Åsa Ljunggren: Kunskapssynen, pedagogiken och paradigmfällan

Författarna till boken Kunskapssynen och pedagogiken levererar mycket kritik mot den svenska skolans postmodernistiska paradigm. Ömsom övertygande ömsom inte, men framförallt saknas de i bokens titel utlovade lösningarna på det problem författarna ser. (red.) 

Boken Kunskapssynen och pedagogiken – varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas av Magnus Henrekson, Inger Enkvist, Martin Ingvar och Ingrid Wållgren, har en titel som utlovar mycket. Äntligen kommer det någon som för det första kan tala om varför allt gått åt helvete med skolan, och för det andra också kan presentera förslag på åtgärder till hur vi ska få detta sjunkande Titanic på rätt köl igen!

”Vi måste våga göra en helhetsbedömning av orsaker och inte hamna i fällan med att de vetenskapliga beviskraven är så höga att fältet lämnas fritt för ideologer, ekonomiska intressen och rena charlataner” skriver författarna i inledningen. Själva är de tydligen inte alls förankrade i någon ideologi? Och hur är det med idén om ”ekonomiska intressen”?

Gång på gång talar författarna om att skolan ska ”leverera” för att Sverige ska kunna hävda sig internationellt. Detta ”levererande” handlar i första hand om att Sverige som nation ska bli konkurrenskraftigt, och det kan det bara bli om skolan en gång för alla bestämmer sig för vad kunskap är, och sedan inriktar sig på att lära ut detta till eleverna.

För kunskap är, enligt författarna, ett entydigt begrepp, och all kunskap kan mätas. Den som påstår något annat har bara vilseletts av postmodernism och socialkonstruktivism. För nog är det väl exakt samma sak att mäta omkretsen av en triangel, som att läsa och tolka Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien? Det är ju bara att på förhand bestämma vilken tolkning som är den rätta och sedan mäta att eleverna har gjort just exakt den tolkningen. Eller?

Författarna målar i boken med breda penseldrag. Syftet är att ”göra en kritisk granskning av den svenska skolan som paradigm”. Genom Thomas Kuhns begrepp ”paradigm”, av Henrekson beskrivet som ”det knippe föreställningar och de implicita antaganden samt de lagar och förordningar som dessa lett fram till”, resonerar sig författarna i bokens olika kapitel igenom allt från fallande skolresultat, läroplansreformer, postmodernistisk kunskapssyn, hjärnforskning till stressade elever.

Och ett är säkert, det har verkligen gått åt helvete med skolan! Precis ALLT har gått käpprätt åt skogen ända sedan 1962, då någon fick den idiotiska idén att införa den nioåriga grundskolan lika för alla. Åtminstone sedan enhetsskolans införande och progressiva idéer började få genomslag i läroplanerna i början av 1960-talet har det varnats för att elevernas kunskapsnivå sjunker, skriver Henrekson. Innan dess var det åtminstone någon ordning på torpet! Skolan var inte öppen för kreti och pleti, läkarnas barn behövde inte trängas i samma klassrum som städerskornas och sopgubbarnas.

Bourdieus tankar om vad ett så kallat kulturellt kapital gör för de förutsättningar som barn är rustade med avfärdas på några korta rader; ”Att mäta kunskap skulle då inte bara vara orättvist, utan rent av ett förtryck” skriver Ingrid Wållgren apropå hur Bourdieus tankar har använts i skolan. Och någonstans är det nog där som det svajar i bokens argumentation. För inte är det väl så att någon påstått att det är förtryckande att konstatera att en elev som kommer från ett hem fullt av böcker, och som laddats med spännande samtal över matbordet, har andra förutsättningar att klara skolan än den som inte haft en enda bok på hyllan och som endast blivit tilltalad i form av tillsägelser?

Förtrycket ligger inte i att konstatera detta, eller ens i att ”mäta” att det är så. Förtrycket ligger väl snarare i om vi tror att det är en naturlag att det för alltid måste vara på det sättet.

Det finns många intressanta diskussioner och väldigt mycket berättigad kritik emot lärarutbildning, läroplansreformer och skolforskning i boken. Jag noterar att författarna uppmärksammar det faktum att lärare kunnat gå igenom en hel utbildning utan att få adekvata verktyg för att arbeta med barns läs- och skrivinlärning. Det är helt katastrofalt och mycket bra att författarna poängterat detta! Vidare illustreras med olika exempel hur lärarutbildningen brustit på andra sätt, exempelvis att studenter på gymnasielärarprogrammet inte fått göra sin praktik på gymnasiet, utan i förskolan! Totalt galet och helt förkastligt, där är jag är helt enig med författarna. Även andra missförhållanden behandlas, såsom brister i den litteratur som läses på lärarprogrammet, oro i klassrummen i skolan, mobbing och stressade elever. Författarna visar också hur skolforskningen varit relativt ensidig, hur Foucaults maktbegrepp har tagit nästan all plats, och hur andra ansatser har lyst med sin frånvaro. Bra att detta blir genomlyst, vi är nog många som vill ha en förändring!

