Skola och SamhälleLinnea Lindquist & Boel Vallgårda: Skolframgång för alla kräver att pengarna hamna rätt
De flesta politiska partier är överens om att inte barnens bakgrund ska avgränsa deras framtidsmöjligheter och att skolan ska vara likvärdig. Men skolans finansiering, ständiga effektiviseringar och skolkoncernernas expansion bidrar till den ökande segregationen i skolsystemet och drabbar utsatta elever särskilt mycket. (red.)
Detta är en längre version av inlägg på Expressen Debatt den 7 juni 2022
Elever som behöver mer stöd för att lyckas, ska få det. Därför är lärartätheten högre på skolor där elever har större behov. Men utvecklingen går åt fel håll. På senare år har den högre lärartätheten minskat relativt skillnaderna i skolornas socioekonomiska sammansättning enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU:s beräkningar.
En förklaring är den kommunala skolans allt mer pressade läge. I år ska 261 kommuner minska sina kostnader i de kommunala grundskolorna. Även 2021 fick de skära ner sina kostnader. Det framgår av en genomgång av samtliga kommuners budgetar som redovisas i rapporten Nyckeln till grundskolans finansiering, författad av undertecknad. En orsak till nedskärningarna är att lagen tvingar utbildningsnämnderna att diskriminera sina egna skolor, då de måste lägga en orättvist stor andel av sin budget på de fristående skolorna. Med knappare resurser och konkurrens med friskolorna om de mer självgående eleverna, blir det dessutom svårare för kommunerna att satsa tillräckligt på de skolor där behoven är som störst.
Läsförmågan är grundbulten för att klara skolan och den trumfar elevens socioekonomiska bakgrund. Barn i skolor där varken de själva eller något annat barn har svenska som modersmål och som inte heller på sina fritidsaktiviteter eller i sitt bostadsområde möter någon med svenska som modersmål, har följdriktigt ett begränsat ordförråd på svenska. Då blir det både svårare och tråkigare att lära sig läsa eftersom det begränsade ordförrådet gör det svårare att förstå vad man läser och läsflytet försämras.
I skolor i särskilt utsatta områden har en av oss som rektor mött många frustrerade barn som kämpar med språket och läsningen men som emellanåt skjuter ifrån sig boken övertygade om att de aldrig kommer att lära sig läsa. För dessa elever är det avgörande att få enskild lästräning en stund varje dag med en lärare där de får hjälp med stavelser, hur bokstavsljuden ska formas i munnen och strategier för att börja avkoda. Det brukar räcka med cirka 30 minuter per dag i några månader för att bestiga toppen på ”att lära sig läsa-berget”.
En tillräcklig och stabil budget krävs för att kunna ge barnen sådan enskild lästräning i lågstadiet. Men allt fler skolor har inte råd med denna elementära insats. I en rad år har skolor haft krav på så kallade ”effektiviseringar” ett nyord för ekonomiska nedskärningar.
Dessutom tillämpar allt fler kommuner skolpengsprincipen för sina egna skolor, det vill säga att skolan får en skolpeng för varje elev som för tillfället går på skolan. Detta drabbar skolor som förlorar elever eftersom de flesta kostnaderna är fasta och finns kvar när en elev lämnar en skola. En klass med 20 elever istället för 25 elever kostar i stort sett lika mycket. Men när fem elever försvinner, förlorar skolan runt en halv miljon kronor i intäkter.
Skolor i utsatta områden drabbas ofta av tomma skolplatser eftersom de har stor omsättning på elever. En förklaring till detta är att många bor med andrahandskontrakt och ofta måste flytta. Ytterligare en förklaring till den stora elevomsättningen är att skolan blivit en marknad, där skolor med högstatuselever blir tillvalsskolor och skolor i utsatta områden blir frånvalsskolor. Startar det dessutom en friskola på rimligt reseavstånd, blir det också tapp av elever. Och det är inte främst eleverna med de största behoven som väljer den fristående skolan.
Skolkoncernernas expansion bidrar till den kommunala skolans ekonomiska kräftgång. Inte bara för att den leder till ofinansierade tomma platser, utan även för att kommunerna tvingas överkompensera de fristående skolorna i namn av att fristående skolor ska ha ”bidrag på lika villkor” samtidigt som de inte har några kostnader för det utbudsansvar som kommunen måste bära. Det vill säga att kommunen måste se till att alla barn i alla delar av kommunen har en skolplats, både år med stora elevkullar och år med små och oberoende av vilka behov eleverna har. Detta innebär att man inte kan göra som en skolkoncern och välja det ekonomiskt optimala, att ta emot så många elever att klasserna är helt fyllda och skolan är helt fylld. Man kan också vända på det och säga att kommunernas utbudsansvar är ofinansierat.
Överkompensationen av fristående skolor dränerar den kommunala skolan på resurser och driver samtidigt på expansionen av skolkoncernerna, att ta bort den är inte bara en principfråga om rättvisa. Det handlar om att Ahmed, Sara, Fatima, Ali och alla andra elever betalar priset för det ofinansierade utbudsansvaret genom att inte få det stöd de behöver för att klara grundskolan. När de inte lär sig läsa blir det svårare att hänga med i undervisningen och då ökar risken att de gör andra saker i klassrummet än att lyssna på läraren. Vilka kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser detta får mänskligt och samhälleligt kan var och en räkan ut.
Så gott som alla partier ställer sig gärna bakom målet att alla barn ska ges likvärdiga livschanser, inte att det är barnets bakgrund som ska avgöra dess framtid. Skolans betydelse för likvärdiga livschanser är stor och samhället och politiken råder över skolan.
I utredningen En mer likvärdig skola finns ett försiktigt förslag om att möjliggöra för kommunerna att göra ett avdrag för kostnaderna för sitt utbudsansvar när ersättningen till de fristående skolorna ska beräknas. En proposition om detta ligger nu på riksdagens bord för avgörande. Fler årskullar barn i utsatta områden kommer att få betala priset om förändringar i lagstiftningen om skolans finansiering fördröjs. Låt inte det ske.
Vi måste vända på varje sten för att bryta nyrekryteringen till gängen, sägs det. En god början är att ge alla skolor rimliga ekonomiska förutsättningar och barnen en rimlig möjlighet att lära sig läsa. Så ger vi alla barn en möjlighet att klara skolan, en möjlighet att komma vidare i utbildningssystemet och att som vuxna få ett arbete att gå till.
Linnea Lindquist, biträdande rektor på Hammarkullsskolan i Göteborg och författare till rapporten Nyckeln till grundskolans finansiering
Boel Vallgårda, aktiv i för Nätverkets för en likvärdig skola och med 25 års erfarenhet av kommunal resursfördelning till skolor
Referenser
Jämlikhet i möjligheter och utfall i den svenska skolan, Rapport 2020:7 Bilaga 1
Nyckeln till grundskolans finansiering, Linnea Lindquist, 2022
https://www.berattarministeriet.se/rapport-nyckel-till-grundskolans-finansiering/
One Comment on “Linnea Lindquist & Boel Vallgårda: Skolframgång för alla kräver att pengarna hamna rätt”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tyvärr, skolframgång är inte främst en fråga om pengar. När kommunala skolor (t ex Vivalla i Örebro o Kronan i Trollhättan) lades ned och barnen började bussas till andra skolor så var det inte i brist på pengar. Tvärtom, det hade satsats åtskilligt, men det hjälpte inte. Pengar var inte problemet. De lokala politikerna var rådlösa, de hade tidigare försökt med allt, utom nedläggning.