Viveca Brozin Bohman: Läsinlärning – en fråga om mer än surfplattor

Det finns ingen redovisad vetenskaplig forskning som säger att barn blir bättre läsare genom att lära sig skriva på dator än genom att skriva för hand. Däremot finns det undersökningar som pekar på motsatsen.
Men Arne Tragetons metod – att skriva sig till läsning på datorn – har under de senaste åren brett ut sig i Sverige. Beror det på lärarnas medvetna val? Eller på att kommunerna ger skolorna fler datorer?
Surfplattans roll i läsinlärning fick under några dagar stort medieintresse. Med utbildningsministern i ena ringhörnan och Sollentunas ordförande i barn- och ungdomsnämnden i den andra spetsades det hela till en politisk skärmytsling, svår att ta på allvar. Att välja metod för läsinlärning är förstås en uppgift för lärarna. Så den intressanta frågan är istället om de valmöjligheterna begränsas när datorsatsningar finansieras genom besparingar på böcker och pedagogiska hjälpmedel? Blir datorn och Tragetonmetoden – att skriva sig till läsning på datorn – vad som återstår? Vem har i så fall bestämt att det är den modellen som ska användas? Och på vilka grunder?
För det finns ingen vederhäftig undersökning som har lett i bevis att barn når bättre resultat om de får lära sig att läsa och skriva på en dator istället för att skriva för hand. Ulf Fredriksson, forskare vid Stockholms universitet, arbetar med data om elevers läsresultat utifrån flera stora undersökningar, bland annat PISA. Men de resultat Arne Trageton hänvisar till finns inte publicerade någon annanstans än i hans egen bok.
– Och där är det en hel del som är oklart – bland annat hur jämförelsegruppen ser ut och hur jämförelsen har gått till för att utesluta andra variabler som kan påverka resultatet. Trageton har valt att inte få sina data bekräftade och ordentligt utvärderade av sakkunniga. Därmed är hans data inte heller riktigt vetenskapligt kontrollerade, konstaterar Ulf Fredriksson.
Inte heller Tragetons teori om att elever under läsinlärningen inte ska använda penna är utvärderad. Däremot finns fransk forskning som tyder på motsatsen, att pennan bidrar till inlärningen.
Ett gäng franska neurologer och psykologer har undersökt vad som händer när barn lär sig en bokstav – ser den, hör den och skriver den. Forskarna pekar på att barnen då memorerar på flera sätt, inte bara ljudet och utseendet utan också motoriken i handens rörelse när de skriver bokstaven, vilket tolkas som ytterligare en möjlighet att komma ihåg den. Vid jämförelse med barn som får lära sig bokstäver genom att trycka på en tangent finner forskarna att de som får skriva för hand kommer ihåg bokstaven bättre och dessutom längre.
– De här resultaten kan kanske behöva utvecklas ytterligare, men det är en vetenskaplig undersökning med ordentliga kontrollgrupper och som har publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Den har genomgått den procedur som ska till för att kunna kallas vetenskaplig och är betydligt seriösare än Tragetons jämförelser av en fyra, fem klasser, menar Ulf Fredriksson.
Vad forskare faktiskt vet utifrån flera undersökningar är att barn som använder datorer mycket, läser sämre vid traditionell läsning än de som använder datorer mer måttligt. Det är resultat som redovisas i PISA-rapporten 2009 och även i en finsk rapport som redan 2003 bearbetade nordiska data i rapporten ”Northern Lights on PISA”.
Inte heller vid digital läsning är den flitigaste datoranvändaren den som lyckas bäst enligt PISA 2009. Det gäller oavsett om man tittar på datoranvändning hemma eller datoranvändning i skolan. Men Ulf Fredriksson påpekar risken för att mätningen kan vara missvisande – det är ju möjligt att svaga läsare sätts framför en dator i skolan just för att de är svaga.
– Och vi vet inget om hur de har lärt sig läsa, bara att om man jämför bok och dator så är den elev som läser mycket böcker i regel den som har bra resultat när det gäller traditionell läsning på papper.
Hur mycket bidrar datoranvändning till läsutveckling? I den senaste svenska PISA-rapporten tittar man på hur mycket av skillnaderna i läsresultat som beror på datoranvändning och hur mycket som beror på annat som eleverna läser. Det visar sig att läsa mycket på papper – böcker, tidningar, tidskrifter– har mycket större förklaringsvärde än att läsa på dator.