Tyvärr drunknar intressanta resonemang och berättigad kritik i den flodvåg av apokalypskänsla som sköljer igenom hela boken. Det verkar inte som om det finns något över huvud taget som fungerar med den svenska skolan.

Alla de lärare som trivs med sitt arbete och som varje dag går hem från jobbet med en känsla av att ha gjort skillnad, lyser med sin frånvaro. Inte heller syns en enda elev som fått en möjlighet att göra en klassresa med hjälp av att det funnits någon eldsjäl till lärare som öppnat dörren för henne/honom till matematikens eller litteraturens värld.

Det faktum att svenska ungdomar idag faktiskt är attraktiva på en internationell arbetsmarknad för sin goda förmåga att samarbeta och för sina goda engelskkunskaper, diskuteras inte alls. Inte heller talas om hur det kan komma sig att svenska ungdomar, som enligt författarna gått igenom ett totalt genomruttet skolsystem, kan komma ut genom detta och bli världsledande på popmusik och spelutveckling.

Jag rekommenderar alla att läsa boken eftersom den innehåller så mycket intressant fakta, och pekar på många av de saker som inte fungerat i det svenska skolsystemet. Men när det kommer till den andra delen av bokens titel, nämligen hur det kan åtgärdas ger boken tyvärr inga svar.

Det sista kapitlet heter ”Skolan behöver ett paradigmskifte”. Efter att ha läst det kapitlet ser jag att författarna nog själva sitter fast i det paradigm som de säger sig kritisera. Tanken på att ännu en ny läroplan och ett nytt betygssystem skulle lösa alla skolans problem känns mycket långsökt, och är nog svårsmält för många lärare.

 

Åsa Ljunggren är doktorand i pedagogik vid Linnéuniversitet

9 Comments on “Åsa Ljunggren: Kunskapssynen, pedagogiken och paradigmfällan

  1. Ska bli spännande att läsa boken. För att bemöta författarnas kritik av grundskolan måste jag notera att minst två av dem har gått i den själv. Hur kunde de gör en resa de gjort. Var det tack vare sin socioekonomiska bakgrund eller var de själv som individer som tog sig dit de är?

    Jag tillhörde de som kom från ett hem där det fanns lite med böcker i bokhyllan. Trots detta “handikapp” gjorde jag resan till akademisk examen och ett helt annat liv än mina föräldrars.

    Det är nog lite för enkelt att dra de slutsatser de gör om kunskaper. Dock är det en sak som den svenska skolan behöver rycka upp sig på är att ge barn i tidiga åldrar inte bara koden till språket utan också förståelse av det som läs. Detta oavsett vilket ämne man har genom textsamtal samt att skolan har målmedvetna övningar med elever. Slentrian eller mängdövning för inte kunnandet vidare. Därför behöver man fundera över vad läxor har för funktion.

    Med nyfikenhet ska jag nu läsa boken och se om den ger något nytt.

    • Intressant iakttagelse du gör i förhållande till slentrian och mängdträning. Detta är något som inte direkt problematiseras i boken och som tvärtom lyfts fram som något eftersträvansvärt. Jag instämmer i din reflektion över textsamtalets betydelse. Det är en typ av samtal vars effektivitet inte går att mäta!

  2. Åsa,

    Jag tar fasta på tre begrepp i ditt inlägg: paradigm, kunskapssyn och makt när jag här vill peka på en väg ur det du som här kallas ”paradigmfällan”.

    När det gäller paradigm instämmer jag delvis i att ”Skolan behöver ett paradigmskifte”. Men jag menar att skolan idag inte ens har något vetenskapligt paradigm och att ett skifte då snarare innebär att själva paradigmbegreppet behöver införas. Har tidigare skrivit om detta, se ”Skrivelse till Skolkommissionen” på https://metodik.education där jag propagerar för trenätsparadigmet.

