Anders von Brömssen: Replik på ”Ett gemensamt eller många enskilda yrkesspråk?”

Anders von Brömssen ger replik på Gunnar Cardells inlägg om lärares yrkesspråk.

Jag menar att hur många och vilka akademiska discipliner som utgör den totala sammansättningen för en lärarutbildning kan knappast påverka yrkesspråket för praktiserande lärare i någon nämnvärd grad. Möjligen skulle längden och intensiteten på utbildningen, till exempel i form av en masterutbildning eller lic.-forskarskola, som ger en djupare didaktisk/ämnesteoretisk och, inte minst, en forskarerfarenhet på allmän-/ämnesdidaktisk nivå, kunna ge ett mer utvecklat yrkesspråk.

Lärare har ju alltid haft ett mycket svagt utvecklat yrkesspråk, men det skiljer sig inte åt beroende på vilka ämnen de undervisar i. Cardell påstår att lärares yrkesspråk skulle bli olika, beroende på vilka ämnesspecialiseringar de läst. Det tror jag inte alls och har heller inte märkt ute i skolorna. Hur utvecklat ett yrkesspråk blir, handlar om i vad mån yrkesutövarna har haft tid att utveckla en medveten och reflekterad teoretisk kunskap om den praktik de utövar.

Att besitta en mängd olika tysta kunskaper som är oreflekterade, och tämligen svagt medvetna, är därför ointressanta för själva yrkesspråket. Lärares professionella fokus, eller objekt om man så vill, handlar ju om att lära någon något genom ett adekvat didaktiskt upplägg, motsvarande läkaren som ska bota någon genom adekvat behandling. Läkarna omfattas av en mängd specialiseringar, men har mycket god förmåga att kommunicera med varandra. Både lärare och läkare har inom kåren gemensamma uppdrag. Skillnaden mellan läkare med ett tydligt och väl förankrat yrkesspråk, och lärare med ett otydligt/dåligt utvecklat yrkesspråk, ligger i yrkets teoretisk grund.

Man kan inte som Cardell tänker sig ”bestämma” hur lärarnas yrkesspråk ska vara beskaffat, vilket man heller aldrig gjort för läkarna, utan yrkesspråket växer fram ut de diskursiva praktiker som är lärarnas. Lärarna behöver primärt inte ett bättre och mer utvecklat yrkesspråk, de behöver en bättre teoretisk underbyggnad, för att kunna förstå lärande och undervisning och hur dessa skall kunna utvecklas. Genom en bättre teoretisk grund utvecklar lärarna samtidigt ett språk, som står i samklang med en fördjupad förståelse av lärande och undervisning.
De pratar ett ”professionseget” språk, som i mycket handlar om didaktik i alla dess former. Det språket ska definitivt inte kallas för någonting, inte ens ”didaktiska”, men rakt inte ”trenätska”!

Anders von Brömssen är fil. kand., lärare, lärarutbildare, forskare, rektor