Per Måhl: Skolverkets förslag ger orättssäkra betyg

Om Skolverkets föreslagna förändringar om betygssättning genomförs måste skollagen skrivas om, skriver Per Måhl (red.).
I en artikel med rubriken ”Risk för ännu fler felaktiga betyg” listade jag fem åtgärder som kan förbättra betygens likvärdighet: (1) Gör om de nationella proven. (2) Inför ämnesbetyg på gymnasiet. (3) Fortbilda lärarna om bedömning och betygssättning. (4) Använd de nya proven i fem år. (5) Ålägg Skolinspektionen att beräkna en medelavvikelse som kan användas vid tillsyn.
I en replik avfärdade Skolverket mina förslag. I en slutreplik påpekade jag då att Skolverkets egna förslag inte var förenliga med skollagen. Men nu kan man läsa på Skolverkets hemsida att myndigheten inte vill ändra på skollagen och att man har förtroende för lärarna. Skolverket har också bjudit in till ett seminarium om ”Likvärdiga betyg och meritvärden” där myndighetens förslag beskrivs så här:
”Dagens målrelaterade betyg går inte att få nationellt likvärdiga utan förändringar i betygssystemet. Därför har Skolverket utvärderat olika betygsmodeller som på olika sätt kan förbättra betygens likvärdighet mellan skolor. Den modell som faller bäst ut bygger på att ansvaret för att göra betygen likvärdiga delas mellan lärare och staten. I stället för att varken läraren eller provet ensamt avgör elevens betyg används en kombination som förenar det bästa från respektive håll.”
Det vill säga, Skolverket vill tre saker: (1) förändra betygssystemet, (2) ge staten inflytande över betygssättningen och (3) anpassa betygen till en statistisk ”modell”. För att förstå varför de föreslagna åtgärderna inte kan förbättra betygens likvärdighet måste man veta hur betygssättningsprocessen ser ut i ett kunskapsrelaterat betygssystem och vad termen likvärdighet betyder i det systemet.
Så här beskrivs betygssättningsprocessens tre led i stödmaterialet ”Sambedömning i skolan – exempel och forskning” (Skolverket 2013). I det första ledet ska lärarna tolka kursplanerna, planera undervisningen och konstruera bedömningsuppgifter. I det andra ledet ska lärarna tolka och värdera elevernas prestationer på bedömningsuppgifterna. I det tredje ledet ska lärarna göra en samlad bedömning av ett allsidigt underlag, formulera omdömen och sätta betyg som speglar kunskapskraven.
De tre leden påverkar varandra. För om lärarna inte är överens om det första ledets bedömningsuppgifter så får de inte tillgång till samma typer av prestationer för bedömning. Om lärare inte får tillgång till samma typer av prestationer så kan de inte sambedöma prestationer. Det medför att det tredje ledets samlade bedömningar baseras på olika underlag. De omdömen som avgör betygen blir mindre likvärdiga.
Bristande likvärdighet kan också bero på att underlag saknas, är ovidkommande eller är bristfälliga. Om betyg i till exempel kemi påverkas av när en elev har lämnat in en laborationsrapport så är underlaget ovidkommande. Om lärare i historia inte erbjuder bedömningsuppgifter som speglar förmåga att granska källor så blir underlagen bristfälliga. Om en elev har skolkat så att underlag saknas ska läraren inte sätta betyg.
Det vill säga, det är underlagen som avgör om kunskapsrelaterade betyg blir mer eller mindre likvärdiga. Och om det saknas underlag för delar av kunskapskraven eller om lärare tar hänsyn till elevernas uppförande eller åsikter, trots att det inte framgår av kunskapskraven, så försämras likvärdigheten. I ”Sambedömning i skolan” drog Skolverket därför rätt slutsats. Om lärare har en gemensam uppfattning om vad eleverna ska kunna och använder samma typer av bedömningsuppgifter samt sambedömer prestationer blir underlagen för de kunskapsrelaterade betygen mer likvärdiga i betydelsen att de speglar samma typer av kunskaper och förmågor.
Men nu har alltså Skolverket tänkt om när det gäller betygssättning och likvärdighet. Gemensamma planeringar med bedömningsuppgifter och sambedömning kan inte förbättra likvärdigheten. Lärarna har inte den kompetens som krävs. Istället ska betygssystemet förändras, ”staten” ska ges inflytande över betygen och betygen ska anpassas till en statistisk modell. Vad händer då?
I det relativa betygssystemet användes en statistisk modell — ämnesbetygen skulle anpassas till medelbetygen på centrala prov. Lärare i till exempel historia, samhällskunskap, religionskunskap, psykologi, filosofi, idrott, bild och musik skulle anpassa sina medelbetyg till medelbetygen på centrala prov i svenska och engelska. Eftersom det inte fanns några kunskapskrav som reglerade underlagen så var det inte fel. Den som satte 1:or och 2:or på otrevliga elever, oavsett vad de kunde, gjorde inte heller fel. Man eftersträvade inte den likvärdighet som eftersträvas i ett kunskapsrelaterat system.
Vad händer då om man i ett kunskapsrelaterat system ställer statistiska krav på överensstämmelser mellan ämnesbetyg och nationella provbetyg? Låt säga att provbetygen på en viss skola är C (15 poäng) i snitt medan lärarna har satt B (17,5 poäng) i snitt. Låt också säga att skolans högre snittbetyg beror på att betygen i bild, idrott och musik är högre än provbetygen i svenska, engelska och matematik. Vad gör man då? Någon kanske tänker att då ska lärarna i bild, idrott och musik sänka sina betyg. Men i så fall tvingas de bryta mot skollagen. För av deras kunskapskrav framgår inte att eleverna ska vara bra på att läsa, skriva och räkna för att få C eller A. Det vill säga, om lärare vid betygstillfället ska anpassa sina betyg till provbetyg på de nationella proven, tvingas lärarna ta hänsyn till ovidkommande underlag. Betygen speglar inte längre kunskapskraven. De är inte rättssäkra.
I ett kunskapsrelaterat system är det elevernas prestationer, inget annat, som ger underlag för de omdömen som avgör betygen. Statistiska krav på överensstämmelser mellan provbetyg och betyg — oavsett vilken statistisk modell man väljer — kan inte förbättra underlagen för kunskapsrelaterade betyg. Det som händer är istället att betygen påverkas av prestationer som inte speglar kunskapskraven. Även betyg i svenska och engelska kan påverkas av provbetyg i matematik. Den som inte kan lösa ekvationer kan få lägre betyg i engelska. Lärare tvingas ta hänsyn till systemvidriga ovidkommande underlag och betygen blir varken kunskapsrelaterade eller likvärdiga i betydelsen att de speglar samma typer av kunskaper och förmågor.
Av inbjudan till Skolverkets seminarium om ”Likvärdiga betyg och meritvärden” framgår också att myndigheten tycker att ansvaret för att göra betygen likvärdiga borde ”delas mellan lärare och staten”. Lärarna ska få behålla lite inflytande och staten ska få lite inflytande. Men det alternativet finns inte. Antingen ska betyg spegla ämnesvisa kunskapskrav. Eller så ska de inte det. Om de inte ska det så kan betyg påverkas av statistik. Men då är betygen inte längre kunskapsrelaterade och då kan de inte vara likvärdiga i betydelsen — speglar samma typer av kunskaper och förmågor.
Om Skolverkets förändringar genomförs så måste skollagen skrivas om. Den föreskrift som anger att det är lärarna som sätter betyg och den föreskrift som anger att betyg ska spegla kunskapskraven måste ändras eller tas bort. Det medför att lärarna inte kan tala om för eleverna vad de ska kunna för att få ett visst betyg. De kan inte heller motivera sina betyg och elever som riskerar att få F kan inte uppmärksammas och erbjudas stöd. De paragraferna måste också ändras eller tas bort. Är det värt priset?