Självklart behöver barn träna sig på att läsa också på dator och det är bra om de gör det i skolan, menar Ulf Fredriksson. Men det finns en mängd samstämmiga forskningsresultat som visar att datorn inte är en kungsväg för att utveckla sin läsning. Det är förstås inte detsamma som att man inte kan lära sig läsa på dator, men i den frågan tycks än så länge råda vetenskaplig forskningsbrist.
Och över huvud taget är det knapert med svensk läsforskning som handlar om elevers resultat. Det visar Skolverkets kunskapsöversikt om läsundervisning i Sverige 1995–2007, ”Vad händer med läsningen”. Sammanfattningsvis gäller att det saknas studier som relaterar undervisning om läsning och skrivning till vilka effekter som den ger. Det gäller såväl i svenska, i svenska som andraspråk som i specialundervisning och på alla nivåer från förskoleklass och uppåt, skriver rapportens författare. Men undersökningar visar att i stort sett alla barn ”knäcker koden” och obehindrat kan läsa åtminstone enstaka ord efter ett år i skolan.
Enligt kunskapsöversikten visar forskning om det första skolåret att de flesta lärare blandar och växlar mellan olika läsinlärningsmetoder, till exempel mellan LTG och Wittingmetoden beroende på barnen. Två metoder som på 1970-talet stod mot varandra i en hetsig debatt om vad som var rätt sätt att lära barn att läsa – den ena med betoning på innehåll och förståelse, den andra med betoning på avkodning.
Nu gäller det surfplattan. ”I den senaste tidens debatt om skolan har Sollentuna spelat en framträdande roll” står det på kommunens hemsida. Ja, kanske det. Att en kommunalpolitiker propagerar för en viss läsinlärningsmetod – vad säger professionen om det? Är det målet eller medlet som styr valet av metod?
(Viveca Brozin Bohman är frilansjournalist. Hon har tidigare varit journalist på Lärarnas tidning och Pedagogiska Magasinet.)
Tack.
Vad vi verkligen behöver är forskningsresultat som visar om datorerna och läsplattorna gynnar, eller missgynnar, läsförmågan.
Intressant men en hel del okunskap om vad ASL innebär och hur sådan undervisning ser ut i Sverige2012. Äpplen blandas också med päron här och var. Det hänvisas vagt till olika forskningsresultat och jag blev väldigt nyfiken på den franska om bokstäverna. Källa på den tack. Jag hälsar artikelförfattaren samt hugade forskare välkomna till verksamheten för att se vad vi faktiskt gör … och JA vi har medvetet valt arbetssätt för att kunna ge varje elever undervisning sin nivå. Läs-, skriv- och språkutveckling i meningsfulla sammanhang. Dialogen är utgångspunkt, elevens eget skrivande ingång och datorn är skriverktyg.
Under de nästan 40 år jag arbetat inom skolvärlden har det i alla ämnen, kommit och gått olika metoder för att få eleverna att utveckla sina kunskaper och färdigheter. Ibland har dessa metoder haft sitt ursprung ute bland de verksamma lärarna och eleverna och först efteråt har forskningen kunnat stödja eller förkasta metoderna. Många gånger har forskningen utvecklat metoderna till en bättre nivå. Precis som det sägs i artikeln om LTG/Witting är tendensen hos debattörer av olika slag att se allt i, antingen/eller, svart eller vitt. Skolan är till för eleverna och eleverna lever i en värld full av smarta telefoner, läsplattor etc. Därför är det kanske så, att man får se användningen av läsplattor och datorer i skolan, som ett sätt av flera, för skolan att finna sin plats i det datoriserade samhället. Inte som den enda metoden.
Källor till forskning om betydelsen av att skriva för hand efterlystes. De finns många artiklar som behandlar detta ämne. De som är mest aktuella i detta sammang är:
– Longcamp, Marieke, Anton, Jean-Luc, Roth, Muriel & Velay, Jean-Luc (2003) Visual presentation of single letters activates a premotor area involved in writing. NeuroImage, 19, 1492-1500.
– Longcamp, Marieke, Zerbato-Poudou, Marie-Thérèse & Velay, Jean-Luc (2005) The influence of Writing Practice on Letter Recognition in Preschool Children: a comparison between handwriting and typing. Actya Psychologica, 119(1), 67-79.
– Longcamp, Marieke, Boucard, Céline, Gilhodes, Jean-Claude & Velay, Jean-Luc (2006) Remembering the orientation of newly learned characters depends on the associated writing knowledge: A comparison between handwriting and typing. Human Movement Science 25, 646-656.
Det stora paradigmet är att läsutvecklingen hos eleven tar fart via eget skrivande – datorn är verktyget, inte att lära sig ett alfabet. Tack för källor. Om studien som avses är den studie där ett antal vuxna fick lära sig ett helt nytt alfabet och en del av dem lärde sig bokstäverna via handskrift, en del via tangentbord, så är jag tveksam om den hör hemma i resonemanget kring ASL. Det har ju väldigt lite att göra med att läsa egenproducerade texter för att uppnå flytande läsning, utan liknar mer ett experiment i att lära sig ett antal symboler utan koppling till förståelse. Ungefär som att lära sig siffror utan att ha taluppfattning.
Och än en gång. Jag hälsar artikelförfattaren samt hugade forskare välkomna till verksamheten för att se vad vi faktiskt gör … och JA vi har medvetet valt arbetssätt för att kunna ge varje elev undervisning sin nivå. Läs-, skriv- och språkutveckling i meningsfulla sammanhang. Dialogen är utgångspunkt, elevens eget skrivande ingång och datorn är skriverktyg.
.
”Skriva sig till läsning” är väl bara ett i den långa raden av exempel på skolans tvångsmässiga ambition att legitimera precis allt den gör med förankrad (TM) metod, systematik och instrumentella och utvärderingsbara förhållningssätt. Många är de som kan leva gott på sin metod med stort M. Men man skulle ju också kunna välja att helt enkelt se läsplattan (och mycket annan teknik) som ett användbart pedagogiskt redskap, hjälpmedel och komplement. Skolan riskerar dessutom att bli väl surrealistisk om eleverna är helt hänvisade till rasterna för sin IT-baserade inlärning.
Viveca Brozin Bohmans skriver angående traditionell skrivträning att ”…barnen då memorerar på flera sätt, inte bara ljudet och utseendet utan också motoriken i handens rörelse när de skriver bokstaven, vilket tolkas som ytterligare en möjlighet att komma ihåg den.” Barn lär sig alltså saker med alla sinnen. Detta betraktar jag som hennes viktigaste poäng. Ironiskt nog har dock den retorik som dominerat de pågående skolreformerna gärna tonat ner detta faktum. Den har påfallande ofta betonat plugg, teori, kunskapsresultat och kateder på bekostnad av skolans praktiska, estetiska och ”skapande” lärande.
Trots att läsplattan finns på snart sagt varje skola och ”skriva sig till läsning” pågår i tjogvis av kommuner märker jag att de kritiska debattörerna genomgående provoceras av just Maria Stockhaus och hennes koppling till SKL. Det är väl inte en så simpel ”guilt by association” som får vissa debattörer att plötsligt låta som domedagsprofeter i sitt besvärjande av ny teknik och nya metoder? I så fall, är det målet eller medlet som styr valet av utgångspunkt?
Sollentunaprojektet är väl alldeles utmärkt för att just få fram kunskap om vad som fungerar. Särskilt under snabba tekniksskiften lär det vara svårt att vila på gamla forskningsresultat; de referenser som anges är minst 6 år gamla vilket jag misstänker är en evighet när det gäller frågor om IT-baserad inlärning. Så det centrala är att den här typen av projekt är tydligt och öppet upplagda, utvärderas enligt gängse metoder och att kunskapen sedan sprids. De får också gärna bedrivas i samarbete med forskare, vilket jag inte vet om det gäller i det här fallet.
Viveca Brozin Bohman berör i sin utmärkta artikel en intressant frågeställning.
Kan kommunerna bestämma över vilka pedagogiska metoder lärarna använder i sin undervisning? Det kan de naturligtvis inte. Politikernas förhållande till skolans inre arbete och lärarnas profession finns reglerade i förordningar och läroplaner.
Just nu pågår en enorm satsning på en dator per elev i hela landet. Datorsatsningen har ett pris. Någon skall betala. Det har alltid hos SKL (tidigare Kommunförbundet) funnits skäl till att reducera och förminska lärarnas roll, eftersom skolan och lärarna är kommunernas tyngsta budgetpost. Lärarna skall inte syssla med kunskapsförmedling utan ”skapa lärande situationer för eleverna”, skriver Kommunförbundet i det famösa avtalet En satsning till två tusen från 1996. Lärarna är dyra i drift och har nu mage att begära 10 000 kr mer i månaden. Det är delvis mot den bakgrunden som man kan se datorsatsningen i skolorna.
Jag tror inte kommunerna medvetet trycker på lärarna ”Skriva till läsning metoden” eller andra pedagogiska metoder, vilka det nu kan vara. Men någon skall betala. Det kommer inte att regna pengar från himlen. Så det blir alltså lärarna som får betala med färre tjänster, mer undervisning och färre böcker för undervisning.
Tyvärr är det så, att rektorerna knappast har den kompetens som behövs för att föra en diskussion med lärarna om vilken metod som är bäst, och tyvärr tror jag lärarna kan göra det lätt för sig genom att tro att allt löser sig bara eleverna får en egen dator.
Faktum är ju att eleverna läser, skriver och räknar sämre i takt med datorsatsningen.
Dessutom, om man nu skall vara lite elak, så har rektor ett instrument för att få lärarna att bli följsamma för direktiv uppifrån: de individuella lönerna.
Tack för din artikel Viveca Brozin Bohman.
Jag rekommenderar alla att läsa någon av de artiklar som anses mest aktuella när man vill uttala sig om att handskrivning är bättre när man skall lära sig läsa och skriva. Här har man låtit ett litet fåtal vuxna lära sig tio meningslösa tecken – dels genom att trycka på knappar dels genom att teckna av tecknen. Är det det som är att lära sig läsa och skriva när man är sju år? Är det syftet med läs och skrivträningen? Är det ingen skillnad på en vuxen persons förmåga att rita jämfört med en sexårings förmåga? Observera att alla artiklar är skrivna av samma personer. Att uttala sig om att man inte skall använda läsplattor när man skall lära sig läsa på grundval av resultat i PISA (från rapporter från 2009 och 2003) är ju som Ulf Fredriksson säger kanske inte helt vetenskapligt. (PISA görs i åk 9 och mig veterligen var antalet skolor som använde Tragetons metod – på läsplattor – rätt begränsad runt år 1999 och tidigare). Men jag vill gärna se mer belägg för den ena eller den andra metodens överlägsenhet – och jag håller med om att Tragetons studie inte räcker som vetenskapligt bevis för fördelarna med datorer som verktyg för läs-/skrivträning, precis som hans metodbrister knappast bevisar motsatsen. Säkert kan det finnas sådant som vi kan diskutera på allvar. Alla förslag på artiklar mottages tacksamt.
Länkar till de artiklar som Ulf refererar till.
http://www.lapma.ups-tlse.fr/membres/mp/longcamp/Longcamp_2006b.pdf
http://www.lapma.ups-tlse.fr/membres/mp/longcamp/Longcamp_2008.pdf
http://www.lapma.ups-tlse.fr/membres/mp/longcamp/Longcamp_2003.pdf
http://www.lapma.ups-tlse.fr/membres/mp/longcamp/Longcamp_2005b.pdf
Hej Viveca,
Det som Arne Trageton visaroch pläderar för på utformades på 80-talet av IBM som kallades Writing to Read.
Det visade upp fantastiska resultat när det användes utanför klassrummet men så snart det skulle introduceras av konservativa lärare i det vanliga klassrummet så utvärderades och dödades det effektivt med lärarfackföreningarna – som vanligt.
Datorn i utbildningen är inget pedagogiskt problem – det är helt överlägset all annan form av undervisning. Det är enbart ett organisatoriskt problem . Datorn i det nuvarande klassrumssystemet har visat sig organisatoriskt omöjlig.
Den organisation som är möjlig och effektiv visas i min draft av EN VITBOK OM GRUNDSKOLAN.
Den bygger på den mest seriösa och framstående forskning vi har på skolutvecklingsområdet; UNESCOS:s
Internationella kommissioner för utbildningsutveckling med världens främsta experter som medverkande.
Jag behöver hjälp med att förfärdiga den. Vill någon hjälpa till?
Lennart