Skola och SamhällePer Båvner: Respons på “Vad skulle en ”de-akademisering” av lärarutbildningen innebära?”
Anders Jönssons artikel om lärarutbildningen är ett välkommet initiativ där en diskussion kan inledas utan att hamna i politiskt käbbel utifrån låsta positioner. Per Båvner tar upp stafettpinnen och fortsätter med utgångspunkt i Jönssons text och reflekterar kring lärarutbildningens praktiska och vetenskapliga förankring. (red)
Äntligen börjar vi få en diskussion om hur en riktigt bra lärarutbildningen kan formas, som inte faller in i politikens talepunkter om att ifrågasätta lärarstudenterna som grupp och att detaljstyra efter dagsaktuella behov i skolan. Jag delar helt Anders Jönsson övergripande budskap (som jag tolkar det) att lärarutbildningen ska vara en akademisk utbildning, men som också förbereder för yrket. De yttre ramarna behöver därför vara samma som hos liknande yrkesutbildningar, eller som utbildningar som ger generell examen. Det måste vara slut på att se just lärarutbildningen som något annorstädes som måste ha helt andra regelverk än övriga utbildningar.
Inom den ramen bör lärarutbildningarna på respektive lärosäte få mycket mer frihetsgrader från examensordningen och egen styrkraft på lärosätet att utveckla lärarutbildningen så att den blir en så bra förberedelse för yrkesrollen som möjligt. Min erfarenhet är att man i allt för liten utsträckning följer upp och utvecklar utbildningarna. Man fastnar i stor utsträckning i att bocka av examensmålen. Det som blir måttet på hög kvalitet är att ha forskningsanknytning, vilket är nödvändigt för kvalitet men inte tillräckligt, särskilt inte för en yrkesutbildning.
Anders Jönsson tar upp vikten av att ha yrkesverksamma lärare i utbildningen, som en länk mellan akademin och yrket. Tyvärr finns det idag byråkratiska hinder som försvårar för lärarutbildare att ha en fot kvar i skolverksamheten. Lärarutbildningen har, som Anders Jönsson också tar upp, mycket att lära av de yrkesutbildningar som har ett avsevärt mer utvecklat samarbete med yrkesverksamma när de utformar utbildningen. Det behövs återkoppling från professionen utanför akademin (lärare och skolledare) av hur väl utbildningen förbereder för yrket. Och allra helst också forskning med viss volym som utvärderar olika vägval inom lärarutbildningen. Det bedrivs alldeles för lite forskning om lärarutbildning i Sverige.
För att verkligen få till en sådan professionsbaserad lärarutbildning krävs att lärarutbildningen får en starkare strukturell position på lärosätena. Idag är lärarutbildningen ofta utspridd på olika fakulteter och i händerna på andra aktörer och makthavare på lärosätena. Mantrat att ”lärarutbildningen ska vara hela lärosätets angelägenhet” blir ofta en intäkt för att lärarutbildningen inte får göra eget centralt utvecklingsarbete eller utarbeta de strukturer som skulle göra möjliggöra kontakten med professionen. Lärarutbildningens svaga och allt mer urholkade finansiering begränsar tillgången till de kostsamma yrkesförberedande momenten. Man kan känna en vissa avund mot läkarprogrammet som har råd att hyra in professionella skådespelare för att förbereda för patientkommunikation.
Det är en balansgång att få till en utbildning som håller en tillräcklig akademisk nivå och samtidigt är yrkesförberedande. Vi hamnar ofta i frågeställningar som riskerar att tippa balansen. Jag tror t.ex. att förslaget att alla lärarprogram ska ge generell examen är problematiskt eftersom det skulle kräva en anpassning till examensmålen för generell examen som gör utbildningen mer akademiserad på bekostnad av yrkeskopplingen. Av samma skäl är jag skeptisk till förslagen inom ULF att få med praktiknära forskning i VFU (lärarutbildningens praktik). Lärdomen från 2001-års lärarutbildning var att det blev problematiskt när VFU blandades ihop med akademiska kurser. Det blev ofta så att studenten fick med sig uppgifter om att göra datainsamling på VFU vilket tog tid och uppmärksamhet från det som är centralt för VFU, yrkesblivandet. Anders Jönsson vänder klokt resonemanget på huvudet när han trycker på att VFU tvärtom behöver tas till vara i sin egen kraft i de teoretiska delarna av lärarutbildningen.
På motsvarande, eller kanske motsatt, sätt tror jag att Anders Jönssons förslag om ett mer yrkeskopplat examensarbete, det han kallar ett ”utvecklingsarbete”, riskerar att göra utbildningen för lite akademisk. På kort sikt tror jag att det kan fungera, lärarstudenterna blir bättre förberedda för sin direkta yrkesroll. Men för en karriärlång yrkesutövning behöver alla lärare ha en förståelse för den forskningsgrund som läraryrket bygger på. Det är också viktigt att alla lärare ska ha forskarbehörighet vilket kan bli svårt ifall examensarbetet inte är av sedvanlig akademisk karaktär. Men kan också vara så att jag inte kan tillräckligt mycket om hur man kan utforma ett sådant utvecklingsarbete.
Den här balansgången mellan yrkeskoppling och akademisering är också en förutsättning för att läraryrket ska bli en profession. Då blir det viktigt att den utbildningsvetenskapliga forskare och yrkesverksamma lärare (och skolledare) ingår i samma profession. I en gemensam profession är inte lärare några som blir beforskade på utan lärarna ska vara delaktiga i forskningen. Lärare ska vara med och ställa forskningsfrågorna, formulera det gemensamma språket, medverka i praktiknära forskningsprojekt och i vissa fall själva driva forskning som en del av yrkesutövningen. Här spelar ULF en viktig roll för att få till en infrastruktur som möjliggöra detta.
En annan viktig utveckling är det, förhoppningsvis, kommande professionsprogrammet och det professionsråd som ska vara styrande för professionsprogrammet. Förhoppningen är att professionsrådet just kan hitta rätt balans mellan kompetensutveckling som handlar om individuella lärares fortbildning i ämnen och metodik och sådan som handlar om att kollegialt driva långsiktig skolutveckling tillsammans med akademin.
Nu har vi jobbat ett bra tag för att få till en lärarprofession som kan uppfylla skrivningen i skollagen att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Viktiga delar har, utöver de reformer som redan nämnts, också varit legitimationsreformen, utvecklingen av ett fackligt professionsförbund och inrättandet av Skolforskningsinstitutet. Nu behövs att lärarutbildningen blir en del av kärnan i professionen genom att utvecklas till en professionsutbildning, med täta kontakter med övriga i lärarprofessionen.
Per Båvner, Fil Dr i sociologi, utredare på Lärarförbundet och tidigare arbetat på lärarutbildningarna på Stockholms universitet och Karlstads universitet.
One Comment on “Per Båvner: Respons på “Vad skulle en ”de-akademisering” av lärarutbildningen innebära?””
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Se blogg “Finns Personalmedverkan i CGHRM?”
https://kunskapsvetenskap2012.blogspot.com
Jönssons och Båvners diskussion är jämförbar med min och Tengblads. Det handlar i båda fallen om skillnaden mellan Lärar- respektive Personal-STUDENTER å ena sidan. Och praktikens PROFESSIONELLA YRKESPRAKTIKER å andra.
Det är de professionella yrkes-representanternas
o Kritiska förhållningssätt och
o Reflekterande praktik
som måste nå in och ge eko i de AKADEMISKA LÄROSÄTENA!