    Den viktigaste orsaken till att ett nytt paradigm accepteras är att det dels kan synliggöra och förklara det som tidigare teorier har synliggjort och förklarat, dels att det dessutom kan vidga och fördjupa förståelsen ytterligare och därför kan peka på nya lösningar. Jag menar att Trenätsteorin skulle erbjuda detta. Den är en syntes av ett antal olika synsätt – som att se tillvaron inte bara som ordnad utan också som kaotisk; att inse att det ur kaos uppstår ordning genom självorganisering; att ordningen består av system och delsystem; att tillvaron är föränderlig och oförutsägbar till följd av att skillnader kan göra skillnad; att människor försöker hantera sin tillvaro genom att bilda sig en uppfattning om hur verkligheten ser ut, om vad som är viktigt och hur det viktiga kan åstadkommas genom att man gör skillnad; att vårt begränsade medvetande/arbetsminne försvårar detta arbete men att denna svårighet i viss mån kompenseras genom tyst kunskap.

    Detta komplexa synsätt på tillvaron ligger till grund för en komplex kunskapssyn som presenteras i ”Kunskapsteori för lärare. Kunskapsanalys ur trenätsperspektivet”.

    Genom trenätsdefinitionen att ”kunskap är minnen och relationer som ger förmåga att göra skillnad på ett meningsfullt sätt” blir uttrycket ”kunskap är makt” en trivial sanning: de båda orden makt och förmåga är nära släkt med varandra. Utifrån denna definition kan man ifrågasätta vilken makt president Trump egentligen har – hans förmåga att göra skillnad på ett meningsfullt sätt tycks mer begränsad än vad han själv trodde innan han blev vald. Däremot har kompetenta lärare makt i klassrummet – och de kan delegera makt till sina elever genom att ge dem både kunskap och tillåtelse att använda sig av kunskapen till att göra skillnad.

    • Gunnar,
      Ja paradigmbegreppet är otroligt komplicerat. Kuhn hade troligen inte ens från början tänkt att det skulla användas inom samhällsvetenskaplig forskning, där det ju verkar ha fått som störst betydelse. Vad jag menar med att författarna “sitter fast i ett paradigm” är att de föreslår samma typ av åtgärder som redan prövats. Det är helt enket svårt att tänka utanför rådande paradigm, att ändringar i en läroplan skulle “sippra ner” och sedan automatiskt få effekter i skolan. Praktik är långt mycket mer komplicerat än så, vilket ditt intressanta inlägg här visar, tycker jag. Det är synd att författarna så enkelt avfärdar exempelvis Bourdieu, eftersom hans teorier kan synliggöra vilka andra faktorer som vi som lärare måste ta hänsyn till när vi försöker förstå och utveckla skolpraktik.

      Även maktbegreppet är komplicerat och beror på vilka ställningstaganden man som forskare gör på ontologisk och epistemoligisk nivå. Jag, liksom du verkar göra, tror på empowerment. Men inte i termer av att det går att “dela ut” makt, utan snarare att det går att ta fram och synliggöra den kraft som redan finns. Jag tycker här att det är intressant att reflektera över skillnaden i “kraft” och “makt” på svenska. På engelska är det samma ska, nämligen “power”.
      /Åsa

  3. På tal om de intressanta inläggen av både Gunnar och Åsa vill jag komplettera det här med komplexiteten i undervisningen. Undervisningen blir till i det ögonblick lärare och elever möter innehåll och relation. Innehållet kan sägas vara den tekniska kvaliteten (VAD) och relationen den kommunikativa kvaliteten (HUR). Dessa två är avgörande för resultatet av undervisningen, vad HAR hänt och speglas i kunskapsresultatet.

    För drygt 20 år sedan beskrevs detta i projekt som drevs inom dåtida Tjänsteförbundet utifrån forskningen om tjänster. Om det har jag skrivit här: http://pluraword.blogspot.se/2015/04/vaxelspelet-i-skolan.html

    Så nog är undervisningen komplext och bygger på lärarnas förmåga att ha en målstyrd undervisning som är strukturerad och lärarledd.

  4. Om komplexiteten i läraryrket: när jag undersökte fyra lärares strategier kunde jag urskilja trettiotalet olika mönster förenade i knippen; jag kallar dem undervisningskonster. Naturligtvis kan lärare inte vara medvetna om alla dessa i undervisningssituationen – de är tyst kunskap, bakgrundskunsksp.

  5. Åsa, du skriver att man “sitter fast i en paradigm” om man föreslår ett paradigmskifte. Det är ett förvånansvärt ologiskt uttalande. Du tycker att det är att föreslå “samma typ av åtgärder som redan prövats”. Du bortser uppenbarligen helt från att man vill ta fram en helt annan läroplan och betygssystem. Innehåll är ovidkommande, och du kan nonchalant avfärda det hela som “samma typ av åtgärd”. Med samma slentrianmässiga inställning borde alla former av “förändring” vara meningslösa, eftersom det ändå bara är en ny “förändring”?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »