Johannes Westberg: Recension av Henreksons & Wennströms Dumbing Down

Johannes Westberg har läst boken Dumbing Down – The Crisis of Quality and Equity in a Once-Great School System and How to Reverse the Trend av Magnus Henrekson och Johan Wennström (Palgrave McMillan, 2022) och finner den bristande i både vetenskaplig förankring och argumentation. Westberg föreslår att boken bör betraktas som en debattbok snarare än som vetenskapligt verk. (red)

 

Trots att den är skriven av två forskare, får Magnus Henreksons och Johan Wennströms bok Dumbing Down inte misstas för ett vetenskapligt verk. Långt ifrån Robert Barro et als Education matters: global schooling gains from the 19th to the 21st century, eller, Claudia Goldin et als The Race between Education and Technology så är detta inte en bok som bygger på omfattande datainsamlingar och en bred inläsning av tidigare forskning av forskning inom fält som ekonomi, ekonomisk historia, historia och pedagogik. Trots att författarna hävdar att de presenterar en originell analys, är det i stället en ganska traditionell debattbok som håller sig väl inom genrens ramar. Titeln följer dessutom klassikern Dumbing us Down från 1992, Der Spiegels fantastiska framsidesrubrik ”Dumm gelaufen” från 2002, och den tyska bästsäljaren Deutschland verdummt från 2019 så nära att det väcker frågan om inte en hänvisning varit på plats.

Bokens förenklade argument hör till ett av genrens mest framträdande: det är en ny (postmodern) kunskapssyn som är ursprunget till skolans alla problem. I Henrekson och Wennströms formulering: ”We argue that the origin of Sweden’s educational decline is attributable to a phenomenon that we refer to as “post-truth” schooling; that is, an education based on a postmodern social constructivist view of truth and knowledge, the antecedents of which can be found in the education policies of the postwar decades” (s. 6). De spårar dessutom denna kunskapssyn tillbaks till John Dewey: ett återkommande drag i konservativ amerikansk utbildningsdebatt, där Dewey får stå till svars inte bara för ett kunskapstapp, utan också för all sorts omoral.

Om denna kritik som på många sätt följer en internationell 1900-talskritik av flumpedagogik och pjoskpedagoja, och en längtan efter en tid som flytt, gör de dock ett tydligt avsteg när de tar upp de senaste decenniernas marknadsreform som en delförklaring till skolans förfall. Enligt författarna är postmodernismen och marknadsreformer två skilda krafter som förstärker varandra, och i grunden skapar dåliga förutsättningar för lärare och elever i Sverige. Trots att det är en debattbok, och inte en vetenskaplig studie, hade det dock varit rimligt att påpeka att relationen mellan pedagogik och marknadisering tidigare diskuterats av andra, exempelvis Jonas Linderoth.

Eftersom detta är en debattbok, behöver förenklingar och felaktigheter kanske inte påpekas: det är som sagt en del av en genre. Som recensenten av Deutschland verdummt noterar i Süddeutsche Zeitung, så hanterar författaren till den boken den komplicerade frågan om skolan, inte med finbesticket, utan genom att dundra fram med en stridsvagn (Pauschalpanzer). Ett liknande fordon har valts av Henrekson och Wennström för att bland annat argumentera för en klassisk guldåldersmyt: skolan var bättre förr, åtminstone under mellankrigstiden. Den mesta svenska och internationella forskning om denna period verkar de inte ha läst, så här finns förstås en del att påpeka, vilket jag och Johan Prytz gjort här och här. Dock kan noteras att mellankrigstidens svenska skolväsende var ett av Europas mest kaotiska där det sjunde skolåret kunde läsas i hela 19 skolformer, till exempel realskola (statlig eller kommunal), flickskola, folkskola, fortsättningsskola, ersättningsskola, repetitionsskola, högre folkskola och mindre fortsättningsskola. Därtill fanns stora problem med både kapacitet och kvalitet, vilket både examinationsresultat och utkuggningsproblematiken visar.

