Anne-Marie Körling: Jag har hittills inte träffat någon elev som inte vill lära sig att läsa

Skillnader i läsförmåga mellan elever är en av skolans stora utmaningar. De beror på att alla elever inte ges möjlighet att utveckla denna förmåga i tid, menar Anne-Marie Körling. (red.)

Jag har hittills inte träffat någon elev som inte vill lära sig att läsa. Däremot har jag träffat elever som har fått höra att de inte vill läsa och att de borde läsa mer. Och så lämnas de att själva komma tillrätta med sitt läsande och sitt läsintresse. Det ligger i elevens knä. Skolan kräver tidigt läsfärdighet men redan tidigt finns de som inte läser som de ska. I årskurs tre syns skillnaderna i klassen och i årskurs sex är dessa klyftor som gör att elever betraktas som stökiga då de tvingas göra annat än att läsa de sidor som tillhör lektionen. Den som inte kan läsa är utanför och vet om det. Att inte kunna delta i skolans textvärldar är ett dagligt utanförskap som yttrar sig på många olika sätt. Varje dag försöker elever att delta men texterna hindrar dem. De kan inte läsa dem. Då lärare förklarar är de ofta idel öra. De vill lyssna för att lära sig och genom lärarens förklaringar och beskrivningar kan de i bästa fall ordna med sina betyg. Jag har mött många, många elever som inte kan läsa de texter som skolan kräver. De betraktas som elever som inte vill. Jag skulle önska att vi funderade över dem som sårade läsare och att undervisningen inkluderar dem som de som ännu inte kan men som vill och försöker.

Att inte kunna läsa påverkar elevens hälsa och självkänsla. Att dagligdags uppleva att man inte kan skapar känslor av hopplöshet och grumlar framtidsutsikterna om fortsatta studier och ett kommande arbetsliv där valmöjligheterna kan bli fler. Det krävs en attitydförändring hos oss lärare. Den att skolan oavbrutet har ansvaret om varje elevs läsfärdighet och att trösklarna till litteraturen sänks genom lärares högläsning oavsett stadie i skolan. Det krävs att elevens självständiga val inte kritiseras eller värderas som ”för lätt” eller ”för svår” utan innebär att varje elev får läsa det eleven vill, både av intresse och för att pröva. Det betyder också att rikligt med tid avsätts för självständigt läsande i skolan och att lärare visar nyfikenhet på böckernas innehåll snarare än att genom böckerna bedöma läsaren. Att tillsammans diskutera bokens innehåll skapar den läsargemenskap som kan liknas vid Emil och drängen Alfred. Du och jag. Vi läser.

I Kulturrådets Med läsning som mål, om metoder och forskning på det läsfrämjande området av litteraturvetare Jonas Andersson beskrivs de vanligaste förhållningssätten till läsning. Där presenteras forskaren Sten Furhammars forskning (1997) om några förhållningssätt till läsningen. Vi kan genom dessa se vad barn och unga får möta för läsning och vad den betyder för dem. Det betyder att vi säkerställer och möjliggör för eleverna att få läsa så att de också blir berörda och upplever att läsningen påverkar dem. Den betyder något.

  • Den opersonliga upplevelseläsningen är inriktad på underhållning och förströelse, där kopplingar mellan texten och egna erfarenheter är ovanliga.
  • Den personliga upplevelseläsningen innebär att läsaren gör kopplingar mellan texten och egna erfarenheter.
  • Den opersonliga instrumentella läsningen syftar till att få kunskaper som direkt kan översättas till andra sammanhang.
  • Den personliga instrumentella läsningen har en terapeutisk effekt i form av exempelvis tröst eller existentiell självreflektion.

De som läser både facklitteratur och skönlitteratur ges möjlighet att läsa för att det betyder något för personen som läser medan de som läser lite hänvisas till texter som kan betraktas som ”måste”. Det betyder att läsandet inte berör eftersom läsandet har ett omedelbart syfte; att svara på frågor och att prestera kunskaper. Naturligtvis är detta viktig läsning men de som läser annat kan förstå att det man läser kan vara olika och vet att läsningen kan varieras. Den som läser lite hänvisas till de opersonliga texterna. De läser enstaka kapitel och tragglar med texter som är kopplade till krav och prestation. Läsandet ska leda till kunskaper om och dessa kommer bedömas. Den självständiga läsningen som parallellt kan bidra till samma sak; ett rikare språk och en bättre läsförmåga av alla texter sker genom att vi läser mer och att vi möter variation.

I Sven-Eric Liedmans bok Ett oändligt äventyr (2001) beskrivs hur universitetslektorn Leif Alsheimer i sin undervisning i juridik införde, vid sidan av ordinarie kurslitteratur, en lista av romaner i den så kallade bildningskursen. Det innebar litteraturläsning under fyra år. Resultaten blev påtagligt bättre och de som deltog i kursen kunde tala bättre, skriva bättre och tänka bättre. Sven-Eric Liedman skriver:

”Språket blir rikare, både muntligt och skriftlig – och utan ett rikt och böjligt språk kan ingen beskriva eller ens riktigt fatta komplicerade sammanhang. Men påverkan gäller också betydligt mer svårfångade storheter som fantasin och därmed inlevelseförmågan, ja, förmågan att förstå processer.” (Liedman 2001, 345)

Det nationella målet för grundskolan är att varje elev efter genomgången grundskola kan använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt (Lgr 11, 13). Det betyder att det ska äga rum i skolan och under alla skolans läsår. Att läsa skönlitteratur och fakta innebär att få möjlighet att tänka, kommunicera och lära vilka är ord hämtade ur inflygningstexten i ämnet svenska (Lgr 11, 252). Att få tänka om något, kommunicera genom något och lära sig genom att lyssna till hur andra tänker och kommunicerar är att sänka trösklarna för elevernas intresse för texternas innehåll. Det nationella målet med skolan är att eleverna ska kunna tänka kritiskt och självständigt formulera ståndpunkter grundade på kunskaper och etiska överväganden. För att kunna göra det behöver elever och lärare möta variation av innehåll, det vill säga texter som på olika sätt förklarar, beskriver och utmanar. Att läsa är att få innehåll att tänka genom. Tankeverksamhet utvecklas genom friktion, det vill säga när vi utmanas med något vi ännu inte har tänkt. Det flerstämmiga klassrummet innehåller många olika texter vilka erbjuder variation där tankeverksamheten underhålls och stimuleras.

Inte alla texter berör men är nödvändiga för vårt lärande men klyftan mellan de som läser och de som ännu inte läser handlar om att endast vara hänvisad till texter som är opersonliga vilket i sin tur knappast gagnar varken kunskapandet eller nyfikenheten på vad böckerna har att berätta. Tidiga skillnader riskerar därmed att utvecklas till klyftor.

 

Anne-Marie Körling är lärare, föreläsare och författare

 

Referenser

Furhammar, Sten (1997). Varför läser du? Stockholm: Carlssons förlag

Liedman, Sven-Eric (2001). Ett oändligt äventyr. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Lgr 11. Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (Reviderad 2017).

4 Comments on “Anne-Marie Körling: Jag har hittills inte träffat någon elev som inte vill lära sig att läsa

  1. Helt rätt, att lära sig att läsa är nyckel till den stora världen! detta ha blivit allt viktigare för förskolans och grundskolan inledande årskurser sedan förskolelagen infördes 1975. Tyvärr har detta förbisetts av de ansvariga politierna och pedagogiska forskarna alltsedan början av 1980-talet. Den pedagogiska verksamheten speciellt inom grundskolan utgår inte från barns behov och utveckling samt anpassad till bans olika utvecklingsfaser. En översyn av verksamheten före puberteten saknas och där just barnperspektivet ska styra hur de yttre ramarna bör vara utformade för att möjliggöra en verksamhet som utvecklar varje barns individuella förutsättningar i en demokratis utformad organisation. Erfarenheter finns men intresset hos ansvariga beslutsfattare saknas, speciellt när det gäller grundskolan och dess pedagogiska utveckling alltsedan mer än trettio tillbaka. När ska de vakna?

  2. Allt du skriver är förstås sant och riktigt, Anne-Marie. Men denna ständiga betoning av det viktiga med tidiga insatser, lämnar oss som arbetar i gymnasiet tomhänta.
    Verkligheten är ju att vi har en generation av 12-30-åringar där många har bristande läskompetens. Ska vi ge upp om dem? Och alla de som kommit till Sverige som tonåringar, ska vi ge upp om dem om de inte gått i en skola med latinska bokstäver eller kanske inte alls har en ordnad skolgång bakom sig?

    Vid sidan om grundskolans läslyft och förbättrad undervisning för de yngsta har vi ett akut behov av att utveckla metoder för att undervisa även ungdomar och unga vuxna så att deras läsfärdighet förbättras. Det handlar om att öka volymträningen (läsa mer!), att hitta fler och bättre texter som berör, identifiera metoder som får eleven att släppa mobilen och att ägna sig åt texten och att hitta sätt att arbeta i klassrummet som låter såväl dyslektiker, de läsovana som de läsvana uppleva både läsande och undervisningens innehåll som intressant och engagerade.

    Vi behöver alltså ”Läslyftet.2” för gymnasiet. Någon i forskarvärlden som känner sig kallad? Skolverket?

  3. Svar: Vi ska inte ge upp om gymnasieeleverna, inte heller sitta och vänta på Skolverket.

    • Nej, vi ska inte sitta och vänta och du kan vara helt försäkrad om att jag gör vad jag kan där jag är för att främja mina elevers läsande. Men enskilda lärares insatser och initiativ är inte tillräckligt, det behövs satsningar på betydligt bredare front.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »