Pedro De Bruyckere: Det finns ett korn av sanning i varje lögn: Multipla intelligenser

Pedro de Bruyckere, forskare och lärarutbildare från Gent, tar sig an nästa av de mest seglivade myterna om inlärning och undervisning, den om multipla intelligenser. (red.)

I min första text diskuterade jag korn av sanning i teorin om lärstilar och det här är en logisk uppföljning om något som ofta felaktigt använts som ett slags teori om inlärningsstilar: Multipla intelligenser av Howard Gardner.

Vad påstås då i Gardners teori? Att vi ska se till mer än bara IQ inom och utanför utbildning. Gardner tyckte intelligens var för snävt, så han la till olika former, till exempel:

1. musikalisk-rytmisk,
2. visuell-spatial,
3. verbal-språklig,
4. logisk-matematisk,
5. kroppslig-kinestetisk,
6. interpersonell,
7. intrapersonell och
8. naturalistisk

Den här listan har anpassats ett par gånger; någon föreslog också att lägga till den gastronomiska intelligensen.

Gardner förklarade redan 1997, i en intervju med Checkley, att teorin inte bör användas som en lärstilsstrategi:

“En myt som irriterar mig är att människor placerar mina intelligenser i samma fack som lärstilar. Lärstilar säger något om hur människor griper sig an allt de gör. Om du är bra på att planera, förväntar sig folk att du har en plan för allt du gör. Min egen forskning och mina egna observationer leder mig att misstänka att detta är ett felaktigt antagande”.

Men det finns fler problem än det här. I vår bok från 2015, Moderna myter om lärande och utbildning, hade vi redan avslöjat den här teorin, men lite anade vi att Howard Gardner skulle släppa en mindre bomb lite senare, i ett slags memoarer som ser tillbaka på hans akademiska liv.

Jag vill dela med mig av tre talande citat från mannen själv. En del av vår kritik var att ordet intelligens är ett dåligt val eftersom det antyder en möjlighet att göra prognoser – något som Gardners teori inte gör. Nu förklarar Gardner :

“Jag kallade de resulterande kategorierna ”intelligenser” snarare än talanger. Därmed utmanade jag de psykologer som trodde att de ägde ordet ”intelligens” och hade ett monopol på sin definition och att mäta den. Om jag hade skrivit om mänskliga talanger, snarare än intelligenser, hade jag förmodligen inte blivit ombedd att bidra till denna volym”.

Ok … Men det blir värre. Testade han sin teori?

“Faktiskt har jag inte heller utfört experiment som syftar till att testa teorin. Detta har lett till att vissa kritiker förklarat att att min teori är inte empirisk. Den anklagelsen är rent struntprat! Teorin är inte experimentell i traditionell mening (som mitt tidigare arbete med hjärnskadade patienter var); den är strikt empirisk, och bygger på hundratals fynd från ett halvt dussin vetenskapsområden”.

Aha, men bör hans teori användas idag? Tja, återigen Gardner själv:

“Samtidigt kan jag lätt erkänna att teorin inte längre är aktuell. Flera kunskapsområden har avancerat betydligt sedan början av 1980-talet. Varje förnyelse av teorin skulle kräva en undersökning som liknar den som kolleger och jag genomförde för trettiofem år sedan. Vare sig jag gör en sådan uppdatering eller inte, så uppmuntrar jag gärna andra att göra det. Och det beror på att jag inte längre är bunden till den speciella lista över intelligenser som jag ursprungligen utvecklade”.

Så långt krossade myter, den här gången med hjälp av upphovsmannen själv. Nu till sanningen i myten. I vår bok ville vi inte kalla den här teori för en myt, snarare beteckna den som nyanserad. Varför? Tja, den grundläggande idén bakom teorin är att människor är olika och det kanske du har märkt: De är verkligen det! Människor har olika intressen, olika förmågor, olika humör, etc.

Att, till exempel, att ta hänsyn till skillnaden mellan elevers tidigare kunskaper kan vara mycket produktivt för deras inlärning. När elever har mindre förkunskaper kan det exempelvis vara motiverat med en mer lärarledd strategi (se Yates & Hattie, 2013).

P.S. Om du verkligen vill läsa något intressant om intelligens – pröva boken Stuart Ritchie skrev 2015.

Pedro De Bruyckere är en pedagogisk forskare och lärarutbildare vid Arteveldehogeschool i Gent sedan 2001 och Leiden University sedan 2018. Han är medförfattare till boken Moderna myter om lärande och utbildning tillsammans med Paul Kirschner och Casper Hulshof och den egna boken The Ingredients for Great Teaching. Han bloggar på http://www.theEconomyofMeaning.com och finns på Twitter som @thebandb

Översättningen gjord av Sara Hjelm, SoS redaktionen

Referenser:

Checkley, K. (1997). The first seven . . . and the eighth intelligence: A conversation with Howard Gardner. Educational Leadership, 55(1), 8 13.

De Bruyckere, P., Kirschner, P. A., & Hulshof, C. D. (2015). Urban myths about learning and education. Academic Press.

Gardner, H. (2016) Multiple Intelligences: Prelude, Theory, and Aftermath. In: Sternberg, R. J., Fiske, S. T., & Foss, D. J. (Eds.). (2016). Scientists Making a Difference. Cambridge University Press.

Ritchie, S. (2015). Intelligence: All that matters. Hodder & Stoughton.

Yates, G. C., & Hattie, J. (2013). Visible learning and the science of how we learn. Routledge.