Arne Engström: Replik på Jonna Bornemark

I Sverige bygger utbildningsreformer och förändringar inom skolans värld oftast på politisk magkänsla, samtidigt som evidensbaserad praktik är en nästintill obefintligt del av den pedagogiska och didaktiska forskningen. Problemet är därför inte att allt för mycket av skolans praktik evidensbaseras, utan att alldeles för många insatser görs på ovetenskapliga grunder. 

Kritiken mot evidensbaserad praktik på skolområdet tar sig allt märkligare uttryck. En av de mer märkliga i denna genre är Jonna Bornemarks artikel ”Lärarkårens intellectus – ett motstånd mot mätparadigmen?”. Hennes kritik får mig osökt att tänka på Don Quijote, den tragikomiska gestalten i Miguel Cervantes roman, som beger sig ut i världen för att kämpa mot inbillade jättar, vilka i verkligheten är väderkvarnar.

Den bild som Bornemark ger av evidensbaserad praktik är ohederlig och argumenteringen märklig för att komma från en filosof. I den evidensbaserade praktiken finns varken odiskutabla bevis eller laboratorier i randomiserade studier. Detta är rena påhitt, från Bornemarks sida. Det är naturligtvis helt i sin ordning att kritisera evidensbaserad praktik, men karikatyrer och väderkvarnar för inte samtalet framåt. Bornemark riskerar att göra filosofin ointressant för skolan.

Evidensbaserad praktik är närmast en rännil inom den pedagogiska och didaktiska forskningen i Sverige. Den har fått ett ytterst litet utrymme. Någon egentlig didaktisk forskning som söker evidens för program eller metoder finns knappast, bortsett från några få undantag. Inom den specialpedagogiska forskningen är man huvudsakligen upptagen av teoretiska och ideologiska perspektiv. Man tycks inte förstå vikten av att ta fram metoder och insatser för enskilda elever som vi vet fungerar för lärande i läs- och skrivning eller grundläggande matematik.

Utbildningsreformer och förändringar inom skolans värld bygger ofta på politisk magkänsla. Resultatet är att hundratals miljoner genom åren har spenderats på stora utbildningssatsningar, till exempel ITiS-projektet och Matematiklyftet, utan stöd i forskning. Någon effekt på elevernas lärande har dessa satsningar inte kunnat uppvisa.

Den senaste reformen, obligatorisk programmering (”knacka kod”), bygger på ett ideologiskt narrativ om framtiden som en digital nödvändighet. Att lära sig kod är lika viktigt som att lära sig läsa, skriva och räkna. Alla elever måste lära sig denna nya baskunskap. Vi riskerar annars att hamna på efterkälken! Var finns evidensen för de entusiastiska och självsäkra påståenden som följer i implementeringens fotspår? Den finns inte. Frågan är då om vi i stor skala ska satsa resurser på detta?

Lärarkåren har ofta fallit i farstun för sådana här fenomen och tanken på att lärarnas intellectus ska utgöra ett motstånd faller på sin egen orimlighet. Uppenbarligen befinner sig Bornemark långt ifrån skolans verklighet. Det finns en massa pedagogiska metoder och idéer genom åren som fått stort genomslag i skolan, men som troligtvis gjort mer skada än nytta. Problemet är inte att allt för mycket av skolans praktik evidensbaseras, utan att den allt för ofta fått bygga på pedagogiskt mumbojumbo som multipla intelligenser och inlärningsstilar eller rent humbug som ”hjärnrörelser”.

Skolans resurser kommer alltid att vara begränsade. Dessa ska inte satsas på ineffektiva eller skadliga åtgärder. Evidensbaserad praktik kan hjälpa oss att fokusera våra begränsade resurser på sådant vi vet fungerar.

Evidensbaserad praktik ska inte förstås som en metod, utan som ett förhållningssätt till kunskap (se Jergeby). Den bygger på en sammanvägning av tre olika kunskapskällor

1) Lärares expertis,

2) Vetenskaplig evidens,

3) Elevernas erfarenheter och föreställningar.

Lärares expertis handlar om ett ha gemensamt yrkesspråk (enhetlig terminologi), så att vi vet att vi pratar om samma sak. Standardiserade bedömningsinstrument möjliggör för lärarna att fokusera på det som är väsentligt. Manualbaserade metoder eller program gör det möjligt att jämföra utfallet av olika program. Manualen beskriver hur metoden och programmen ska användas och garanterar därmed att en metod eller program är densamma oavsett skola. Om tillämpningen av metod A skiljer sig åt mellan olika lärare så att det inte finns en, utan flera olika metoder A1, A2, A3, går det naturligtvis inte att utvärdera metoden. Manualbaserade metoder och program är ännu så länge ovanliga inom skolan, men är standard inom andra sektorer.  Förekomsten av ett gemensamt dokumentationssystem samt en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av insatser är andra viktiga delar i lärares expertis.

Vetenskaplig evidens omfattar först och främst effektutvärderingar, varav randomiserade kontrollerade studier betecknas som den gyllene standarden. Utöver detta ingår processutvärderingar, uppföljningar och utvecklingsarbete, men med lägre grad av evidens.

Elevernas erfarenheter innebär att man anlägger ett brukarperspektiv. De som utsätts för en insats involveras i planeringen. Man använder här begreppet “empowerment”. För skolans del används vanligen begreppet delaktighet. Eleven är expert på sina egna erfarenheter. När ett åtgärdsprogram eller en insats planeras involveras eleven i planeringen. Eleven blir på så sätt delaktig i sin egen lärprocess.

Evidensbaserad praktik gäller insatser för enskilda individer. Vetenskaplig evidens gäller på gruppnivå. En insats som är evidensbaserad är probalistisk, det vill säga har en sannolik effekt i en viss grad. Effekten av en evidensbaserad insats är inte samma för alla individer. Sammanvägning av de tre kunskapskällorna görs därför i ett bestämt socialt sammanhang.

Det är varken möjligt eller eftersträvansvärt att försöka evidensbasera all skolpraktik. Skälet är naturligtvis att det finns mycket i en lärares praktik som inte kan vetenskapliggöras. Hit hör delar av den praktik som bygger på tyst kunskap och det vi kallar beprövad erfarenhet.

En ökad evidensbasering av skolans praktik kommer att leda till en positiv utveckling av skolan. Insatser och åtgärder, som vi vet gör skillnad för eleverna, kommer att få ett större genomslag, medan insatser som är ineffektiva eller skadliga kan sorteras bort. Det blir då möjligt att ta fram ett professionellt kunskapsstöd till lärare, vilket skulle öka deras kompetens och handlingsrepertoar. Bornemarks väg lämnar fältet öppet för fortsatt slöseri av skolans begränsade resurser och fortsatt pedagogiskt flum.

Arne Engström är biträdande professor i matematikdidaktik vid Strömstad Akademi

Referenser

Jergeby, U. (Red.). (2008). Evidensbaserad praktik i socialt arbete. Stockholm: Gothia.

(Troligtvis den bästa introduktionen till evidensbaserad praktik, utan alla de ideologiska skygglappar som annars är så vanliga inom skolans område.)