Innan riksdagen fattar beslut om de förändringar som Skolverket nu föreslår bör de kontakta författarna till Skolverkets stödmaterial ”Sambedömning i skolan – exempel och forskning”. Sen kan utbildningsutskottet ta reda på varför Skolverket inte implementerade de åtgärder som föreslogs i stödmaterialet. För om Skolverket hade tagit ställning för de åtgärderna så hade fler skolor inrättat ämneslag där lärare på arbetstid hade planerat undervisning, konstruerat bedömningsuppgifter och sambedömt prestationer. Då hade lärarna själva kunnat åtgärda den bristande likvärdighet som Skolverket nu ondgör sig över och felaktigt tror sig kunna åtgärda. Betygen hade varit mer likvärdiga i betydelsen att de speglat samma typer av kunskaper och förmågor.
Per Måhl arbetar som oberoende konsult och föreläsare med fokus på bedömnings- och betygssättningsfrågor. Han har arbetat som utredare på Skolinspektionen med kvalitetsgranskning av betygssättning och varit sakkunnig i politiska utredningar kring betyg.
Per Måhls artikel visar än en gång skiftet i svensk skola: Syftet med undervisningen är numera att samla in underlag för betygssättningen. Glädjen i att växa med kunskap genom att upptäcka, förstå och problematisera har istället blivit problemet för eleverna att avkoda krav för att nå höga betyg. Och den inspirerande läraren, som med spännade undervisning vägleder in i nya kunskapsvärldar ersätts av en byråkrat med uppgift att verkställa beslut fattade långt från klassrummet.
Och frågan om syftet med betygssättningen kvarstår obesvarad av Per Måhl. Det enda syfte som framkommer i artikeln (och i Per Måhls föreläsningar) är frågan om rättssäkerhet och ”rättvisa”. Kejsaren är naken.
Graderade betyg är alltid relativa. Eleverna ska sorteras i oduglig, hyfsad, bra och bäst. Om alla elever når de högst ställda kunskapskraven kommer kraven snart att justeras för att den önskade differentieringen ska uppnås. Det var precis det Björklund försökte uppnå 2011, även om den ambitionen maldes ner av andra starkare krafter som verkar för betygsinflation.
Per Måhl tror att med hans förslag så hade betygen ”…varit mer likvärdiga i betydelsen att de speglat samma typer av kunskaper och förmågor”. Det är den enda likvärdigheten han bryr sig om.
Det andra kanske ännu viktigare likvärdigheten – hur bra eleverna är på de där typerna – har han lämnat därhän.
Tänk om de sakkunniga bortsetts ifrån i lika stor utsträckning, vid byggandet av vägar – då skulle vägarna efter en kort tid inte bara bli dåliga – de skulle försvinna!
(alltså att politikerna själva skulle bestämt hur vägarna skulle byggas)
Utblick; Har haft mina barn i kommunal skola i USA under 5 år, i svensk kommunal skola, före och efter. Fantastiskt väl fungerande skolor! Ingen mobbning – lärare / rektor alltid närvarande med detta fokus. Problem löstes direkt och kraftfullt vid minsta tendenser. I sverige tittade alltid lärarna åt något annat håll och kunde till och med vara underblåsande. Alltid uppföljning och uppmuntran i USA. Rektorn gick runt och var med som åhörare i klassrummen, för att följa upp samt förbättra styrningen av lärarnas prestation.. Centrala prov (FSA) satte fokus på vilka skolor OCH lärare som inte klarade av sin uppgift. Svaga elever i engelska och matte fick extra fokus-undervisning 2 timmar om dagen (2 h electives byttes mot dessa ämnen). Extra undervisning under sommarlovet (no one should be left behind) för de som hade problem. Hemarbeten som följdes upp med läxprov. Extra frivillig undervisning efter skoldagens slut i ämnen som STEM, musik, biologi, matte och språk. Duktiga elever sattes i/fick söka till klasser med ca 50 % högre tempo. Ordning och reda i klassrummen! Ingen lärarlättja (undvikande av prov/uppsats rättning etc).