Anders Hill: Särskolan – en förlegad idé

Särskolan är en förlegad idé som ofta leder till ett livslångt utanförskap.

Vi har i 50 år haft en gemensam grundskola och i 30 år talat om en En skola för alla. Var har denna idé tagit vägen i verkligheten? I en nyutkommen rapport visas att kommunerna allvarligt brister vad gäller elevers placering i särskolan. Detta har tidigare uppmärksammats i t.ex. Uppdrag Granskning. Forskning har också visat att andelen elever i särskolan ökat och att vissa elevgrupper, t.ex. barn med utländsk härkomst är överrepresenterade.

Själva idén med särskola är av urgammalt datum och hör hemma i en tradition med olika skolformer för olika elevkategorier. Den har under det senaste halvseklet kompletterats med lösningar som kliniker, särskilda undervisningsgrupper och liknande ”lösningar”. Det pedagogiska tänkandet bygger på att det är något fel på eleven som måste lösas i särskild ordning. Vissa elever anses ha så dåliga studieförutsättningar att man bibehållit en särskild skolform. Denna innebär för flertalet elever ett helt liv i särställning. Ofta går man från skolan in i pensionen i unga år och i bästa fall till någon sysselsättning inom Samhall eller daglig verksamhet av annat slag.

Det finns förvisso elever med funktionshinder som har stora utvecklingssvårigheter och som alltid kommer att behöva mycket stöd i sin dagliga livsföring. Men det finns också elever som med rätt stöd kan få en gynnsam utveckling till ett självständigt och produktivt vuxenliv. Att i unga år – innan elever är färdigutvecklade – beröva dem denna rättighet är inte bara i strid med grundläggande mänskliga rättigheter utan också i strid med t.ex. Salamancadeklarationen som är en internationell överenskommelse om rättigheter som barn och unga i behov av stöd ska tillförsäkras.

Redan 1991, vid kommunaliseringen av skolan, uttalade den dåvarande regeringen att särskolan egentligen inte behövdes, men sade också att tiden ännu inte var mogen för detta. Med detta avsågs att skolsystemet ännu inte hade förberetts på en sådan förändring. Det var 20 år sedan! Vad har hänt under dessa två decennier? Ja, ingenting som pekar mot en förändring och en lösning för de elever som riskerar att permanent exkluderas i skolan och i förlängningen, i samhället.

Jag anser att särskolan som särskild och särskiljande skolform borde tillhöra historien. Detta innebär inte att den pedagogik som finns inom särskolan är dålig. Däremot borde den kunskap som finns där inkluderas i den ordinarie skolans pedagogik för att bredda arsenalen av metoder att möta enskilda barns behov oavsett hur dessa ser ut.

Att inte ha en särskiljande skolform utan en för alla gemensam skolform skulle också kunna bidra till en flexiblare syn på elever och elevers behov. Att vara lite sen i sin utveckling eller att ha svårt med läs- och skrivinlärningen, eller med den kulturella anpassningen i skolan borde inte tillåtas att få livslånga konsekvenser. Det ställer dock krav på en skola som lever upp till sin egen grundläggande syn om olikhet som en tillgång och att elever ska mötas med respekt och på den nivå där de befinner sig och få adekvat stöd utifrån sina behov. I en sådan skola skulle andelen elever som p.g.a. ett funktionshinder har svårt att nå ett självständigt vuxenliv radikalt kunna minskas.

(Anders Hill, FD och lärarutbildare i Göteborg)

4 Comments on “Anders Hill: Särskolan – en förlegad idé

  1. Problemelev eller skolans problem?

    ”H*n sitter ju aldrig still” ”Varför lyssnar h*n inte!” ”Gör inte det h*n skall ” ”Finns ingen motivation” ”Kommer alltid sent” ”Gör aldrig sin läxa” ”Alltid trött” ”Svårt att få respons” ”Vill inte umgås med andra på rasterna” ”Drar sig undan vid grupparbeten” ”Skär sig” ”Håglös” ”Får utbrott” ”Kastar saker i klassrummet”

    Detta och mycket annat är en lärares vardag . Oron över elever som inte verkar passa in, oron över elev som inte går att motivera, oro att elev inte klarar att nå målen.

    Ibland har eleven en osynlig funktionsnedsättning som skolan känner till, ibland kan det vara en elev där misstanke finns att diagnos bör ställas men ännu ej gjorts.

    I alla fall skall Rektor kalla till samverkansmöte, påbörja utvärdering av vilka stödinsatser som behövs göras för att eleven skall klara av att uppnå målen.

    Handen på hjärtat – hur ofta görs detta i dagens skola där allt skall hinnas med? Där klasserna ökar, arbetsbördan för lärare ökar – alla nya lagar som skall läras in –ny teknik- fler barn med behov av att lära svenska –färre lärare och assistenter pga minskad budget.

    Flera skolor anställer specialpedagoger, men även om de är bra lärare, besitter de ofta inte kompetens att ta hand om elever med dolda funktionsnedsättningar då detta inte ingår i deras utbildning.

    De specialpedagoger som haft inriktning mot autism och neuropsykiatriska diagnoser är få och svåra att hitta.

    Rektorer har ofta en övertro på att valet att anställa en specialpedagog skall lösa alla problem, men realistiskt är det inte.

    Där det inte fungerar måste skolan söka andra lösningar, och se till att ta in rätt kompetens såväl för elevernas bästa som för lärarnas.

    Många lärare är engagerade och brinner för att skapa en bra struktur för de elever som inte klarar av skolan,men utan rätt utbildning, kunskapshöjning och kompetenshöjande handledning lyckas de inte.

    Skolan förlorar då dessa lärare då de bränner ut sig i sin strävan ge alla elever samma rätt till lika skola.

    Från och med 1 juli blir det lagstiftade krav på skolan att tillse att de elever som riskerar att inte nå målen får rätt stöd och insatser.

    Om detta ej görs, kommer Rektorerna att riskera att anmälas, och i förlängningen förlora sin tjänst.

    Att redan nu se till att öka kunskapen om de dolda funktionsnedsättningarna i sin personalgrupp minimerar risken att hamna i den situationen.

    Med snäv budget är det svårt att prioritera var skolans pengar skall läggas, men insikten i att en kostnad nu, ger mindre kostnader i framtiden, är en bra motivation att köpa in rätt kompetens för att skapa rätt insikt och struktur.

    Susanne Pettersson Karagouni

    VD

    Animum -individ,kompetens & verksamhetsutveckling

    Spec.Exp.NPF/Autism

  2. När jag började jobba på särskolan så fanns de flesta i anslutning till de landstingens vårdhem för utvecklingsstörda som förståndshandikappade barn med lock och pock sattes på av välmenande myndighetspersoner. De barn som föräldrar till äventyrs lyckats behålla i hemmet under de första åren, skulle prompt in på särskola när skolplikt inträdde vid sju års ålder. Då var det till att bo på inackorderingshem eller i fosterfamilj under veckorna om avståndet till närmaste särskola omöjliggjorde dagligt resande.

    Idag är den här tanken absurd, men vi ska komma ihåg att tilltaget inte var dikterat av ondska utan av välmening (Útifrån den vetenskapliga kunskap som fanns då. En del av oss som var med då har en hälsosam skepsis mot att låta skolan styras enbart av vetenskap efter detta!)

    Sen blev det särskolor i alla kommuner och till slut även träningsskolor. Men fortfarande bekostade av landstinget.

    Därefter blev kommunerna ansvariga både för ekonomin och innehållet i särskoleverksamheten.

    Men kvar står själva kravet på inskrivning i särskola, som ett eko från svunna tider. Det blir ibland en märklig strid om påvens skägg när man börjar bråka om huruvida barn är inskrivna på rätt grunder eller inte. Och ibland går särskolebarn helt i grundskolan, det kanske också är fel?? Vad vet jag?

    Alldeles självklart måste inskrivning i särskola tas bort. Alla barn är kommunens barn i skolhänseende och de ska ha den skolundervisning som de behöver utifrån sina behov, oavsett eventuella handikapp eller begåvningsgrad. Det kan i praktiken aldrig bli en “artskillnad”, bara en “gradskillnad” där vi all finns någonstans på en skala.

  3. många elever med ett IQ på 69 går och har gått i särskolan, ett motsvarande antal elever med IQ 70 går i grundskolan, var och en förstår vilka problem dessa båda grupper “kring normalitetsstrecket” möter i undervisningen, den förra på det sociala planet med en klar insikt och upplevelse av stigmat särskoleelev, eller särbarn, som många skolkamrater kallar gruppen, den senare gruppen med oerhörda problem att följa kraven i grundskolan, som då måste kompenseras med stora arbetsinsatser med trötthet och misslyckanden som följd

    en början bör vara att avskaffa namnet särskola och inrikta sig på begrepp som handlar om långsam inlärning eller inlärningshandikapp, många särskoleelever har nämligen en mycket ojämn begåvningsprofil, med toppar som ligger långt över 70, på ett motsvarande sätt har grundskoleeleverna med sämst förutsättningar för studier dalar som ligger långt under 70. var och en förstår att dessa elever har en profil som i mångt och mycket ser ut som vår egen

    om testerna på dessa grupper dessutom gjordes om vart tredje år skulle eleverna i det här spannet riskera att vart tredje år gå i grundskola resp särskola, större träffsäkerhet har inte dessa utredningar som oftas utförs med mindre nogrannhet

  4. särskola borde avvecklas tycker jag, de förstör framtiden, hur kul är det att få gå på daglig verksamhet egentligen, bo i gruppbostad, inte kunna ta körkortet, börja inför lärlingutbildningar i gymnasiet? Ha individuell matte exempelvis. De som är överintelligenta ska få har särskild matte. Vissa är mogna att lära sig läsa vid fyra år andra vid tio år

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »