Skola och SamhälleÅsa Melander: Skolans fokus måste vara såväl starka som svaga elever
”Jag har sett innebörden av lottning vid intag till charter schools i USA”, skrev Barbara Bergström i sin artikel (Di Debatt 12 maj 2020), ”och den är avskyvärd”. Själv har jag arbetat med lottning vid intag till översökta skolor i London, och det fungerade ganska bra. I vilket system som helst där det finns ett utfall som är mer populärt än andra kommer några alltid att bli missnöjda – åtminstone initialt – men rimligen borde ambitionen i ett offentligt finansierat system vara att se till att så många som möjligt blir nöjda (eller kan acceptera att urvalet har gjorts på rimliga grunder). Därutöver är det bra om antagningssystem är så förutsägbara som möjligt.
Londons kommuner började koordinera skolantagningen i mitten av 00-talet. Alla barn får en ansökan där de skriver upp skolor i prioritetsordning. Alla skolor som är statligt finansierade ingår i detta antagningssystem (inte privatfinansierade skolor, men bara runt 7 procent av alla barn går i sådana). Dessförinnan skötte varje kommun sin egen antagning, vilket innebar att en del barn erbjöds plats i flera (många, ibland) skolor, och kunde tacka ja till samtliga. En del barn fick veta dagen före skolstart vilken skola de hade placerats på, när andra familjer slutligen bestämt sig för vilken plats deras barn skulle utnyttja. Detta missgynnade naturligtvis socioekonomiskt svaga grupper, som exempelvis inte visste att utnyttja sin möjlighet att söka till skolor i flera kommuner.
Björn Åstrands utredning syftade till att föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och att öka likvärdigheten i skolan. Ett led i detta är att göra skolvalet mer överskådligt och rättvist. Ambitionen bakom utredningen är inte att ”dra ner” några elever, för att alla ska få ”lika dåliga” resultat, som det närmast har låtit ibland. Mot bakgrund av att svenskt fokus ofta har varit att ”få upp botten” är det i någon mån förståeligt att föräldrar kan befara att åtgärder för att stötta resurssvaga elever kan ha negativa konsekvenser för resursstarka barn.
I mitt arbete som skolplatsplaneringschef i Hackney, London, arbetade jag nära skolorna för att alla barn skulle få en så bra skolgång som möjligt. Våra skolor gick från att vara i botten av alla rankinglistor till att bli bättre än genomsnittet på alla nivåer på fem-sju år. Elever med goda kunskaper och höga ambitioner såväl som svaga elever lyckades bättre. Skolornas uppdrag var tydligt: arbeta för att alla elever ska få bättre resultat – inte enbart för att svagare elever ska lyckas bättre. Mot bakgrund av min egen skolgång i Sverige var det en ögonöppnare att se att även en kommun med stora sociala problem och stor ekonomisk utsatthet, som Hackney var, arbetade aktivt för att även begåvade elever skulle lyckas bättre i skolan. (Och begåvade elever är inte samma grupp som elever med resursstark bakgrund.)
Här borde fokus ligga även i Sverige. Det går att ge barn på olika kunskapsnivåer och med olika kognitiv förmåga möjlighet att utvecklas i samma skola. När (om?) man kan visa att de förslag som förs fram inte kommer att sänka ambitionerna för några elever kommer färre föräldrar ha problem med en skola där eleverna har mer blandad socio-ekonomisk bakgrund. Exakt detta var det som hände i Hackney. Från att ha haft många ”frånvalsskolor” fick flera Hackneyskolor på några år mer än fem gånger så många förstahandsansökningar som det fanns platser. Den sociala och etniska blandningen växte, liksom ambitionerna för eleverna. Studiero var en faktor som prioriterades högt på många skolor: tydliga krav, regler och disciplin. Rektorer och lärare som hade mer fokus på ”omsorg” än på ”kunskap” ändrade fokus – eller slutade. Vid antagningen till 11-16-skolor användes utöver närhetsprincip ”förmågetester” som gjorde att varje skolas elevkohort blev representativ på alla ”förmågenivåer”. Alla skolor förväntades klara att ge såväl starka, som svaga, elever en bra utbildning.
Parallellt med utredningens förslag bör därför starkare styrmedel finnas för att se till att skolans fokus blir alla elever: svaga elever såväl som starka elever. Resursstarka grupper kommer inte tigande att acceptera förändringar som de tror kommer att försämra för dem, men det går heller inte att utgå från att förslagen automatiskt kommer att ha fokus enbart på resurssvaga elever, och att det måste missgynna resursstarka grupper vad gäller vilken undervisning deras barn får.
Hackneys framgångssaga betecknades av en tidigare utbildningsminister som ”A Revolution in a Decade”. Nog vore det önskvärt att vi om tio år kan se tillbaka på en förändrad och förbättrad svensk skola som ger alla elever en bättre utbildning, resursstarka såväl som resurssvaga, starka såväl som svaga elever. För att nå dit bör fokus ligga på att diskutera hur vi arbetar för att förändra alla skolor för alla elever.
Åsa Melander är forskarstuderande vid University of Roehampton och har tidigare arbetat som skolplatsplaneringschef i Hackney, London
Artikeln har tidigare varit publicerad i DI den 25 maj 2020
Bild av SplitShire hämtad från Pixabay
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
