Bertil Törestad: Mer vetenskaplig forskning om skolan behövs

Bertil Törestad har i ett stort antal kommentarer haft kritiska synpunkter på den skolforskning som han menar dominerar i Sverige. Vi har bett honom att utveckla sina synpunkter i en artikel. Det är vår förhoppning att Törestads artikel kan tända en debatt om skolforskningen och dess möjlighet att bidra till skolans, undervisningens och lärandets utveckling. (red)

Hermeneutik diskuteras återigen och ställs upp som en fullt likvärdig, ja, överlägsen, partner till mer kvantitativa metoder. Detta är synnerligen allvarligt och hotar att förstöra det vetenskapliga landskapet, där många krafter borde syssla med mer relevant kunskapssökande kring skolan och de frågeställningar som dess verksamhet ständigt ger upphov till. I dagens skolforskning dominerar  tolkande, hermeneutiska angreppssätt. Den typiska studien består av intervjuer med ett mycket begränsat antal människor från någon plats i landet inom ett visst sammanhang och dessa ska då få uttala sin syn på något fenomen i skolan. Deras nedskrivna uttalanden analyseras sedan och genom att föras samman i kategorier, vilkas presentation med smärre utvalda citat från intervjuerna får utgöra hela den sammanlagda resultatredovisningen.  Den viktiga frågan som efter en studies avslutning borde ju vara:  Vad använder man nu denna kunskap till? Den frågan tas sällan upp i dessa studier utan man anser sig närmast med automatik ha fått en ökad förståelse av hur människor tänker om det undersökta området. Närmast omedvetna generaliseringar av resultaten sker ofta. Ett exempel på den här typen av studier är de som sker med hjälp av den fenomenografiska ansatsen, som är en svensk variant av upplevelse- och uppfattningsskolan, som tyvärr fått alltför starkt fäste inom skolforskningen.

I denna ansats undersöks utsagor om specifika domäner, så som de intervjuade deltagarna har uppfattat dem genom sina frågesvar. Den forskare som gör intervjuerna gör ofta även analysen av materialet och även den slutliga rapporten Sedan är studien avslutad och man påpekar ofta avslutningsvis att den gett ytterligare kunskap om mänskliga förhållningssätt till de undersökta fenomenen.  Denna slutsats tas ofta för given, utan tanke på de oerhörda begränsningar studierna ofta har i form av urval av deltagare och dess begränsade lokalitet.

De resultat man fått fram låter sig dock inte på minsta sätt generaliseras och den förståelse man tycker sig få är begränsad till vad folk har yttrat under intervjuerna. Man vet sedan länge från annan gedigen forskning att intervjuer är ett svagt instrument för att fånga in människors syn på tillvaron, bortom rent social önskvärda svar. Ofta har människor inte någon genomtänkt idé om allt som rör sig mellan himmel och jord, utan man svarar det som man tror förväntas av en. Att sedan bygga sin förståelse på ett sådant bräckligt fundament är verkligen att underlåta att ta in väletablerade kunskaper om hur människors kognitioner, attityder och uppfattningar fungerar i en social kontext.

Dessutom tillkommer det faktum att forskaren/intervjuaren ofta gör hela arbetet själv från intervjuer till avrapportering. Detta introducerar ytterligare en risk för snedvridning av data. Inom psykologin har intervjuareffekter studerats ingående under lång tid och dessa är väl kartlagda. Att helt bortse från forskarens omedvetna inflytande i hela forskningsprocessen är ett oförlåtligt fel som bara det egentligen kullkastar varje studie av detta slag.

Hermeneutik har sitt klara användningsområde inom vissa discipliner, där data från levande människor inte kan erhållas på andra sätt. Inom religionsvetenskap, historia och litteraturvetenskap blir naturligtvis huvuduppgiften att producera väl underbyggda tolkningar, men när vi har att göra med skeenden i skolans värld så kommer vi inte långt med upplevelsedata från några få individer i landet, studerade genom intervjuer och genom en enda forskare, hur mycket förförståelse denna än rapporterar. Den vetenskapligt skolade inser lätt att resultaten blir slumpmässiga och mer eller mindre förvrängda och därmed till föga hjälp för att öka kunskaperna om elever och lärares situation i skolan. En hel del av förförståelsen (fördomarna) ligger dessutom på ett för forskaren omedvetet plan.

