Peter Habbe & Fredrik Åslund: Kognitionsvetenskap har något viktig att säga om lärande och undervisning

Debatten om kognitionsvetenskapen i skola och lärarutbildning fortsätter. I dagens inlägg skriver lärarna Peter Habbe och Fredrik Åslund om vad de ser som de främsta fördelarna med intåget. (red.)

Vad innebär det att lära sig något? Räcker det att memorera fakta med hjälp av effektiva knep, krävs en djupare förståelse, eller kanske också förmågan att använda kunskaperna?

Den senaste tiden har en debatt rasat där kritiker uttryckt oro inför kognitionsvetenskapens intåg i den svenska skolan. En oro som kan anas är att lärandet ska reduceras till ett mekaniskt drillande i syfte att nå utantillinlärning, på bekostnad av meningsfullhet, sammanhang och lust att lära. Det är visserligen sant att enstaka konservativa debattörer försöker kapa diskussionen om kognitionsvetenskap och framställa det som att en pedagogik byggd på disciplin och memorering av lösryckta fakta är målet med utbildning. För den som läst in sig på kognitionsvetenskaplig forskning finns dock ingen anledning till oro. Lärandets mål är inte enbart att elever ska minnas detaljer, utan att de ska bygga effektiva kognitiva scheman som hjälper dem att förstå och kunna sätta fakta i ett sammanhang. Med hjälp av dessa minneskunskaper kan vi sedan tolka och förstå ny inkommande information från omvärldens olika händelser och fenomen – en process som utbildningspsykologen David Ausubel kallar för ett meningsfullt lärande. Kunskapens mål är alltså alltjämt att förstå, men för att kunna förstå och använda kunskaperna krävs också att eleverna faktiskt minns det de lärt sig.

Att lära sig ett ämnes centrala innehåll måste få ta tid, och det går inte att ta genvägar. Att ”beta av” det centrala innehållet, där ett område bearbetas i några veckor för att inte återkomma mer under ett läsår, är att åsidosätta lärandet och istället kortsiktigt betona elevens prestation. Denna typ av producerande pedagogik har fått allt för stort utrymme under de senaste decennierna som en direkt följd av en målstyrning som pressat lärare att pricka av uppgifter i matriser och redovisa sitt bedömningsunderlag. Tyvärr har detta skett på bekostnad av långsiktigt lärande. Risken är att detta arbetssätt främst mäter vad eleven redan kan sedan innan, och de som saknar tillräckliga grundkunskaper kommer att bli överbelastade när de försöker bolla all ny information i sina arbetsminnen. På så vis lämnas eleverna själva med lärandet och skolans kompensatoriska uppdrag misslyckas. Även om självständig övning är helt central för att befästa kunskaper kan vi alltså inte hoppa över grunderna.

Vi får allt större kunskap om vilka övergripande metoder och strategier undervisning bör genomsyras av för att elever ska lära sig ett centralt kunskapsinnehåll. Kognitionsvetenskapens mest centrala och evidensbaserade strategier inkluderar bland annat minnesåterkallning, utspridd repetition, interfoliering och elaboration. Vägen till elevens lärande behöver innefatta att eleven i undervisningen regelbundet får minnesåterkalla kunskaperna på många olika sätt och att repetitionen är fördelad över tid samtidigt som varje kunskapsobjekt gradvis fördjupas. Minnesåterkallningen måste inte alltid ta formen av prov och test, utan äger även rum när eleven använder kunskaperna som ska läras i olika uppgifter för att förklara olika händelser och fenomen i omvärlden. Sammantaget ökar dessa strategier chanserna att eleverna lär sig och minns nya kunskaper.

Lika centralt är att förstå att en av lärarens centrala uppgifter är att synliggöra sambanden mellan såväl lärobokens som nyhetsflödets isolerade fakta. Effektivt och meningsfullt lärande handlar inte enbart om att minnas utan också om att förstå hur det man minns hänger ihop. Den mänskliga hjärnan strävar automatiskt efter att nå denna förståelse och bygga välfungerande kognitiva scheman, men utan vägledning riskerar vi att att uppfatta felaktiga samband som inte finns, eller så blir våra arbetsminnen överbelastade av alla detaljer och vi misslyckas med att koda in kunskaperna i långtidsminnet.

För att kunskaperna ska bli djupa och meningsfulla behöver vi tänka över sekvenseringen av de kunskaper en elev ska införliva i ett ämne. Kunskapsinnehållet behöver behandlas elaborativt (delarna av det totala kunskapsinnehållet ska kumulativt kunna fogas samman, fördjupas och breddas) och interfolierat (ämnesområdena behöver blandas på ett genomtänkt sätt och inte ”avverkas” ett i taget). Slutligen behöver dessa teoretiska kunskaper övas aktivt i varierande konkreta sammanhang för att eleven ska kunna identifiera de centrala mönstren som återkommer i olika konkreta exempel. Endast då blir kunskapen flexibel nog för att uppnå transfer, det vill säga förståelse för ny information som eleven stöter på under senare skolår, i nyheterna eller efter att utbildningen är över. Detta är de huvudsakliga strategierna i en evidensbaserad undervisningsdesign som möjliggör att eleven i slutändan förstår ett ämnes centrala teorier och idéer på djupet. Som läsaren kanske förstår är det svårt att kategorisera dessa strategier som antingen traditionell eller progressiv pedagogik, och vi anser att det är dags att lägga denna gamla motsättning bakom oss för att tillsammans diskutera hur vår undervisning kan utvecklas.

Omställningen av skolan och en undervisningsdesign utifrån de kognitionsvetenskapliga strategierna behöver få ta tid för att förankras hos lärarna. När den tiden väl är investerad leder det till tidsbesparing för lärare i form av minskad administration. Även tiden lärare lägger på lektionsförberedelser och efterarbete minskar. Men framförallt förbättras elevernas resultat. Det glädjer undertecknande att kognitionsvetenskap enligt ett förslag i utredningen “Ämneskunskaper och lärarskicklighet – en reformerad lärarutbildning” (SOU 2024:81) blir en obligatorisk del av lärarutbildningarna. Det är också glädjande att se hur de fyra uppdragsutbildningarna på 7.5 poäng för lärare vid Göteborg, Uppsala, Umeå och Lunds universitet snabbt blir fyllda. Det finns hopp om att skolan sakta men säkert transformeras från en produktionsinriktad till en lärandeinriktad undervisning.

Peter Habbe, gymnasielärare i Nacka och redaktör för Nolitj.se

Fredrik Åslund, gymnasielärare i Linköping och redaktör för Kartograferna.se