Mats Olsson och Per Dahlbeck: Hederskultur i förskolan – en debatt om debatten

En rapport om hur hedersförtryck kommer till uttryck i Malmös förskolor har orsakat debatt. Var rapporten tillräckligt vetenskaplig? Spelar det någon roll om den inte var det? Vad menar vi egentligen när vi pratar om hedersförtryck? Vem har rätt att definiera det? Mats Olsson och Per Dahlbeck debatterar debatten och menar att till syvende och sist handlar det om att låta allas röster höras och göra skillnad  (red.).

En historia kan berättas på många sätt. När Malmö stad och förskoleförvaltningen gav Hanna Cinthio i uppdrag att inventera kunskapsläget på förskolorna relaterat till hedersförtryck, var det svårt att förutsäga att resultatet skulle väcka så starka känslor. Samtal med 18 grupper från 13 förskolor dokumenterades och materialet låg till grund för fortbildningsinsatser. Texten var inte avsedd för publicering, men begärdes ut av medier i enlighet med offentlighetsprincipen. De flesta tycks idag vara överens om att materialet var en bra utgångspunkt för en viktig fortbildning i ett svårt ämne. Här kunde berättelsen ha slutat.

Går det att närma sig begreppet hederskultur utan att spela främlingsfientliga krafter i händerna? 18 forskare skrev en gemensam debattartikel där de i hårda ord kritiserar rapporten. Kritiken handlar om att de anställda på förskolorna är okunniga. Fortbildning i religion och normkritik rekommenderas. Rapporten beskrivs som ovetenskaplig. Så vad är det Hanna Cinthio har gjort som väcker de här starka reaktionerna?

Erik Helmerson sammanfattar kraftfullt i DN:
”Det är som att år 2010 brakade in i debatten och ville ha tillbaka rädslan för att kalla saker för deras rätta namn. Vi måste ha kommit längre än så. Vi måste kunna beskriva så detaljerat som möjligt hur ett samhällsproblem ser ut, utan hänsyn till vilken grupp som kan tänkas bli ”utpekad”, och resonera om vad vi kan göra åt det. Om inte annat har de utsatta barnen rätt att kräva det av oss.”

Vi rekommenderar alla att läsa de länkade texterna nedan, men kommer inte att fördjupa oss i detaljer. Den debatten betraktar vi som överspelad. Vi vill sätta frågan i ett större perspektiv. Vi som skriver är bekymrade över akademins oförmåga att hantera avvikande röster. Vårt fokus handlar om att förstå vad det är som gör att akademi och verksamhet tycks styras av helt motsatta krafter och på sikt skissera en strategi för att undvika liknande missöden framtiden.

I vår visionära berättelse präglas pedagogiska institutioner, allt från förskolor till universitet och högskolor, av inkludering, öppenhet, mod, högt i tak, skratt och ständigt pågående utmanande och spännande samtal. Skolverkets direktör Peter Fredriksson tycks vara inne på samma tankespår när han säger att vi ska inte sträva efter att skapa och upprätthålla utbildningsfabriker eller förvaringsplatser. Vi ska sträva efter att skapa och upprätthålla bildningstempel. Kanske ett högtravande ord, men enligt vår mening väl värt att försöka leva upp till. Till ett bildningstempel går jag med lätta steg, där vet jag att får pröva mina tankar, min syn på världen och min förståelse med andras. Jag får pröva att se på olika fenomen ur olika perspektiv. Jag blir helt enkelt lite rikare än jag var innan jag gick dit. Bildningstempel kan kanske bäst beskrivas av ett ord; där råder och dominerar nyfikenhet.

Om det ömtåliga förtroendet mellan akademi och verksamheter ska bevaras/återupprättas/förstärkas (välj själv) måste vi fundera över vad det är som hotar samarbetet? Hur ser maktförhållandena ut – vem har tolkningsföreträdet?  Några utgångspunkter för en framtida diskussion skulle kunna vara:

1. Det finns ingen grundläggande skillnad mellan vetenskapligt tänkande och erfarenhetsbaserat tänkande. I debatten har beskyllningarna om dålig vetenskap spelats ut mot antydningar om akademisk snobbism. Den här polariseringen mystifierar och skapar misstro. Det handlar inte om noter och akademiskt språk – det handlar om att göra det insamlade materialet rättvisa. Det handlar inte heller om oklara definitioner av centrala begrepp, utan om en vilja att förstå vilka faktorer som begränsar barns utveckling.
2. Den som beskyller någon för dålig vetenskap bör vara mycket tydlig i kritiken. Handlar det om urval, generaliserbarhet, validitet, brister i systematisering och analys – eller tycker man helt enkelt illa om vad personerna säger? I det här fallet tycks det vara enklare att skjuta budbäraren än att försöka förstå innebörden i det insamlade materialet.
3. Var försiktig med kollektiva upprop! Det är lätt att låta sig ryckas med och lockande att inta en rättfärdig moralisk position i skydd av en grupp med hög status. Men det är inte i akademins anda att bedriva kampanjer som på lösa grunder smutskastar forskare och informanter. Det räcker inte med vaga antydningar om hur texter kan uppfattas eller användas – den sortens självcensur riskerar att slå tillbaka med stor kraft.
4. De som betalar forskarnas löner får aldrig tvivla på var den grundläggande lojaliteten ligger. I politiskt överhettade frågor finns det alltid en risk att försiktigheten tar över. Det får inte gå ut över solidariteten med utsatta barn.
5. Idag utmanas förskola och socialtjänst av grupper som beskriver de svenska myndigheternas agerande som ett hot mot familjer med annan kulturell eller religiös bakgrund. Ur det här perspektivet är det viktigt att slå fast på vilka områden föräldrar kan påverka verksamheten – och var pedagogerna måste stå bergfasta mot påverkansoperationer. Vi vill gärna citera den avslutande diskussionen i rapporten från Malmö stad. ” Lite förenklat kan en skala sägas utkristallisera sig där ytterligheten i den ena änden karaktäriseras av en oro över att kränka eller ”trampa på” vårdnadshavare genom att ifrågasätta kulturella eller religiösa argument och uppfattningar, och där frågorna om heder, könsnormer, kropp och sexualitet, värdegrund etc. betecknas som mycket känsliga. I andra änden av skalan finns de röster som framför allt efterlyser tydlighet kring samhällets lagar och normer och förskolans uppdrag med uttryck som ”nolltolerans”, som vill upprätta kontrakt mellan hemmet och förskolan och som vill se konsekvenser för de vårdnadshavare som inte accepterar premisserna.” Det är denna komplexitet som lyfts fram i rapporten. Det är i denna motsättning de yrkesverksamma försöker hitta vägar.

Så låt oss knyta ihop säcken. Vi som skriver förenas av en tilltro till människors, oavsett ålder, rätt att forma sina tankar, liv och åsikter så fritt som det bara går och att det är den pedagogiska verksamhetens uppgift att; garantera varje barns röst att höras/synas, sätta spår och göra skillnad. Då gäller det att identifiera och benämna traditioner/kulturer som begränsar ett fritt tänkande och handlande för att hitta strategier som ger barn just denna rätt. Tystnaden, rädslan och förnekandet är därmed våra stora fiender. Hur ser kulturen ut på våra högskolor och universitet ut? Där skulle demokrati praktisera och levas varje dag. Det borde vara allas ansvar, även forskares.

Mats Olsson är pensionerad förskollärare och adjunkt Malmö universitet.
Per Dahlbeck arbetar som pedagogisk handledare.

Följ debatten i länkarna nedan:

De 18 forskarnas första inlägg

Rapporten från Malmö stad

Kommunalrådet Sara Wettergren beskriver bakgrunden

Hanna Cinthio svarar

DN hakar på

De 18 forskarna utvecklar argumenten

Erik Helmerson kritiserar kritikerna