Det är svårt att förstå varför hermeneutik har kommit att så dominera forskningsansatser inom skolforskningen. Nästan samtliga pedagogikprofessorer förskriver sig till denna tradition, vilket gör att metoden förs vidare till senare generationer. Det är också lätt att se att man på lärarutbildningarna favoriserar kvalitativa metoder framför kvantitativa, när det gäller undervisning, litteratur och uppsatsskrivning. Kan möjligen en slags rädsla för bearbetning och analys som involverar statistik vara en avskräckande faktor? Är så fallet är det verkligen ett underbetyg till skolforskningen om man medvetet håller sig borta från vissa potenta modeller.

Det är svårt att debattera med representanter för kvalitativ och hermeneutisk forskning. De viker gärna undan med repliker som ”vi har en annan vetenskapssyn än du” och dylikt. Men en vetenskapssyn som inte ens tar fundamentala hänsyn till allmänt accepterade felkällor ger jag inte mycket för. Att bara tro på vad människor säger och inte bry sig om deras kognitivt omedvetna processer (som nu är väl belagda) närmar sig paradoxalt nog snarast en nybehaviorism, där inga inre processer accepteras utan människors uttalade föreställningar kan tas som perfekta vittnesutsagor.

(Bertil Törestad är fil dr och f d universitetslektor i psykologi)

72 Comments on “Bertil Törestad: Mer vetenskaplig forskning om skolan behövs

  1. Tack för flitig och insiktsfull medverkan Karl! Detta ställer jag upp på till ett hundra procent:”Jag skulle gärna se hur forskning om skolan ges breda möjligheter: jag vill se både aktionsforskning, lokala utvecklingsarbeten, ”forskande lärare” – och en mer teoritutvecklande forskning som inte i första hand avser att förse lärare och skola med bättre resultat i det korta perspektivet. Det borde finnas utrymme för mer än en typ av forskning.” Ha ett skönt sommarlov Karl!
    Hälsar
    Stefan

  2. Tolkning är ett ständigt återkommande inslag i kvalitativa studier. I kvantitativa studier är ofta resultaten
    direkta och lättbegripliga. Det trista är ju att tolkandet inte på något sätt problematiseras eller utsätts för kritisk granskning. Det enda som kanske sker är att forskaren redogör för hur hen tycker att hens förförståelse
    ser ut.

    Först tolkar intervjupersonerna och svarar och sedan ska svaren tolkas av författaren. Som vi känner till från viskleken så förvrängs budskap kraftigt i olika led

  3. Jag tror att pedagogiska forskare – om det nu är så att de genom sin forskning inte kommit fram till någon ny kunskap om vad som fungerar och inte fungerar i undervisningen – är tydliga med detta faktum inför utomstående. Jag tycker inte att det är fallet idag. I stället är kroksmark och andra gärna ute i media och talar om vad “forskningen” kommit fram till om än det ena, än det andra. Korrekt kommentar om nästan allting är troligen: “forskningen vet inte”. Men då får väl professorerna inte lika mycket medieutrymme, kan tänka.

  4. Petronella

    Du har tyvärr helt rätt. Den tradition som bl.a. Kroksmark representerar presenterar gärna sina forskningsresultat som allmänna sanningar, trots att deras studier är gjorda på mycket få personer.

    Det är skandalöst att den pedagogiska forskningen får fortsätta på det sätt den nu gör! De medel den förbrukar skulle kunna gå till mer verklighetsnära forskning.

  5. Förresten – varje gång jag hör ordet diskurs eller diskursivt så osäkrar jag min ärtbössa!

  6. Det är bra med synpunkter och åsikter av allehanda slag i olika frågor. De är alla varmt välkomna i ett öppet forum som detta där inte kravet på vetenskaplighet eller “rätt” politisk färg utgör något absolut krav på att få delta. En besvärande omständighet finns dock.

    I de två senaste bidragen ondgör sig Bertil över fenomenet tolkandets tillkortakommanden. I Petronellas fall redovisas det faktum att skolforskningen i själva verket inte lyckas presentera något nytt trots försäkringar om motsatsen. I båda fallen handlar det om rent allmänna och generella påståenden som saknar konkreta exemplifieringar. Det säger sig självt att en diskussion skulle underlättas högst väsentligt om det gavs konkreta exempel som inte bra tjänar som en illustration till det ovan skrivna utan som också verifierade problemets existens.

    Det tycks som om detta var en alltför vanligt förekommande företeelse i ett debattforum som detta att ett framfört påstående blir hängande i luften utan vare sig exempel eller andra verifieringar som ger stadga åt det framförda. För hur är det möjligt att ta ställning i en fråga som saknar substans eller som är bristfälligt framställd?

  7. Pingback: Den populära pedagogiken | Skolöverstyrelsen.se

  8. Ett sätt att klara ut diskussionen vore ju om Svedberg själv kunde lämna exempel på g o d kvalitativ forskning som han funnit fruktbar för yrkesverksamma lärare.Själv har jag flera gånger på min blogg, på Skolaochsamhälle.se och på Newmill.se exemplifierat med recensioner av ett flertal avhandlingar och c-uppsatser. Där har jag bl.a tagit upp professorerna Kroksmarks och Runessons fenomenografi. Dessa
    proselyter för kvalitativ forskning anser att tystnad inför kritik är en god strategi,. Därför hörs heller ingenting från dem. Den forskning de bedriver i Jönköping är så fjärran från skolans verklighet som man kan tänka sig, trots att de kallar sitt projekt Skolnära forskning.-

  9. Fenomenografin och hermeneutiken kan som Törestad säger bli väldigt begränsad, förutsägbar och ibland helt enkelt ovetenskaplig. Ändå tycker jag att distinktionen mellan holism och atomism som finns i bland annt “Hur vi lär” är meningsfull och intressant för pedagoger. I synnerhet i ljuset av de inslag i skolan som handlat om papegojinlärning.

    Det är emellertid inte de vetenskapliga metoderna som i första hand är intressanta utan de vetenskapliga frågorna. Att välja metod för att man har en viss handledare eller professor är ju hål i huvudet. En vetenskapsman har en fråga och väljer sedan en metod som har förutsättningar att besvara frågan.

    Dessutom är uppdelningen mellan kvalitativa och kvantitativa metoder delvis en chimär. All vetenskap måste tolkas och värderas och placeras i ett sammanhang. Det är inte givet vad ett visst kvantitativt resultat betyder. Låt säga att en lång rad prov som genomförs visar på skillnader i resultat mellan flickor och pojkar. Men vad betyder skillnader i provresultat mellan flickorna och pojkarna? Är det en egenskap hos proven som slår igenom? Eller en egenskap hos könen, hos samhällets “konstruktion av könen”, eller egenskaper i provets genomförande, osv. eller hur ska resultaten förklaras och förstås?

    Det är inte alltid givet hur dessa kvantitativa resultat ska förstås. Ett exempel på de problem som finns insprängda i all vetenskaplig metod (även rent kvantitativ) är förstås debatten om The Bell Curve under nittiotalet. (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Bell_Curve).

    Till sist måste man också på allvar fråga sig vilket värde vetenskap över huvud taget har för lärande och undervisning. Vetenskap är beskrivningar, generaliseringar, avgränsningar och definitioner och liknande. Undervisning och lärande är ett socialt sampspel som allt som oftast beror på lärarens (och till viss del elevernas) förhållningssätt till och färdigheter i att undervisa. Och en bok ger inte en färdighet.

    http://www.youtube.com/watch?v=wJrqM7Rx_FY&feature=plcp

  10. Bertil. Jag har tidigare, på din blogg, gett förslag på forskning utförd med kvalitativ metod som är användbar för lärare. Jag serverar dessa tips igen.

    Lee och Howsons “Two out of five did not know that Henry VIII had six wives” och Shemilts “Drinking an ocean and pissing a cupful.” båda finns i Symcox & Wilschut (eds.) National history standards: the problem of the canon and the future of teaching history. (2009).

    Genom dessa undersökningar tydliggörs hur elever ser på centrala begrepp inom historiedidaktiken och hur en progression i hur elever hanterar dessa begrepp kan se ut. Nyttan med denna kvalitativa forskning är att en lärare planera sin undervisning med utgångspunkt i den. I dessa specifika fall handlar det om hur elever hanterar historiska källor och utsagor om det förflutna.

  11. Danny

    Ett mycket insiktsfullt inlägg!
    Jag tror jag förstår vad du menar med papegojinlärning men är inte faktakunskaper underskattade?
    Det går inte att beskriva något utifrån ett förståelseperspektiv utan att bygga detta runt fakta. Försök får du se.

    Bellkurvan är ett särskilt fall.Där kom politiska och moralistiska undertoner att styra debatten. Man brydde sig inte så mycket om fakta!!

    Du har en poäng när du ifrågasätter vetenskapens betydelse för praktisk verksamhet, som t.ex. för lärarprofessionen. Jag skulle tro att forskningskompetens främst behövs när det gäller utvärdering av
    pedagogiska insatser. Nu sker detta främst genom enligt principen beprövad erfarenhet dvs, det som fungerat förut går väl bra i fortsättningen också.

  12. David

    Du hänvisar till en undersökning som jag inte känner till. Hur många elever har producerat data till dessa undersökningar? Är det några få i en liten undangöm ort så är det inte så bra att gå ut med det som en sanning? Vet du något mer om undersökningarna?

  13. Danny,
    Jag håller med dig om “Att välja metod för att man har en viss handledare eller professor är ju hål i huvudet. En vetenskapsman har en fråga och väljer sedan en metod som har förutsättningar att besvara frågan.” Men detta är idealet – och det man får lära sig om man studerar vetenskaplig metod/vetenskapsteori. Verkligheten ser dock annorlunda ut. Det är mycket svårt att inte följa ‘mainstream’ när det råder en paradigmhegemoni inom ett forskningsfält. Människan är ju inte en ö. Och att låta forskningsfrågan styra metodvalet är en självklarhet – men brist på kompetens i andra forskningsmetoder, och brist på “förebilder” (handledare, kollegor, forskningsledare, etc.) gör att det omvända gärna sker.

  14. @Bertil Törestad

    Faktakunskaper borde definitivt tas till heders igen – om det inte redan skett. På samma sätt som “kvalitativ” och “kvantitativ” är en ohållbar dikotomi är holism och atomism en ohållbar dikotomi. Vilket exempelvis visade sig då teorin om yt- och djupinlärning till slut fick kompletteras med en tredje kategori “strategic approach”…. Eller som Larsove Dahlgren sa en gång: “en dikotomi är alltid mycket svår att få att hålla.”

    Det borde vara tämligen uppenbart att fakta och förståelse är varandras förutsättningar och komplement. Visst kan du åstadkomma “rote learning” eller papegojinlärning – men det varar inte. Affekter och meningsskapande (t.ex. associationer) måste aktiveras/skapas i någon omfattning för att enskildheter varaktigt ska planteras i vårt minne. Det visar fenomenografisk forskning på ett sätt men också klassisk, kvantitativ psykologisk forskning på ett annat (t.ex. Torkel Klingbergs).

    @David Rosenlund

    “Progression” är en av de mest problematiska förgivettagandena i hela skolsystemet. Ett prov både “mäter” och konstruerar/reifierar det som det påstås mäta vilket ofta skapar rundgång. Dessutom – iofs anektodisk evidens – men jag känner vissa tolvåringar som är mer logiskt stringenta i sina resonemang än vissa professorer. Smaka på den progressionen. 😉

  15. Bertil. Lee och Howson bygger sin studie på 320 skriftliga elevsvar. Av dessa har man sedan intervjuat 120 stycken för att få motiveringar till deras skriftliga svar.

    Jag skulle nog inte säga att de presenterar sina resultat som “sanningar.” Snarare vill de visa på mönster i hur eleverna resonerar när de utför en viss uppgift och med vilka förkunskaper de tar sig an uppgiften. Min poäng är att sådana här typer av kvalitativa undersökningar kan fylla en viktig funktion för undervisning. Givetvis är det viktigt att man är aktsam för de felkällor som kan finnas på det metodologiska planet.

    Jag har svårt att se hur man skulle kunna använda kvantitativ metod för att bearbeta den typ av frågor som är aktuell i dessa undersökningar. Det finns i skolforskningen.behov av både kvalitativa och kvantitativa metoder.

  16. Davis

    Om de deltagande eleverna är slumpmässigt utvalda och inte kommer från en specifik utbildningskultur så tycker jag att de många svaren kan anses allmängiltiga och kan användas av lärare. Men först måste en bortfallsanalys göras förstås.

  17. @Stefan Svedberg
    Du efterlyste exempel på när pedagogiska forskare påstår sig ha kommit fram till saker där man kan sätta frågetecken i kanten om det stämmer.
    Ett exempel är Kroksmark när han i en artikel i DN uttalar sig rätt så tvärsäkert om att inlärning med läsplattor är att föredra framför traditionell läsinlärning. Finns det i ett så här tidigt skede efter läsplattornas inmarsch robust forskning i ämnet? Förlåt jag tvivlar. Det är nog mest ett löst tyckande, som en pedagogikprofessor anser sig ha rätt att göra, medan en medicinsk forskare hade resonerat annorlunda.

  18. Hej Petronella och tack för tipset!

    Om jag uppfattat saken rätt, så gällde frågan vilket av alternativen pekdator eller papper och penna som barn i sjuårsåldern föredrar. Professor Kroksmark antog då, när han blev tillfrågad, att barn föredrar pekdator. Som anledning angav han att de blir mer motiverade av detta alternativ (Se artikel på adressen
    http://www.sprakradet.se/12773!). Eftersom det av artikeln klart framgår, att hans uttalande handlar om ett antagande, så rimmar ju detta illa med din försäkran om att han uttalar sig “rätt så tvärsäkert”. Var inte detta din högst privata tolkning Petronella?

    Däremot har du rätt i att ämnet inte kan sägas vara tillräckligt utforskat. Uppfattningarna, om vad som är att föredra läsplattor eller papper och penna, är än så länge långt ifrån samstämmiga. Det finns ju alltid en risk i sammanhang som detta, att nyhetens behag ger utslag i ett inledningsskede. Vad sedan en forskare i medicin har med detta att göra, får du nog förklara litet närmare. När det gäller att ta genvägar i forskningsdjungeln för att tillskansa sig lättköpta poäng, så tror jag inte det finns något område som är obefläckat. Nej, inte ens inom medicinsk forskning tyvärr.

  19. Pingback: blog.com

  20. Pingback: Hattie – slutsatser, tolkningar och metodologiska problem | FLS - Föreningen Lärare i Samhällskunskap

  21. Hattie påpekar i sin bok “Visible learning” att hans metateori bygger på få studier som har utgått från konceptet för evidensbaserad forskning, i vilket bl.a. ingår randomisering. Istället framhåller han “That there are many ‘evidence-informed’ argument in this book” (Hattie 2009, s. 4).

    Den evidensebasderade forskningen har sin grund i medicinsk forskning och bygger på vissa antaganden om människan som inte utbildningsvetenskaplig eller samhällsvetenskaplig forskning utgår ifrån.

    De medicinska antagandena bygger främst på människan som biologisk varelse, medan den utbildningsvetenskapliga och samhällsvetenskapliga forskningen i huvudsak utgår från människan som en social varelse. I det sistnämnda ingår bl.a. sociala interaktioner mellan människor – där person A påverkar person B som i sin tur påverkar person A.

    Motsvarande interaktion saknas vid t.ex. utprovning av mediciner. Medicin A påverkar eller påverkar inte person A, men person A påverkar inte medicin A.

    Hur skall vi då tolka den evidensbaserade forskningen inom socialvetenskaperna? Ett sätt kan vara att det helt enkelt handlar om kopplingen mellan teori och empiri. Att det finns eller hävdas att det finns empiriskt stöd för en teori.

    Och här återstår problemet med bredd och djup. Hur många sociala interaktioner ska en utbildningsvetenskaplig teori täcka in för att den ska bedömas som evidensbaserad? Vilket djup ska teorin ha, dvs. hur många aspekter och kvaliteter ska ingå, för att teorin ska betraktas som meningsfull?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »