Alma Memisevic: Replik till Isak Skogstad – Den exkluderande inkluderingen

Skogstad argumenterar i sitt inlägg om den exkluderande inkluderingen för att svensk skola i högre grad bör särskilja elever från den ordinarie undervisningen. Det är en bekväm lösning som leder fel, menar specialpedagogen Alma Memisevic (red.)

Om det nu finns en risk att diskussionen spårar ur eller att någon blir otrevlig mot dig Isak, beror det nog snarare på ditt sätt att uttrycka dig och härska, samt underminera och håna andras kompetens, än på att ämnet är känsligt. För det första, de som du kallar för ”Så kallade ’specialpedagoger’, som ska vara några slags allmänna experter” har en lärarutbildning i grunden och måste ha arbetat i minst tre år i skolan/förskolan för att ens kunna söka till den specialpedagogiska utbildningen. Själva utbildningen är en ett halvt år lång utbildning på avancerad nivå. Så ja, de är experter på att stödja och vägleda lärare och de är experter på att organisera inkluderande miljöer. Jag förvånas över att du som lärare har så lite respekt för dina kollegor liksom vet förvånansvärt lite om vad en specialpedagog har för uppdrag. Vad gäller ditt påstående att Specialpedagogiska Skolmyndigheten, SPSM, sällan ger konkreta råd kunde du inte ha mer fel. Deras uppdrag går ut på att stödja lärare i hur de ska arbeta inkluderande och stödja enskilda elever. Och de gör ett fantastiskt jobb, enligt mig. De har experter (även om du väljer att skriva ”experter” vilket jag uppfattar som respektlöst) som är specialiserade inom specifika funktionsnedsättningar och dessa experter erbjuder konkret stöd och rådgivning genom att åka ut till förskolor och skolor. SPSM har dessutom en stor mängd material på sin hemsida som är gratis och inriktad på stödjande insatser: kartläggningsmaterial, kurser, stödmaterial, rådgivning med mera.

Något annat som fick mig att tappa hakan var att du i samma veva som du skriver att du vill föra en ”saklig diskussion om inkludering” skriver att du nöjer dig med att använda begreppet inkludering synonymt med integrering. Dessa ord är inte på något sätt synonymer. Långt ifrån! Integrering innebär en fysisk placering i klassrummet utan att eleven nödvändigtvis känner sig delaktig eller deltar i undervisningen, eller att lärare anpassar undervisningen efter elevens förutsättningar. Allt det här gör läraren däremot om det handlar om inkludering. Det innebär således att en elev kan vara fysisk integrerad men ändå inte inkluderad. Det är viktigt att hålla isär begreppen.

En annan sak jag ställer mig frågande till är det oerhört selektiva urval av studier du refererar till. Inkludering är det mest beforskade ämnet inom det specialpedagogiska forskningsfältet och det finns hur mycket specialpedagogisk forskning som helst både nationell och internationell, som visar på en mängd fördelar med inkludering. Plus att det är det som förespråkas i Salamancadeklarationen samt andra styrdokument och konventioner som Sverige skrivit under på. Ändå väljer du just det fåtal studier som lyfter fram nackdeler, studier du dessutom uppmanar till försiktighet kring när det gäller att tolka deras resultat. Mycket lustigt! Att du dessutom påstår att studier som visar på fördelar med inkluderingen ofta har allvarliga metodologiska brister, det är bara absurt.

Du refererar till den finska professorn Marjatta Takala där hon berättar att vi i Sverige är politisk korrekta och inte vågar säga att någon har inlärningssvårigheter. Men du har ”missat” att citera även det som hon säger direkt efter, nämligen att deras sätt att tala om elever i svårigheter kan vara stigmatiserande och leda till att elever blir ”stämplade”. Är det något att sträva efter tycker du? Hon skriver också att ”[v]årt skolsystem grundar sig på förtroende till våra välutbildade och motiverade lärare.” Det gör inte vårt, det kan vi lätt konstatera, inte minst i relation till hur du skriver om specialpedagoger och implicit önskar bort dem då de ändå inte gör någon nytta.

Debatten i medier domineras av de som kritiserar lärare och pedagogikforskare och visar på deras tillkortakommanden. Inte konstigt att lärare inte längre vågar lita på sin egen eller pedagogikforskarnas kompetens och vänder sig till forskare från andra och mer statusfyllda discipliner som erbjuder allt från metoder på hur elevers lärande kan effektiviseras och elevers hjärnkapacitet maximeras, till psykologiska metoder om hur elevers oönskade och normbrytande beteende kan hanteras snabbt och effektivt. Ingen rolig utveckling.

Visst har lärare en arbetsmiljö som är ohållbar på många sätt och där de förväntas trolla som du skriver, men det beror inte på inkluderingen utan en mängd andra faktorer. Jag håller med dig om att lärare behöver mer stöd i form av ekonomiska och personella resurser om de ska kunna leva upp till inkluderingstanken och se till att alla elever får en bra och likvärdig utbildning. Men vad ska de göra under tiden de väntar på det? Vad är alternativet, tycker du? Att kasta ut alla elever med funktionsvariationer och låta dem gå i specialklasser? Återinföra ”obs-klasser”? Skapa elitklasser? Klasser för särbegåvade? Klasser för arbetarklassungar? Klasser för förortsungar? Gärna i egna skolbyggnader så de inte stör lärare som vill bedriva en riktig katederundervisning och förmedla riktig kunskap… Allvarligt talat, jag förstår inte alls vad det är du förespråkar och varför du är så nedlåtande mot de som har de kunskaper som du själv uppenbarligen saknar.

Alma Memisevic är specialpedagog, förskollärare och doktorand vid Linköpings universitet