Lars Lagheim: Så blir kompetenskrav som utvecklar elevers läsande ett lyft för skolan.  

Läskrisen har följt med skolan under en längre tid och uppmärksammas nu åter i den offentliga debatten. Här är skolans roll och organisation västentlig, men med vilka metoder bör krisen hanteras? Lars Lagheim berättar här om erfarenheter från ett läsprojekt som bland annat exporterades till Norge. (red).

”Sex kulturchefer i gemensamt upprop. Ge alla elever tillgång till tryckta böcker och skolbibliotek.” Så löd rubriken på DN Kultur den 18/9 2023. Läskrisen som påtalades redan på 90-talet fördjupas. Visst görs det en del lokalt men den digitala konkurrensen är hård samtidigt som kommunala besparingar och effektivitetskrav tillsammans med friskolors vinstuttag gör stora ingrepp i skolans kärnverksamhet. Klasserna blir större, tryckta läroböcker och skolbibliotek får stryka på foten. Uppropet mynnade ut i tre krav.

Eleverna ska ha tillgång till egna tryckta, skönlitterära böcker samt bemannade skolbibliotek. Och det tredje kravet, som är utgångstemat för den här artikeln löd, ”en satsning på läsning i hela grundskolan, med målet att jämna ut skillnaderna i läsförmågan”.

Att bli och förbli läsande, är en av nycklarna till förmågan att leva sig in i människors livssituationer, upplevelser, känslor och beslut samt förmågan att visa empati.

Medborgare som kan ta till sig, ge ifrån sig och kritiskt granska skriven text är basen i ett demokratiskt samhälle. Politiker som inte ger skolan de resurser och möjligheter som krävs för att elever ska kunna ta till sig de kompetenserna medverkar till utvecklingen av ett dysfunktionellt samhälle.

Kring millennieskiftet jobbade vi, jag och min kollega Kerstin Sors, i Stockholmsprojektet ”Resultat för pedagogiskt ledarskap, REP”. Det initierades av skolborgarrådet Jan Björklund (L). Elevernas läsutveckling skulle följas. Det var redskapet. Huvudsyftet var att få mål och resultatstyrning att fungera i skola och klassrum. Men det ”rann ut i sanden” efter valet 2002. Däremot hade Oslo fått nys om projektet och tog över modellen.

En norsk undersökning vid sekelskiftet, ”Hvor godt leser eleverne?” hade nämligen visat allvarliga brister, varför en nationell satsning på utveckling av elevernas läskompetens krävdes och i januari 2003 startade Oslo ett tvåårigt pilotprojekt. Ett beprövat redskap behövdes och man valde alltså Stockholmsmodellen. Vi engagerades och fyra skolor deltog från start.

Elevernas läsutveckling följdes med hjälp av det så kallade Läsutvecklingsschemat, LUS, som består av 25 ”punkter” eller läskompetenser. Lärarna skulle ha koll på att eleverna uppnått en viss kompetens efter åk 3, 6 och 9. På så sätt fick man ett resultat som kunde följas över tid samtidigt som eleverna fick redskap för att lyckas med sina fortsatta studier. De tre kompetenskraven löd:

• för åk 3 (”punkt 15”): ”Du läser flytande och obehindrat, t ex kapitelböcker med god förståelse. Föredrar att läsa tyst.”
• för åk 6 (”punkt 18a”): ”Du läser med behållning bokserier och liknande utan bärande bilder, där handlingen okomplicerat förs framåt, dvs. klassiskt bokslukande.”
• för åk 9 (”punkt 18b”): ”Du läser med lätthet böcker, företrädesvis ungdomslitteratur, med personteckningar, miljöbeskrivningar och inre monologer, söker mer än bara handlingen.”

I slutrapporten 2004 konstaterades att erfarenheterna från pilotprojektet var ”meget gode”. Det blev ett lyft för de fyra skolorna. Lärarna och skolledningar insåg ”leseferdigheters betydning i skolehverdagen” och att LUS var ett utmärkt redskap för att se hur elevers läskompetens utvecklas. Dessutom blev det lättare att anpassa organisationen, resursfördelningen och framför allt undervisningen efter elevernas behov. Även administration och uppföljning blev enklare när LUS implementerats och kvalitetssäkrats, något som tog cirka ett läsår att uppnå.

Därefter skulle fler grund- och gymnasieskolor i Oslo arbeta med LUS. Instruktörer skulle utbildas – en uppgift vi fick ta hand om – och när det arbetet presenterats i media ville fler norska kommuner ta del av våra tjänster.

Så här tjugo år efter arbetet i Oslo finns anledning att lyfta några tankar kring den sista punkten i slutrapporten.  ”Erfaringene fra pilotprosjektet har stor overføringsverdi til strukturarbeid for oppfølging av andre fag eller områder.”

Tydliga, i förväg kända och rätt använda kompetenskrav i andra – kanske alla – ämnen inför stadie- eller kursavslut är bra för alla som arbetar i skolan. Frågor av typen; Är målen uppnådda? Vad kan jag/vi göra för att lyckas bättre? kan ställas och åtgärdas på ett ansvarsfullt sätt av alla i utbildningskedjan inklusive föräldrar.

Och till sist ett svenskt perspektiv på vad lärare bör eller ska bedöma och betygsätta. Är det fakta, ”antal rätt och fel på prov” eller kompetensen?

Medan de faktakunskaper skolan ger ”bara” är medel måste väl elevens förmåga att använda kunskaperna vara målet. Därför bör rimligen måluppfyllelsen, inte medlet bedömas. Därför kan man fundera på om inte de mångordiga svenska kunskapskraven bör ersättas med kompetenskrav, som för att elever och föräldrar ska förstå dem måste vara tydliga, lätta att ta till sig samt gå att förklara enkelt och rättframt för alla medborgare.

För att uppnå likvärdighet i bedömningen krävs sådana kompetenskrav på nationell nivå kompletterade med texter som tydligt förklarar hur det pedagogiska arbetet kan gå till för att lärare ska kunna se och bedöma de förmågor som efterfrågas. Beskrivningarna och förklaringarna kring de olika ”LUS-punkterna” i Nya Lusboken En bok om läsutveckling kan vara en förebild.

Men det räcker inte. I lärarutbildningen måste det ingå att ge blivande lärare förmågan att se, bedöma, kommunicera och betygsätta elevers kompetens åldersadekvat i respektive ämne utvecklas så att bedömningen blir likvärdiga. Kunskap om lärares myndighetsutövning är särskilt viktig.

En rikstäckande organisation med ”kompetensinstruktörer” bör skapas. Den samlas kontinuerligt för att stämma av den nationella likvärdigheten. Och utifrån den samlade kunskap och erfarenhet man därigenom får fortbilda och hjälpa skolor och lärare att värdera den förmåga eleverna visar lika.

Lars Lagheim, f d grundskolerektor

———

Nya Lusboken. En bok om läsutveckling (ISBN 978-91-622-4498-9) av Birgitta Allard, Margret Rudqvist, Bo Sundblad och Bonnier Utbildning AB, Stockholm 2001.

Komplement till Nya Lusboken (ISBN 978-91-622-6135-1) av Birgitta Allard, Mimmi Askeljung och Bonnier Utbildning AB, Stockholm 2003.

Pilotprojektet, LUS i Osloskolen. Utprövning av LUS-skjemet – et verktöy i vurdering av elevers leseutvikling, mål- og reultatstyring. Rapport november 2004. Utdanningsadministrasjonen i Oslo, Avdeling for pedagogisk utvikling og kvalitet. November 2004.