Åke Sandstedt: Det är dags för lärarkåren att ta av sig offerkoftan

Åke Sandstedt menar att lärare ska vara goda förebilder, både vad gäller djupa ämneskunskaper och i att våga ifrågasätta och stå upp för en demokratisk och human världsbild. Men då krävs det att lärarna förstår att de själva är en del av problemet. För att förändra dagens situation måste lärarkollektivet “ta av sig offerkoftan” och ta sig an uppgiften att utveckla den svenska skolan med den värdighet som det anstår en yrkeskår.

“Har du läst Svarta fanor?”

Jag har just stigit in i lärarrummet när frågan ställs av tre kollegor.

“Ja”, svarar jag.

De ser menande på varandra, men säger inget mer.

“Menar ni Strindbergs bok?”, undrar jag. Åter tystnad och det är först efter ytterligare en stund som jag förstår sammanhanget. En annan kollega har just hänvisat till boken och uppenbarligen har de tre upplevt detta som en form av intellektuell snobbism. För att få besked om jag tillhör samma uppblåsta kategori ställs frågan också till mig.

Replikväxlingen är hämtad från ett etablerat kommunalt gymnasium bara något år tillbaka och jag skulle vilja ta den som utgångspunkt för min bild av dagens svenska skola. Dessförinnan måste jag dock tydliggöra att mitt perspektiv är begränsat eftersom jag främst utgår från verksamheten på en enda gymnasieskola. Å andra sidan tillhör den en av Skånes största och dessutom har jag nära fyrtio års lärarerfarenhet. Därtill har jag varit handledare för cirka trettio lärarkandidater och har haft fortlöpande kontakt med ansvariga för olika utbildningsinstitutioner.

Med detta sagt och dessutom fullt klar över att många kollegor runt om i Sverige verkligen lägger ner sin själ i arbetet med att utbilda unga människor, vill jag likafullt fokusera på en aspekt som blivit märkligt negligerad i den pågående debatten om den svenska skolans olika problem, nämligen lärarkårens ansvar. På inget sätt menar jag att det skulle vara den enda skälet, men jag hävdar bestämt att det är en bidragande orsak och eftersom få eller inga av de mest frekventa debattörerna tycks nämna detta, tar jag tillfället i akt att göra det här.

Under ett Uppsalabesök för ett par år sedan hörde jag mitt namn ropas. Det var en tidigare elev som sen något år tillbaka studerade på Lärarhögskolan. Då jag undrade hur hon trivdes sa hon sig vara besviken, framför allt på dem som handledde och höll lektioner. Framställningarna var torra och saknade liv. Hon är inte den enda som hävdat detta; det tycks snarast vara en spridd uppfattning att kvaliteten på seminarier och föreläsningar är undermålig, och även om det nu är fyrtio år sedan jag studerade gällde detsamma också på den tiden. Oavsett tidpunkt är detta ett stort problem; det är förödande att de som ska stimulera unga människor att bli inspirerande förebilder inte själva är det.

Ytterligare en aspekt: enligt Skolverket har lärare bland annat i uppgift att mana unga människor att vara källkritiska, att våga ifrågasätta och att stå upp för sådant som kan anses vara förknippat med en demokratisk och human världsbild. Allt det där låter bra, men problemet är att lärarkollektivet inte heller i det fallet framstår som ett ideal. Under alla de år som jag deltagit i konferenser och lyssnat på föreläsare i skolans värld har jag bara ett fåtal gånger lämnat föreläsningarna upplyft och fylld av konstruktiva idéer. De flesta presentationerna har varit intetsägande. Att professionella företrädare för pedagogik och didaktik inte förmår engagera åhörare bättre må vara allvarligt nog, men etter värre är att lärarkollektivet inte har protesterat. Snällt och plikttroget har vi lapat i oss information om nya pedagogiska idéer som entreprenöriellt lärande, agilt bemötande och Gud vet vad, och har alltså inte visat det kritiska förhållningssätt som vi kräver av de unga människorna. Inget engagemang, inga röster som ifrågasätter, ingen som står upp och kräver bättring.

Om vi lärare ska vara goda förebilder, krävs att vi med andra ord ändrar vårt förhållningssätt såväl till oss själva som till myndigheter och skolledningar. I stället för att känna en vrede över politiken och söka systemfel och nagelfara betygskriterier och kursmål, måste vi förstå att vi är en del av problemet. Jo, naturligtvis finns det mycket som vi inte rår över, men för att förändra situationen borde lärarkollektivet först och främst ta av sig offerkoftorna –  att det är synd om oss – och sedan ta sig an uppgiften att utveckla den svenska skolan med den värdighet som det anstår vår yrkeskår.

Också kunskapsmässigt finns stora problem. Jag behöver bara erinra om inledningscitatet om Svarta fanor för att illustrera detta. I de ämnen som jag undervisat i – religion, psykologi och svenska – skulle jag vilja hävda att ämneskunskapen bland kollegor måste fördjupas högst väsentligt. Till avgörande del handlar detta om det allt mer uppmärksammade begreppet bildning, eller snarare brist på den, för om lärarna själva inte är bekanta med det som anses vara vårt kulturella fundament, hur i all världen ska de unga generationerna kunna tillgodogöra sig detta? Hos en deprimerad människa sägs förmågan att se sig själv och omvärlden ur olika perspektiv ha förlorats; tillvaron präglas av ett endimensionellt och synnerligen svart-vitt betraktelsesätt. På samma vis menar jag att det vilar något depressivt och fantasilöst över svensk lärarkår av i dag. Det här märks inte minst på samtalskvalitén kollegor emellan och framtiden ser inte heller förtroendegivande ut; hos de lärarkandidater som jag haft under alla mina år, har inte bara bildningsnivån sjunkit, mångas grundkunskaper är så bristfälliga att de inte kan prestera en givande lektion ens om de får allt stöd som kan uppbringas.

Att det finns brister hos såväl nya som mer erfarna lärare när det gäller ämneskunskaperna är alltså ett dilemma, men än mer problematiskt är att det också tycks saknas ett levande engagemang för det som lärs ut. Sammantaget tillhör vi svenskar förmodligen ett av världens mest ytliga folk; det finns i dag en utbredd andefattigdom och orsaken torde stavas ekonomismen (det sägs att franska affärsmän ratar måltider med sina svenska partners eftersom dessa bara talar om jobb och golf). Detta gör att svensk skola kämpar i motvind och att ett stort arbete väntar. Regering och riksdag samt lärarhögskolor och andra pedagogiska institutioner spelar i så fall en viktig roll, men det handlar alltså också om att varje enskild lärare förstår betydelsen av att ta ett egenansvar för att förändra situationen. Det är ingen annan, utan bara vi själva som kan återerövra de kvaliteter som krävs.

Vad behöver då göras? Beträffande lärarutbildningen måste något omvälvande ske. Som det är idag, är det tveksamt om det ens skulle bli någon märkbar skillnad om samtliga lärarhögskolor utraderades. Jag anser därför att ämneskunskapen bör förmedlas av universiteten, den teoretiska pedagogiken och didaktiken inskränkas och lektionspraktiken ökas högst väsentligt. Förhållningssättet till yrket borde dessutom förändras. Sveriges lärare får fortsättningsvis inte enbart placera problemen utanför sig själva, som till exempel att det handlar om systemfel eller oförstående skolledningar. Nej, varje enskild lärare borde inte bara rannsaka sig själv utan också våga ifrågasätta myndigheternas propåer och inte som hittills finna sig tillrätta.

Till sist, men inte minst, är det min uppfattning att svensk skola av i dag saknar goda berättare. Oberoende av ämne handlar undervisning i grund och botten om konsten att kunna levandegöra information så att den stimulerar och i något avseende ställer problem under debatt. Att låta berättelserna bilda grund för kunskapen har skett i alla tider och är på inget sätt betingat av datorskärmar och power point. Den gode berättaren hör inte sin egen röst – innehållet och inte personen är det väsentliga – och de goda berättelserna stimulerar genom att beröra det levande och bemöter åhörarna med respekt, vilket innebär att de rymmer tron på att den unga generationen har en kapacitet att lära sig. För att inte fler elever – min erfarenhet säger att det rör det sig om minst fyra-fem per klass – fortsättningsvis ska känna sig understimulerade måste en förändring ske. Låt det börja med att lärarkåren förstår att ta sitt ansvar och inte stillatigande accepterar rådande omständigheter.

 

Åke Sandstedt är författare samt pensionerad lärare i religion, psykologi och svenska 

 

Bild av LauraTara.

4 Comments on “Åke Sandstedt: Det är dags för lärarkåren att ta av sig offerkoftan

  1. Frågan är om inte ” Svarta fanor” skulle följas av ” En flykting korsar sina spår” . Tro inte att du är nått bara för att du blir publicerad i ” Skola och Samhälle” eller tycker om att prata om konst, litteratur och teater. Kanske till och med flyter upp som gräddan i den sociala mjölkkannan och pratar om krisen i akademien eller Codex Gigas. Nej acceptera att det enda svenska skolan bjuder på är utbildning för ett hårt och stressigt yrkesliv inte bildning för en kulturell identitet och bevara oss väl, folkbildning för ett aktivt samhällsengagemang.

  2. Det är bra med kritik, den kan ibland förändra att saker blir annorlunda. Men man måste då även fråga sig, för vem blir den annorlunda. Samhället förändras och vi med det och det går nog inte att ändra på så kort och snabbt. Unga människor har mycket att ge av sig själv, precis lika som äldre har, de har historien i bakfickan. Och när det förhåller sig så bör vi mixa våra kunskaper och vårt inflytande. Att förstå ett exakt förhållande är en kunskap på högre nivå och den tar vi till oss i alla åldrar och har i alla åldrar och det är en som vi ska mixa fram till en bra källa som kan stimulera oss alla.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS