Mattias Nilsson Sjöberg: Om lärarutbildningsutredningens kunskapsanspråk och slutsatser

Vad finns det för kunskapsanspråk och vetenskaplig grund bakom utredningen om en reformerad lärarutbildning? Hur återspeglar utredningens olika förslag politisk vilja? Debatten om förslagen utredningen lämnat pågår för fullt och i dagens inlägg problematiserar Mattias Nilsson både utredningens tillvägagångssätt, underlaget för dess anspråk samt dess slutsatser. (red).

Betänkande om en reformerad lärarutbildning (SOU 2024:81) har väckt frågetecken, något som kan läsas om i Skola och samhälle. Debatten förs även i andra medier. Bland annat påtalar 16 forskare betydande vetenskapliga brister i regeringens utredning om en reformerad lärarutbildning. Politiska drivkrafter snarare än en stabil vetenskaplig grund anges ligga bakom.

Daniel Sundberg och Ninni Wahlström, professorer i pedagogik, lyfter bland annat problematiken med att den av regeringen utsedde enmansutredaren tagit hjälp av konsultbolag och antyder att forskare och lärare lämnats utanför medverkan. Utredare Peter Honeth svarar på denna eventuella missuppfattning, att visst har flertalet olika aktörer bjudits in för att ge sin syn på vad som kan utgöra behövligt stoff för att öka nationens utbildnings- och humankapital.

Ämnesdidaktisk metodik byggd på kognitionsvetenskaplig grund är vad som primärt föreslås ges plats i en utbildning kännetecknad av stoffträngsel. Lärare behöver enligt utredningen mer praktisk (ämnes)kunskap, inte ägna tid åt teoretisk fördjupning gällande pedagogikens mångdimensionalitet och läraryrkets komplexitet.

En av de aktörer som deltagit och vars åsikter flitigt hänvisas till i betänkandet är en grupp studenter om närmare 100 individer – ett mycket ringa antal sett till den totala numerären lärarstudenter vid landets olika lärosäten. Stor vikt läggs i utredningen vid att teoretiskt innehåll gällande såväl skolans historia som lärandeteorier samt läroplans- och vetenskapsteori, anses vara mindre värdefulla inslag som måste minskas på eller helt tas bort för att öka utrymmet åt annat stoff. Evidensbaserad kunskap för att underlätta och samtidigt höja kvaliteten på undervisningen bör, enligt betänkandet, premieras. Det explicita argumentet till att teoretiskt innehåll av olika slag ska nedtonas och nästintill helt utraderas från lärarutbildningarnas kursplaner underbyggs – nota bene – av att nämnda grupp lärarstudenter anser teoretiska inslag i utbildningen vara ansträngande och svåra att applicera i mer självständig pedagogisk praktik ute i verksamheterna.

Mindre relevant anses i betänkandet vara att öva blivande lärare inta ett (kritiskt) reflekterande pedagogiskt förhållningssätt i vilket inryms förståelsen för att verklighetens tillika läraryrkets komplexitet inte är en enkel sak och aldrig kan vara. Här bör vi lärarutbildare istället stå upp för att leda studenterna till att bli trygga med att hantera, för att låna en tankemodell från Simone de Beauvoir, varats tvetydiga livsvillkor. För att bättre förstå och även hantera denna livets tvetydighet krävs övning i såväl ansvars- som perspektivtagande. Olika perspektiv följer ur olika teoretiska antaganden, vare sig de är empiriskt eller rationellt grundade (jfr Dahlbeck, 2022).

Eftersom den hänvisade studentgruppens utsagor inte redovisas explicit i betänkandet bör vi vara försiktiga med en djupare analys. Men visst är det en lockande tanke att det i människans väsen ryms, som socialpsykologen Erich Fromm en gång i tiden påvisat, karaktärsdrag som söker fly frihet och ansvar. Det synes vara en bekväm flyktmekanism att underkuva sig absoluta kunskapsanspråk och en teknisk förnuftsmodell. En mer övergripande analys på innehållet i utredningen avslöjar även en vetenskaplig utvecklingslinje som i rakt nedåtstigande led leder till den kunskapstradition där Auguste Comte brukar utpekas som grundare, en positivism som helt önskar bort kritiskt tänkande – och således perspektivtagande – för att sådan kunskap är att betrakta onyttig en samhällsutveckling utstakad av få.

För lärarutbildare finns Högskolelagen att ta stöd i när det exempelvis och i synnerhet gäller att lära studenterna göra självständiga och kritiska bedömningar, att uppöva deras förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, samt att utbilda för en beredskap att möta förändringar i arbetslivet. Detta kan kanske tyckas vara en självklarhet, men är något som aktualiseras genom den reform regeringen via utredaren föreslagit.

Det handlar om att öva studenterna i akademisk och således vetenskaplig litteracitet (Serder & Jobér, 2021). Bland annat att träna studenterna i forskningslitteracitet, precis som Kindenberg föreslår i ett mer nyanserat inlägg gällande innehållet i den annars yviga diskussionen om vad som utgör giltig kunskap och forskning kontra inte. Minskat antal högskolepoäng i exempelvis vetenskapsteori riskerar att göra den framtida lärarkåren illitterat gällande bland annat demarkationsproblemet och vidare de olika epistemologiska grundantaganden som så tydligt nu stöter samman i debatten och avslöjas i utredningen. Så kan tyckas vara ett tungt ok att bära för lärarutbildare, men ska de som verkar inom lärarutbildning för den sakens skull agera lagvidrigt enbart för att en grupp studenter tillsammans med en av regeringen beställd enmansutredare finner det kritiska tänkandet otidsenligt och besvärligt? I föreliggande inlägg målas möjligen upp en mer dystopisk bild än vad utredningen kan komma att leda till, men diskussionen bör hållas vid liv, inte minst nu när betänkandet är ute på remiss.

Den åtskillnad mellan pedagogisk teori och praktik som görs i utredningen är även den bekymmersam, på gränsen till att falla inom ramen för dumhet. Att argumentet primärt motiveras med stöd i en grupp studenters mindre positiva upplevelser av och aversiva känslor inför pedagogisk teori, är långt ifrån den evidensbaserade kunskapsgrund som vurmas för i betänkandet. Att äta snabbmat är givetvis bekvämt, långkok kan vara mer krävande – att det förra inte är vare sig önskvärt eller ur ett längre perspektiv hållbart är vetenskapligt obestridligt.

På tal om dumhet kan hänvisas till Robert Musil (2015), som i Om dumheten skisserar hur dumheten tar sig olika uttryck vilka ter sig förvillande likt klokheten och faktiskt även alltid utgör ett inslag i framsteget. Dumhet och felsteg bör tillåtas. Vi bör dock vara uppmärksamma på när politisk reformivrande dumhet kläs i vetenskapliga tecken.

Mattias Nilsson Sjöberg, Lektor i pedagogik, Högskolan Kristianstad

Referenser

de Beauvoir, Simone (2018). För en tvetydighetens moral. Göteborg: Daidalos.

Comte, Auguste (1844). Discourse préliminaire sur l’esprit positif. I Tre klassiska texter: Comte, Durkheim, Weber. Göteborg: Korpen.

Dahlbeck, Johan (2022). Debatt: Den pedagogiska filosofins återkomst? Pedagogisk forskning i Sverige, 27(2): 167-169.

Fromm, Erich (1945). Flykten från friheten. Stockholm: Natur & Kultur.

Musil, Robert (2015). Om dumheten. Lund: Vesper.

Serder, Margareta & Jobér, Anna (2021). Vetenskapliga teorier för lärare. Stockholm: Natur & Kultur.

Tubbs, Nigel (2005). Philosophy of the teacher. Malden, MA: Blackwell.