Skola och SamhälleAnna-Karin Frisk: Lärarna behöver få vara ifred
Lärare behöver få vara ifred – men tillsammans. Det råder hets och stress på skolorna. Alla vill hänga med, fortbilda, utveckla och kvalitetssäkra skolans arbete. Någonstans mitt i alltihop verkar det ha det glömts bort att undervisning tar tid, att lärande är något som inte är fast och oföränderligt utan måste undersökas gång på gång och faktiskt hinna ifrågasättas av pedagogerna själva. Visst kan behovet av förändring vara nog så angeläget på många skolor, men ibland är frågan om vem som betalar priset för all skolutveckling och vad vi faktiskt får för pengarna lika viktig att ställa.
Visst är det viktigt att lärare fortlöpande får gå kurser, utveckla sin teoretiska bas och möta nya tankar och teorier om lärande. Men om vi går kurser istället för att arbeta tillsammans, om vi ingår i arbetslag där vi inte ens arbetar tillsammans när det gäller undervisning, om man menar att det är enskilda lärare (och inte lärare tillsammans med andra lärare) som ska ”tillämpa ny forskning” – om detta är rådande så kan man undra vad som egentligen ska kunna åstadkommas.
När själva görandet (vi har ju gått kursen, läst boken, fått målen) identifieras som skolutveckling så blir lärares lärande en grund historia. De flesta lärare och de flesta forskare inom utbildningsforskning är idag ändå rätt överens om att lärande inte är en fråga om ren överföring av typen: ” Jag går igenom franska revolutionen och då lär du dig franska revolutionen”.
Att vi har läst om franska revolutionen, vet vi lärare, är ingen garanti för att elever har lärt sig det vi hoppas eller tror. Att jag uppmanar elever att läsa i en viss bok är inte heller det någon garanti för att detta för det första sker, för det andra leder till att någon sorts förmåga att hantera innehållet utvecklas hos eleven i ensamhet. Inte heller att jag säger “jamen, det här är ju ett mål, det måste du kunna!” är någon garanti för att lärande kommer att ske.
Och samtidigt är det ofta just denna typ av ”lärande” som förväntas ske hos lärare själva och som är tänkt att revolutionera och utveckla skolor runt om i Sverige i dag. Som om lärare skulle per automatik omsätta teori i praktik som någon sorts logisk konsekvens eller betingad respons på kunskapsgnidandet? Lärare skickas på kurser, förväntas läsa böcker och “vet ju vad målet är”. Påfallande ofta är också målet ett väldigt allmänt hållet ”högre måluppfyllelse” vilket kan tyckas lätt komiskt i sammanhanget. Målet är med andra ord att man ska nå målet.
Självklart bör man kunna förvänta sig att lärare ska kunna läsa och på egen hand reflektera över ny forskning, alternativa undervisningsformer, teknik och lärandeteori – samtidigt är det just här lärarnas stora problem ligger! Själva ensamheten i tolkningen leder ofta till att lärare missar kopplingen till den egna undervisningen och har svårt att ”tillämpa ny forskning” . Det är ju dessutom väldigt svårt att undersöka sin undervisning särskilt rättvist på egen hand, även om det självklart är önskvärt med egna observationer och reflektioner. Men – hur ofta hinner vi ifrågasätta undervisningen på ett sätt som resulterar i något mer än en känsla av ett personligt misslyckande?
Nu kan det ju faktiskt hända – ja, jag vet att det kan låta otroligt – att du har en kollega någonstans i närheten som har erfarenhet av hur man kan arbeta med elever inom just det som du själv identifierat som en svårighet och som du kan lära av genom diskussion, observation och systematiskt samarbete. Vad skulle hända om ni tillsammans med några fler lärare studerade er undervisning med fokus på samma innehåll och försökte ta reda på hur en undervisning som bäst gynnar elevernas möjligheter till lärande ska se ut?
Det lärare behöver är tid till att omsätta nya idéer, teorier och tankar i det egna sammanhanget, i den egna och faktiska undervisningen. För undervisning är vår verksamhet, vår yrkesspecifika verksamhet. Lärare ska inte vara ensamma i detta utan diskutera och utsätta den egna praktiken för lite hälsosam prövning tillsammans med andra lärare som arbetar med samma frågor, samma typ av undervisning.
Teorin måste någonstans landa i praktiken och praktiken måste någonstans hinna definieras och beskrivas teoretiskt för att kunna delas med andra och bli ”lärarkunskap”. Det är i lärares samarbete och gemensamma yrkeskompetens som en profession byggs upp och en yrkesstatus etableras – inte genom enskilda lärares briljans, eller medfödda fallenhet. De briljanta och de extroverta lärarna, ämnesexperterna, IT-pedagogerna och de gudabenådade relationsskaparna, måste förenas med den tysta erfarenhetens okända hjältar. Och den aktiviteten och de slutsatserna måste beskrivas. Av oss lärare.
(Anna-Karin Frisk är lärare i Sv/SO 4-9 på Hässelbygårdsskolan i Stockholm)
10 Comments on “Anna-Karin Frisk: Lärarna behöver få vara ifred”
Lämna ett svar till Mikael Edfelt Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Känner igen mycket av det du beskriver i ditt blogginlägg, men förstår inte riktigt hur “ifred” ger förändring (eller borde vi kanske hellre säga förbättring?). Att vara ifred ger en föreställning om komplentation, som ger associationer till inre förändring, som ytterligare förstärker bilden av en skola vars tysta kunskap borde förädlas. Men om tyst kunskap överhuvudtaget är att betrakta som kunskap är jag inte så säker på, och det är väl precis det du också säger när du uppmanar lärare att beskriva…
Återstår att reda ut vilken typ av förbättring mitt och ditt klassrum behöver, vad det här och det där arbetslaget behöver förbättra, vad den här och den där skolkommunen behöver utveckla och där är jag alldeles övertygad om att viss förbättring bara kan ske genom att gå igenom kaos…
Tänker här: http://yfrog.com/gyinhp http://yfrog.com/gylk8p
Tack för ett härligt och utförligt exempel på vad som är viktigast i förbättring av skolans arbete. Tid för de små vardagliga förändringarna och samarbetena.
Jag håller med dig. Jag saknar ofta tid att diskutera med mina kollegor. Jag saknar tid att reflektera och lära tillsammans med andra. Att lära av varandra. Att utvecklas med hjälp av varandra, inte bara utanför klassrummen utan även med hjälp av varandra i klassrummen.
Det finns så mycket kompetens och erfarenhet i Sveriges klassrum som aldrig någonsin når andra lärare.
Om lärare utvecklar sin kunskap och kompetens tillsammans kan de styra. Annars kommer de att styras.
Tack för ett välformulerat och klokt inlägg! Och att du med “ifred” inte menar kontemplation, som Henrik W verkar vara inne på, tycker jag är alldeles uppenbart redan av inledningen: “Lärarna behöver få vara ifred – men tillsammans.”
@Henrik, självklart ska den tysta kunskapen bli artikulerad och använd. Som det ser ut nu är ofta lärares erfarenhet en resurs som inte kommer till användning för någon andra än läraren själv ifråga. Kunskapsöverföringen är ofta obefintlig och “tillsammanskunskapen” en ganska livlös historia. Lärare samarbetar om allt annat som har att göra med skolan ur förvaringsaspekten – skolavslutningar, idrottsdagar, ordningsregler etc. Väldigt sällan samarbetar man kring hur man får eleverna att förstå viktiga moment i undervisningen, hur stoff kan bearbetas och hur förmågor kan utvecklas i relation till detta stoff.
Att diskutera mål och kunskaper utifrån vad det innebär att faktiskt “kunna” vissa saker är avgörande för att driva undervisningsutveckling. Vad innebär det att kunna det man ska kunna? Vad är det som är centralt i detta kunnande? Vad är det eleverna måste få syn på för att “kunna” detta? Och framförallt – vad förstår eleverna redan innan vi undervisar dem? Hur vet vi sen att de förändrat sina uppfattningar och föreställningar och utvecklats mot ett önskat “kunnande” ?
Den enskilda läraren kommer aldrig att själv komma särskilt långt med detta eftersom det är i princip omöjligt att bedöma sin egen undervisning och dess effekter på egen hand. Jag och eleverna kan vara hur nöjda som helst och all undervisning, eller alla metoder har ju (Som Hattie skriver i http://www.google.com/books?hl=sv&lr=&id=c2GbhdNoQX8C&oi=fnd&pg=PR6&ots=fjNFfzE29W&sig=6qGG5dO0FNozBHmc15aG945RbUQ#v=onepage&q&f=false) såklart någon effekt, men om man inte har något att ställa den emot, eller jämföra den med, så blir ju slutsatsen att det varit “bra” rätt ointressant och säger väldigt lite om vilket lärande som skulle kunna ha ägt rum.
Att lära av och genom varandra, verkligen viktigt, här kommer några reflektioner.
Jag vikarierade nyligen i en etta där läraren går en lång kompetsnutvecklingskurs i matematikämnet. Hennes ersättare var sjuk så jag hade klassen tillsammans med en resurs. Jag får ofta rycka in i klasser där läraren är på kurs, trots att de verkligen skulle behövas. Likaså med rektorerna. Det känns absurt när rektorerna är på kurs och inte befinner sig på skutan som har kraftig slagsida. Inte förrän lärare börjar arbeta tillsammans och verkligen bidrar till varandras professionella utveckling, tror jag på att de låter eleverna samarbeta på ett medvetet sätt.
Jag uppfattar det som att den lilla tid som går till att prata om hur man jobbar, ofta handlar om att få bekräftelse kring att man gjorde rätt handlingar. Jag har aldrig hört en lärare säga till en annan: “Där tycker jag du kunde gjort så istället, eftersom…”. Det är medhåll för hela slanten och där uppfattar jag det huvudsakliga lärandet i ett man hjälper varandra att bibehålla myten om att man alltid gjort rätt, vilket är den farligaste uppfattningen om man vill utvecklas. Likaså som att läraren inte vill ha en elev som säger sig redan kunna allt. Jag slår ett slag för professionell okunnighet, alltså öppenheten för att man alltid kan förbättra sig, förutsättningen för utveckling. Lärare: (jag är också lärare) sluta verka så duktiga! Fråga din kollega: “Hur skulle du gjort i min situation? Jag tycker inte jag gör det helt perfekt” Så fort det finns en elev som inte arbetar för fullt eller trivs helt, är det upp till dig och din professionalitet att ställa dig och dina kollegor frågan: “Vad kan jag göra?” Inte i första hand vad eleven kan göra. Om känslan av ofullkomlighet gör att du undviker att utvecklas, är kanske just den känslan, det som orsakar ofullkomligheten. Känslan av skuld, att inte vara duktig, att inte få erkännandet att du duger. Känslan av skam är förlamande och tvingar in en i en lögn om att man är den kompetente vuxne, när man istället är den rädde och samtidigt maktfullkomlige vuxne, då man inte släpper in osäkerhet och kritik i systemet, så att man kan förbättra sig. Vi måste således erkänna att vi är osäkra och att hela utbildningssystemet är osäkert och vilar på osäkra grunder, skapade av andra orsaker än de som är gångbara idag.
När en elev efter en torr lektion jag höll, till slut sade att den inte fattade någonting av kommunalpolitiken som vi gick igenom på ett förödande abstrakt sätt, då sade jag att jag inte heller förstod mycket. Nu hade jag turen att inte vara utbildad samhällskunskapslärare, så jag kunde erkänna min okunnighet, vilket jag gjort i många situationer, och de flesta verkar tycka det är helt okej, jag har nästan aldrig blivit ifrågasatt eller känt att respekten för mig devalverats på grund av detta. Kanske blir eleven trygg med att veta, inte att läraren är kunnig, men att den är okunnig. Bra, kan den tänka, då förstår jag att det finns mycket som är spännande utanför lärarens område, och inte att det tar slut där lärarens kunskap slutar.
Ett tankeknep för att jobba med ständig utveckling är följande: tänk dig att allt du gör är en undersökning. Just nu undersöker jag hur jag kan göra derevatan intressant kanske du säger dig. Jag tänker mig att en femtedel av undervisningen ska vara osäker även för dig, fyra femtedelar kan du vara säker på, en femtedel använder du till att testa nytt och reflektera.
Om lärare utvecklar sin kunskap och kompetens tillsammans kan de styra. Annars kommer de att styras.
Jag tycker att det absolut viktigaste i skolan är det rådande kaos som förekommer i vissa skolor och det måste tas hand om omedelbart. Annars är undervisning meningslös.
arneB