variera högst betänkligt. Den långa vägen från Schillers ”Estetiska brev” till våra dagars försök till definitioner och olika slags tillämpningar förefaller lång ja, alltför lång.
Som ett sätt att sammanfatta problematiken kan man se idéhistorikern Sven-Eric Liedmans beskrivning av bildning som ”förmågan att kunna se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang, att förstå hur världen och tillvaron hänger ihop”, vilket närmast kan beskrivas som en process. I grunden handlar det enligt Liedman ”om att bevara frågvisheten och undrandet genom livet”. Kan det formuleras enklare, mer kortfattat och träffsäkert?
Som en annan möjlighet att uppnå bildningsmålet framstår förslaget att i en skolsituation arbeta med värdegrunden (se T. Englunds ”Deliberativa samtal som värdegrund – historiska perspektiv och aktuella förutsättningar” (2000)). Det handlar om att i slutändan uppnå ”demokratisk kompetens”: rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Syftet är främst att stärka demokratin och bidra till elevers kunskapsbildande och meningsskapande verksamhet inom olika ämnesområden.
Eftersom bildning är något som inte enbart omfattar lätt mätbara faktakunskaper utan också handlar om en individs hela uppsättning av personliga anlag, förutsättningar och egenskaper (m.a.o. en total helhetsbild av varje enskild människa) måste undervisningen ta större hänsyn till varje individs behov av bildning genom att utgå från var och ens naturliga intresse och nyfikenhet som enligt Liedman kan öppna ”nya perspektiv på världen, samhället, andra människor och på sig själv”. Kanske är det till och med så att bildning förutsätter en digital kompetens som är fokuserat på kommunikation, produktion,problemlösning och samarbete. Den som skaffat sig denna kompetens kommer förhoppningsvis lättare ”att kunna se sig själv och sin tillvaro i ett större sammanhang” och ”förstå hur världen och tillvaron hänger ihop”. Ja, hoppas kan man ju alltid!