Mest intressant med boken är annars en grundläggande paradox. Enligt författarna är det alltså postmodernismen – som hävdar att vår verklighet är socialt konstruerad – som ligger bakom skolans förfall. Samtidigt är denna kritik helt i linje med den postmoderna vändningen inom humaniora och samhällsvetenskap, där betydelsen av vår socialt konstruerade verklighet betonas. I stället för att hävda att skolans utveckling styrs av förändringar i produktionen och klasskonflikter, eller frågor om demografi, organisation, institutionell kultur, resurser, eller finansieringsmekanismer, har postmodern forskning betonat språket och diskursens betydelse för hur skolan utvecklas. Trots att författarna kritiserar postmodernism inom skolan, argumenterar de alltså i enlighet med en postmodern vetenskaplig hållning för att det är diskurserna (kunskapssynen) som är grunden till skolans utveckling.

Trots detta, är det dock roligt att Henrekson och Wennström fortsätter att uppmärksamma den svenska utbildningens historia: det är utan tvekan ett viktigt forskningsfält. Jag ser också fram emot deras fortsatta arbeten, och hoppas kanske på en bredare inläsning och att deras analyser ägnas mer åt icke-diskursiva fenomen. För oss mindre postmodernt lagda, är det nämligen svårt att se hur kunskapssyner ska kunna styra skolväsendens utveckling och de stora nationella och regionala skillnaderna vi kan se i Europa, både i antalet skolår, och i hur elever presterar i PISA och TIMMS. Boken väcker där frågor om kunskapssynens roll i Syditaliens dåliga resultat, eller de variationer i lärares status som man kan se mellan Brasilien, Israel och Italien i botten, och Ryssland, Taiwan och Kina i toppen av The Varkey Foundation Global Teacher Status Index 2018. Som sådana internationella jämförelser antyder, är orsakerna bakom ett skolväsendes utveckling förstås mycket mer komplicerade än så.

Jag hoppas också att författarnas nästa bok blir ett vetenskapligt verk. Vi har så många debattböcker redan, där författare tycker så mycket och så fritt om skolan. Det vi behöver är i stället fler uppdaterade övergripande analyser, baserat på en bred inläsning på existerande litteratur och en omfattande datainsamling.

 

Johannes Westberg är professor i Theory and history of education vid Universitetet i Groeningen

 

 

 

 

 

2 Comments on “Johannes Westberg: Recension av Henreksons & Wennströms Dumbing Down

  1. Tack för en till synes välavvägd och upplysande recension. Utan större ironier delar den ut smällar som sitter. ”Kunskapssyn” är intressant som begrepp. Det har använts i en ideologiskt betonad skoldebatt i decennier.

  2. Westbergs recension är inte klockren i historik eller FAKTOR-mässighet.
    Min bok “Kunskapens uppror!” (2020, s 212) framhåller, att både SKOLA (Säljö 1992, fotnot 83) och ARBETSLIV (Ellström 1992, fotnot 73) blivit fjärmade från sin kunskapspraktik genom dessa 2 pedagoger.
    Jag hänvisar också till Säljös avgörande fråga om Lgr 11: “Kan man byta rotmetaforer?” där svaret visar sig vara Ja!
    Westbergs 7 FAKTORER (ekonomifrågor, produktion, klasskonflikter, demografi, organisation, institutionell kultur, resurser, finansieringsmekanismer) har ett lika stort avstånd till KUNSKAPSVETENSKAP, som de 2 postmodernistiska FAKTORER som nämns (språk, diskurs/kunskapssyn).
    DISKURS är inte lika med “kunskapssyn”. Den är ett sociologiskt tröskelbegrepp, som redan med sin närvaro, visar en författares vetenskapliga hemvist.
    Och Westbergs ekonomihistoriska begrepp har inte heller närhet till kunskapsvetenskap eller pedagogik.
    Skillnaden mellan debatt och vetenskaplighet blir inte nöjaktigt utredd!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »