Veronica Flodin: Kunskapens didaktiska problem

I Magnus Hultén intressanta debattartikel ”Kunskapens didaktik” (23/2), skulle jag vilja problematisera en underliggande kunskapssyn samt två påståenden: att kunskapen förvanskas i skolan samt att ett problem med dagens kunskapssyn är att distinktionen mellan skolkunskap och vetenskaplig kunskap upplöses.
Det finns problem med att överföra kunskap från en kontext till en annan. Men man kan verkligen undra vad som är problemet. I min licentiat avhandling pekar jag på problemet med att hantera begrepp som om de vore kontextlösa. All vetenskaplig kunskap växer fram i ett sammanhang; begrepp, metoder, processer, idel osv, växer fram som ett svar på en fråga som behöver lösas.
Problemet, menar jag, uppstår, när man behandlar till exempel begrepp som kontextlösa och förflyttar dem mellan sammanhang. Exemplet i avhandlingen är genbegreppet, som i olika vetenskapliga sammanhang, klassiskt genetiska, molekylärbiologiska eller evolutionsbiologiska, kopplats samman med olika innebörder. Detta leder i sin tur till en glidning i genbegreppets innebörder i undervisningssituationen, där man behandlar alla vetenskapliga kontexter sammanblandat.
Men det som föresvävar i Magnus Hulténs artikel är någon slags ideal bild av förståelse av begrepp. Inte ens en doktorand på Chalmers förstår till fullo det ideala begreppet ”kraft” eller ”energi”, utan enbart i relation till forskningsproblem. Men finns verkligen den, på något sätt, genuina förståelsen? All förståelse måste ju stå i relation till något annat. Den kunskapssyn som ligger som en ande över Magnus Hulténs artikel är dock tvärt om: förståelsen av begrepp som kontextlösa och definitiva till sin innebörd. Den kunskapssyn som bidrar till ”överföringsmodellen” av kunskap och som Hultén, som jag förstår det, vill kritisera.
Att undervisning innebär ”förvanskning” av kunskap är ju också ett sätt att se på saken. Men var finns den ideala kunskap som förvanskningen sker gentemot? Vi kan ju inte undervisa barn utifrån forskningsartiklar! Istället för att se det som att den vetenskapliga kunskapen blir förvanskad i skolans värld, varför inte se det som att skolans kunskap är en central del för vetenskapen?! Hur kan man förklara man ”genen” för ungdomar? Vad är viktigt? Varför? Eller, ska vi förklara ”genen”? Hur kan man hantera kunskapens kontextberoende? I stället för att se den pedagogiska förklaringen som en förvanskning, kan man se förklaringen som ett förtydligande/frammejslande av vetenskapens processer. Här behövs ett samarbete mellan lärarprofessionens kunskap, den didaktiska samt den akademiska ämnesprofessionen. Det jag vill argumentera för är därför, att se skolkunskapen som en central del av den vetenskapliga förståelsen. Det vill säga, inte alls eftersträva en distinktion mellan ”skolkunskap” och ”vetenskap”. Tvärt om! De befruktar varandra. Läraren i skolan är en bärare av ämnets traditioner. Det är i skolan den vetenskapliga kunskapen formuleras och struktureras. Men hur? Och vad? På vilket sätt får skolans traderingar bäring tillbaka på den verksamhet som sker på universiteten? Det är viktiga frågor för ämnesdisciplinerna. När vi ägnar oss åt, till exempel biologi, så bidrar vi till att forma ämnet biologi, oavsett stadium. Detta är särskilt gällande för biologi, som har uppstått som ämne, just ur ett behov från skolan. Processer där kunskap tas fram och får betydelse i olika sammanhang, är en angelägenhet för alla (biologer).
I stället för att se skolkunskap och vetenskap som något helt igenom distinkt olika, vill jag därför argumentera för likheter, ömsesidigt beroende och gemensamma mål. Det är självklart att skolans värld innehåller problematik som är särskild och särskiljande, jämfört med till exempel universitets värld. Men vi är alla, både ämnesspecialister och lärare, engagerade i kunskapsbildning. Vi behöver inte mer distinktion mellan skolkunskap och vetenskap, vi behöver mer samarbete.
(Veronica Flodin är utbildningshandläggare vid Stockholms universitet)
Ref:
Flodin, V: Epistemisk drift – Genbegreppets rörelser i några av forsningens och undervisningens texter i biologi. Licentiat avhandling, Stockholms universitet, 2011
Svårbegripligt!
Både innehåll och utformning av undervisningen i skolan måste ständigt förnyas. Det skall finnas en anpassning av skolans lärande till verkligheten.
Jag har en helt annan syn på problemen än du har. Jag har under 40 år undervisat ingenjörer – de måste ständigt tänka nytt och tänka själva. Verkligheten måste finnas med i utbildningen.
I Tarkovskijs film STALKER gestaltas mänsklig utveckling utifrån tre kunskapsbegrepp. Det vetenskapliga , det konstnärliga och det religiösa. Tarkovskijs konstnärliga analys av kunskapen öppnar mot en djup respekt för alla sorters kunskap. Skolan liksom livet kan inte stängas in i en fålla utan måste levas både ur hjärnbarkens logik och hjärnstammens känslor samt syntesens förståelse av det oförståeliga.