Åsa Delblanc: Föräldrasamverkan i förskola och skola riskerar att bli en kvinnofälla

Det är dags för utbildningssystemet att släppa den uppfostrande tanken på föräldrar och istället satsa ännu mer på förskolans och skolans pedagogiska uppdrag, skriver universitetsläraren Åsa Delblanc (red).

Föräldrasamarbete, samverkan med vårdnadshavare eller det tredje uppdraget för skolan? Kärt barn har många namn, men det står tydligt att det idag finns ett ökat fokus på föräldrasamverkan i det svenska utbildningssystemet. Det tycks dessutom som om detta uppdrag är extra viktigt när det kommer till föräldrar som är födda utomlands. Men vad innebär egentligen ett sådant samarbete? I ett aktionsforskningsprojekt där jag samarbetat med några förskollärare för att utveckla mottagandet av nyanlända familjer i förskolan blev det tydligt att familjen var ett återkommande tema i våra samtal. Det var familjeband som skulle stärkas, anknytningsmönster som skulle lagas, och papparoller som behövde utvecklas. Det tycks finnas en föreställning om att familjen som idé är något att värna och skydda. I Malmö har till och med en öppen förskola givits namnet ”Hera” som är familjernas beskyddare. Jaha, tänker ni kanske nu, so what? Det är väl fint om skola och förskola kan bidra till att stärka familjens roll, och synliggöra den i barnens utbildning? Låt mig därför försöka gå till botten med det som kan vara problematiskt med en sådan idé.

Kvinnor tar som grupp mer ansvar i hemmet än män. När skola och förskola kommer med ”samverkansprojekt” faller lotten oftast därför på kvinnan. Det är kvinnan som ska se till att föra läslogg eller fylla på en bokpåse med böcker på ”modersmålet”. Kvinnan som ska se till att förskolans familjenalle har något med sig att visa barnen på förskolan efter helgen. Kvinnan som ska bidra med god mat på olika ”interkulturella temadagar” för att hylla mångfalden. I vårt försök att starta ”samverkansprojekt” har vi då istället reproducerat patriarkala och destruktiva strukturer, där kvinnan blir den stora förloraren.

För vad händer om man inte har tid att skriva det där brevet till nallen, inte orkar laga någon spännande mångkulturell mat, eller är alldeles för trött att föra läslogg efter nattskiftet eller efter att ha haft hand om marktjänsten i den så heliga familjen? Varför måste samverkan som idé bygga på att föräldrar ansvarar för sådant som är tänkt att ske i skolan? Barn till föräldrar med stort kulturellt kapital blir ju ändå lästa för i hemmet. Det är inte de barnen som vi behöver föra läslogg med eller ordna bokpåsar för. Om vi kan släppa den uppfostrande tanken på föräldrarna och istället satsa ännu mer på förskolans och skolans pedagogiska uppdrag, kan vi också lätta tyngden från dessa föräldrars (oftast kvinnors) axlar. Låt oss leka med tanken att samverkan som idé istället handlar om att skapa förtroendefulla realatiner mellan hem och skola.

Visst är det sorgligt att tänka sig hem utan böcker och barn som aldrig blir lästa för. Visst är det orättvist att alla barn inte har något att berätta om sina upplevelser under helgen på samlingen, och att nallekompisen som följt med hem för att hjälpa till med detta berättande bara varit en stressfaktor. Men kan vi verkligen komma åt detta problem genom att uppfostra och kontrollera föräldrarna? Nog borde det finnas fler sätt att samverka än att uppfostra alla föräldrar till att bli goda medborgare, och i förlängningen avkräva av kvinnan att lägga ner mer tid på barnens skolarbete.  För forskning visar att trots att unga, utrikesfödda kvinnor presterar bättre än männen i skolan, kommer de till korta när det gäller att ta sig in på arbetsmarknaden. En stor anledning tycks vara att det är kvinnan som tar det största ansvaret för hem och barn. I ett utbildningssystem som verkligen ger barn en gedigen utbildning från start, som satsar på att kompensera för de skillnader som finns, skulle dessa klyftor och orättvisor kunna minska.

Åsa Delblanc, fil lic pedagogik, universitetsadjunkt vid Barndom Utbildning Samhälle, Malmö universitet.

 

Referenser

Bourdieu, P. (1979). Bourdieu, Pierre, ”Les trois états du capital culturel”, Actes de la recherche en sciences sociales, 30, ss. 3–6.

Granfelt, J., Stanfors, M., & Julén Votinius, J. (2020). Framtidens arbetsliv – om digitaliseringens, åldrandets och globaliseringens effekter: LU FUTURA WORKING PAPER 2020:1 . (LU FUTURA WORKING PAPER; Vol. 2020, Nr. 1). Lund University.

Ljunggren, Å. (2018). Mottagandet av nyanlända familjer i förskolan – ett aktionsforskningsprojekt.  Forskning om undervisning och lärande. 2 (6). ss 23-43.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) (2021). Unga utrikes födda kvinnors etablering i arbetslivet. En analys av hinder och möjligheter. Rapport

Tallberg Broman (2020). ”Förskola – ett socialt rum för omsorg, utveckling och lärande” i Delblanc, Å, Harju, A och Åkerblom, A. (2020). Möjligheter och utmaningar för förskola i en tid av mångfald och rörlighet.

2 Comments on “Åsa Delblanc: Föräldrasamverkan i förskola och skola riskerar att bli en kvinnofälla

  1. En synnerligen viktig poäng och ett väsentligt resonemang som sällan syns i debatten. Föräldrasamverkan är en fälla på flera sätt, även för professionen. Familj (hur den nu ser ut) och förskola/skola måste få vara väldigt olika sfärer med sina olika kulturer. De behöver inte samverka eller pressas in i varandras rationaliteter. Det finns flera negativa konsekvenser av ett samverkansprojekt som saknar ömsesidigt erkännande – skuld och skam frodas. Lärare pedagogiserar och fostrar föräldrar, föräldrar sätter egna betyg och tror sig veta bäst hur professionen utövas. Ja, det finns många negativa konsekvenser att belysa och utmana. Låt både lärare och föräldrar få lägga tid på barnen och på relationerna med desamma, inte på varandra.

  2. Tänkvärd artikel. Jag tänker ändå att vi behöver vara försiktiga mellan att gör likhetstecken mellan samverkan och fostran. Alla barn gör något på helgen frågan är väl snarare vad som räknas som att “göra något”. Att vara med kusiner, storhandla, se på TV/data, hjälpa till med småsyskon, laga mat … allt detta är att göra något och kan lyftas i förskolan som något värdefullt. Jag tänker att det bör finnas en brygga mellan familjen och förskolan, men den måste utgå från en öppen förståelse av familjers olika livsvillkor, och barns olika erfarenheter.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »