Skola och SamhällePål Christensson: Den pedagogiska forskningens roll för undervisningen
Pedagogisk forskning tillsammans med personligt förankrad kunskap lyfter Pål Christensson fram som en förutsättning för att lärare skall kunna vara en profession med förmåga att hantera skolans komplexa vardag och inte en yrkesgrupp av utförare som levererar enligt manual. (red.)
Den pedagogiska forskningens roll för att utveckla undervisningen i skolan har skiftat genom åren. De senaste åren har det funnits ökade krav på att forskningen ska ge svar på vilken undervisning som fungerar bäst. Ibland har det också låtit som att just detta syfte är det enda som kan legitimera att pedagogisk forskning överhuvudtaget ska förekomma. Jag anser att detta är felaktigt.
Att undervisa är, som vi alla vet, en mycket komplex verksamhet. En god undervisning kräver en djupt personligt förankrad kunskap som kan visa sig även i de mest stressade situationer. Att ta hundratals snabba beslut är vardagen för en lärare. ”Tricket” är att så många som möjligt av alla dessa beslut blir professionellt pedagogiska och inte tas utifrån andra grunder. I stressade situationer rasar även den bästa planeringen och de mest genomtänkta intentionerna, och vad återstår då?
Om inte en grundläggande och djup förståelse för vad vårt utbildningsväsende bör vara finns på plats, om inte kunskaper om vad som främjar lärande sitter i ”ryggmärgen” och om inte värderingar om människor som går i linje med läroplanen ägs av de vuxna i skolan kommer troligen de pedagogiska besluten inte leda till det bästa lärandet för de elever som just nu finns i det stressade klassrummet.
Att ha krav på att forskning ska leverera manualer för hur den bästa undervisningen ska gå till leder fel. Manualer för handlande kan man ha för enkla praktiker, men inte för komplexa. Komplexa praktiker behöver utövare som är professionella, vilket här menas personer som tillhör en profession (alltså inte i vardagsbetydelsen ”skickliga”). Manualer kan dock komma till användning för professionella inom vissa områden, men för undervisningspraktik i stort fungerar de inte.
Så vad ska vi ha forskning till om den inte kan säga så mycket om hur lärare ska undervisa?
Här kan vi tänka på två sätt: det ena är förstås att säga att vi inte alls behöver pedagogisk forskning, eller att stryka pedagogik som ämne från lärarutbildningen vilket föreslås ibland. Att vara lärare handlar i det fallet om att skaffa sig tillräcklig ämneskunskap för de ämnen man ska undervisa i och sedan komplettera detta med en mer eller mindre medfödd förmåga att leda barn.
Det andra sättet handlar om att genom forskning skapa en vetenskapligt grundad sammanhållen professionell kunskapsbas, som kan förmedlas framför allt via lärarutbildningen. Utifrån resonemanget ovan är en sådan kunskapsbas inte kopplad till manualer för undervisning.
Lärarutbildningen kritiseras ofta för att vara flummig och för att inte i tillräcklig grad ge studenterna praktiska verktyg som de har användning av när de kommer ut på sin första lärartjänst. Detta kan förstås vara sant, men frågan är i vilken grad som förväntningarna om vad en utbildning ska ge påverkar det uttryckta behovet.
Vi kan fråga oss om det är viktigare att utveckla en professionell attityd, inkluderat en förståelse för vad lärare har för roll i ett utbildningsväsende, än att lära sig några handlag som fungerar i några undervisningssituationer (för vissa lärare och för vissa elever, kan kanske tilläggas). Jag hävdar att det är det förstnämnda som är viktigare, men detta förutsätter att vi förstår att den nyutexaminerade läraren behöver ett starkt stöd ute på sin nya arbetsplats.
Det finns bestämmelser om att nyanställda lärare ska ha en mentor under ett år med start direkt när man blir anställd. Ofta finns tyvärr inte den kapacitet eller förståelse, varken hos den nyanställde eller hos arbetsgivaren, som behövs för att på riktigt skapa en trygg ”onboarding” som kan innebära en mjuk och lärande socialisation och praktisk yrkesintroduktion. Alla (ja, alla, inklusive rektorer, lärarkollegor och den nyanställda själv) verkar anta att när utbildningen är klar ska man kunna arbeta, och alla blir förvånade när det visar sig att det inte fungerar så bra. Resultatet blir förstås att man skyller på lärarutbildningen och att studenterna behöver lära sig mer metodik där. Men resonemanget leder mot en väg där lärare blir mer utförare och mindre professionella, och därmed lägre status med allt vad det för med sig.
Tydligare kunskapskrav och mer kvantitativ uppföljning á la new public management är delar av det som omgärdat den svenska lärarkåren de senaste åren och som bidragit till avprofessionaliseringen. Och legitimeringen liknar numera mer en licensiering, mer ett papper för att kunna bli anställd än ett bevis på en vetenskapligt grundad kunskap om lärande och undervisning.
Pål Christensson är utredare i Sundsvalls kommun, musiklärare och magister i Pedagogik.
Texten har tidigare publicerats på Påls blogg Den pedagogiska forskningens roll för undervisningen | Pedagogtankar (wordpress.com)
One Comment on “Pål Christensson: Den pedagogiska forskningens roll för undervisningen”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Pål,
Jag är fil.dr i yrkespedagogik och vill påminna om det dråpslag som rikspolitikerna utdelade mot lärarkåren genom kommunaliseringen: plötsligt fick ”de professionella” ansvaret för undervisningen medan fritidspolitiker fick ansvaret för pengarna.
Problemet handlar om bristande kunskap om dels yrkeskunskap, dels värden: politikerna insåg inte att lärarnas yrkeskunskap var grunden för värden som trygghet och arbetsro och var därför inte villiga att betala för denna kunskap. I motsats till detta har vi respekt för hjärnkirurgers kompetens och är villiga att betala för den.
Gunnel Colnerud och Kjell Granström kom 1993 ut med en bok som hade kunnat stoppa den erosion av vår yrkesmässiga status som kommunaliseringen medförde och istället höjt statusen: ”Respekt för lärare. Om lärares professionella verktyg − yrkesspråk och yrkesetik”. Istället för att utveckla ett yrkesspråk har många lärare flytt yrket.