Arne Engström: Replik på Jonna Bornemark

I Sverige bygger utbildningsreformer och förändringar inom skolans värld oftast på politisk magkänsla, samtidigt som evidensbaserad praktik är en nästintill obefintligt del av den pedagogiska och didaktiska forskningen. Problemet är därför inte att allt för mycket av skolans praktik evidensbaseras, utan att alldeles för många insatser görs på ovetenskapliga grunder. 

Kritiken mot evidensbaserad praktik på skolområdet tar sig allt märkligare uttryck. En av de mer märkliga i denna genre är Jonna Bornemarks artikel ”Lärarkårens intellectus – ett motstånd mot mätparadigmen?”. Hennes kritik får mig osökt att tänka på Don Quijote, den tragikomiska gestalten i Miguel Cervantes roman, som beger sig ut i världen för att kämpa mot inbillade jättar, vilka i verkligheten är väderkvarnar.

Den bild som Bornemark ger av evidensbaserad praktik är ohederlig och argumenteringen märklig för att komma från en filosof. I den evidensbaserade praktiken finns varken odiskutabla bevis eller laboratorier i randomiserade studier. Detta är rena påhitt, från Bornemarks sida. Det är naturligtvis helt i sin ordning att kritisera evidensbaserad praktik, men karikatyrer och väderkvarnar för inte samtalet framåt. Bornemark riskerar att göra filosofin ointressant för skolan.

Evidensbaserad praktik är närmast en rännil inom den pedagogiska och didaktiska forskningen i Sverige. Den har fått ett ytterst litet utrymme. Någon egentlig didaktisk forskning som söker evidens för program eller metoder finns knappast, bortsett från några få undantag. Inom den specialpedagogiska forskningen är man huvudsakligen upptagen av teoretiska och ideologiska perspektiv. Man tycks inte förstå vikten av att ta fram metoder och insatser för enskilda elever som vi vet fungerar för lärande i läs- och skrivning eller grundläggande matematik.

Utbildningsreformer och förändringar inom skolans värld bygger ofta på politisk magkänsla. Resultatet är att hundratals miljoner genom åren har spenderats på stora utbildningssatsningar, till exempel ITiS-projektet och Matematiklyftet, utan stöd i forskning. Någon effekt på elevernas lärande har dessa satsningar inte kunnat uppvisa.

Den senaste reformen, obligatorisk programmering (”knacka kod”), bygger på ett ideologiskt narrativ om framtiden som en digital nödvändighet. Att lära sig kod är lika viktigt som att lära sig läsa, skriva och räkna. Alla elever måste lära sig denna nya baskunskap. Vi riskerar annars att hamna på efterkälken! Var finns evidensen för de entusiastiska och självsäkra påståenden som följer i implementeringens fotspår? Den finns inte. Frågan är då om vi i stor skala ska satsa resurser på detta?

Lärarkåren har ofta fallit i farstun för sådana här fenomen och tanken på att lärarnas intellectus ska utgöra ett motstånd faller på sin egen orimlighet. Uppenbarligen befinner sig Bornemark långt ifrån skolans verklighet. Det finns en massa pedagogiska metoder och idéer genom åren som fått stort genomslag i skolan, men som troligtvis gjort mer skada än nytta. Problemet är inte att allt för mycket av skolans praktik evidensbaseras, utan att den allt för ofta fått bygga på pedagogiskt mumbojumbo som multipla intelligenser och inlärningsstilar eller rent humbug som ”hjärnrörelser”.

Skolans resurser kommer alltid att vara begränsade. Dessa ska inte satsas på ineffektiva eller skadliga åtgärder. Evidensbaserad praktik kan hjälpa oss att fokusera våra begränsade resurser på sådant vi vet fungerar.

Evidensbaserad praktik ska inte förstås som en metod, utan som ett förhållningssätt till kunskap (se Jergeby). Den bygger på en sammanvägning av tre olika kunskapskällor

1) Lärares expertis,

2) Vetenskaplig evidens,

3) Elevernas erfarenheter och föreställningar.

 

Lärares expertis handlar om ett ha gemensamt yrkesspråk (enhetlig terminologi), så att vi vet att vi pratar om samma sak. Standardiserade bedömningsinstrument möjliggör för lärarna att fokusera på det som är väsentligt. Manualbaserade metoder eller program gör det möjligt att jämföra utfallet av olika program. Manualen beskriver hur metoden och programmen ska användas och garanterar därmed att en metod eller program är densamma oavsett skola. Om tillämpningen av metod A skiljer sig åt mellan olika lärare så att det inte finns en, utan flera olika metoder A1, A2, A3, går det naturligtvis inte att utvärdera metoden. Manualbaserade metoder och program är ännu så länge ovanliga inom skolan, men är standard inom andra sektorer.  Förekomsten av ett gemensamt dokumentationssystem samt en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av insatser är andra viktiga delar i lärares expertis.

Vetenskaplig evidens omfattar först och främst effektutvärderingar, varav randomiserade kontrollerade studier betecknas som den gyllene standarden. Utöver detta ingår processutvärderingar, uppföljningar och utvecklingsarbete, men med lägre grad av evidens.

Elevernas erfarenheter innebär att man anlägger ett brukarperspektiv. De som utsätts för en insats involveras i planeringen. Man använder här begreppet “empowerment”. För skolans del används vanligen begreppet delaktighet. Eleven är expert på sina egna erfarenheter. När ett åtgärdsprogram eller en insats planeras involveras eleven i planeringen. Eleven blir på så sätt delaktig i sin egen lärprocess.

Evidensbaserad praktik gäller insatser för enskilda individer. Vetenskaplig evidens gäller på gruppnivå. En insats som är evidensbaserad är probalistisk, det vill säga har en sannolik effekt i en viss grad. Effekten av en evidensbaserad insats är inte samma för alla individer. Sammanvägning av de tre kunskapskällorna görs därför i ett bestämt socialt sammanhang.

Det är varken möjligt eller eftersträvansvärt att försöka evidensbasera all skolpraktik. Skälet är naturligtvis att det finns mycket i en lärares praktik som inte kan vetenskapliggöras. Hit hör delar av den praktik som bygger på tyst kunskap och det vi kallar beprövad erfarenhet.

En ökad evidensbasering av skolans praktik kommer att leda till en positiv utveckling av skolan. Insatser och åtgärder, som vi vet gör skillnad för eleverna, kommer att få ett större genomslag, medan insatser som är ineffektiva eller skadliga kan sorteras bort. Det blir då möjligt att ta fram ett professionellt kunskapsstöd till lärare, vilket skulle öka deras kompetens och handlingsrepertoar. Bornemarks väg lämnar fältet öppet för fortsatt slöseri av skolans begränsade resurser och fortsatt pedagogiskt flum.

 

Arne Engström är biträdande professor i matematikdidaktik vid Strömstad Akademi

 

Referenser

Jergeby, U. (Red.). (2008). Evidensbaserad praktik i socialt arbete. Stockholm: Gothia.

(Troligtvis den bästa introduktionen till evidensbaserad praktik, utan alla de ideologiska skygglappar som annars är så vanliga inom skolans område.)

6 Comments on “Arne Engström: Replik på Jonna Bornemark

  1. Det Bornemark kritiserar – en styrfilosofi med mål- och resultatstyrning som ledstjärna – är något mycket bredare än “evidensbaserad undervisning” o.d. Betyg och prov ska betyda mer (för att inte tala om PISA o.d. “resultat”), inspektion ska inspektera, lärare ska skicka utvärderingsformulär, kriterier för om eleverna inhämtat det de ska enligt kursplaner ska tolkas i det oändliga. Föräldrar trycker på rektor om betyg och hotet om skolbyte är en ekon. realitet. Sådant undergräver lärares auktoritet och självkänsla. B tror jag inte är emot att lärare nyttjar god forskning som stöd i sitt arbete.

  2. Att ha goda “praktiker” dvs. vässade verktyg i sin verktygslåda är nog klokt och riktigt och jag tvivlar på att någon skulle protestera mot det. Protester lär inte heller dyka upp kring påståendet att lärande handlar om mer än praktik och att detta i försök kan benämnas med olika ord (tyst kunskap/beprövad erfarenhet eller lärares intellectus?! ) Fenomenet är väl knappast nytt, var ens Aristoteles först på bollen?! Tänker ändå att det finns ett viktigt värde i att belysa faran i att ge för starkt tolkningsföreträde till enskilda delar av “läro-ingredienserna” och framför allt risken i att reducera lärande till att uteslutande handla om vad som går att “väga och mäta” (och därmed även ensidigt fokusera på hur just detta tekniskt/konstnärligt mejslas fram?)
    Den som tror att undervisning helt kan kontrolleras i förväg har nog aldrig stått i ett klassrum och den som tror att specialpedagogiken helt utesluter metoder och insatser för enskilda elever har nog aldrig suttit i ett heller 😉

  3. Nej, Arne, Jonna slåss inte mot några väderkvarnar. Hon kämpar mot elefanten MÄTA som trampar ner allt i skolrabatten utom det som liknar siffror. Vad blir kvar av fantasin, glädjen, lusten i arbetet när elever och lärare påtvingas mätbarhetens tvångskappa? På tal om din definition av evidensbaserad skola kommer jag osökt att tänka på när min yngste son efter ett barnprogram på teve kom glatt viftande med en sko i handen och förkunnade att detta inte var en sko utan en handske.

    • Är lite förundrad över oförmågan att argumentera för eller mot någonting utan att tillskriva den andre åsikter eller uppfattningar som inte har skrivits. Det är oklart vem Kristians “Den som tror att …” i den avslutande meningen riktar sig till eller emot. Knappast mot mig i alla fall.
      Om Per Ackes kommentar om min definition av evidensbaserad praktik så kan den sägas att den huvudsakligen är hämtad från Jergebys Evidensbaserad praktik i socialt arbete. Rekommenderar den om du har invändningar mot min definition.

      • Arne, vi enas i en förundran. ”Den som” låter väl läsaren själv definiera sin ”tro” och således själv placera sig som adressat eller ej? Jag ser det som raka motsatsen till att tillskriva någon åsikter etc. Den lilla gula gubbens syfte är även att försöka applicera en lättsam och vänskaplig ton. Jag prövar den igen 😉

  4. Du verkar tror att du slåss mot jättar Arne som en viss romanfigur du nämner… Varför romanfiguren lämpar sig bättre på dig än Bornemark är för att jag tror inte hon är lika förvirrad över vad det är hon slåss mot som du är. Som jag uppfattar henne är det huvudsakligen en paradigmatisk inställning hon kritiserar och konsekvenserna som följer den (LÄS hennes rubrik, herregud…). Medan du tar det som en attack mot “Evidensbaserad praktik” per se, samtidigt som du kastar ur dig obefogade anklagelser om vart Bornemarks väg leder. Trött blir jag av att läsa din kritik/”replik”.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS