Björn Kindenberg: Behåll Antiken – men med förnuft

Försvaret av Antiken som centralt innehåll i historieämnets kursplan, ett försvar som föranletts av Skolverkets uppmärksammade strykningsförslag, behöver vägledas av någonting annat än uppfattningen att Skolverket är en samling postmoderna idioter. Vi bör behålla Antiken i Lgr11, men också diskutera dess vad och varför som ämnesinnehåll, menar Björn Kindenberg (red.)

”Alea iacta est” kan man föreställa sig att Skolverket tänkte, när det i veckan skickade ut det förslag till kursplanerevidering, som för grundskolans historieämne innehöll ett mycket radikalt förslag – en strykning av Antiken som centralt innehåll. Effekten lät inte heller vänta på sig. Frågan är om någonsin något så knastertorrt som en kursplanerevidering diskuterats med sådan upprördhet. Eller om vi sedan renässansens dagar varit med om ett så hastigt uppflammande intresse för Antiken som tidsperiod?

Att upprördheten tagit sig så hetsiga uttryck är kanske inte förvånande med tanke på dagens snarstuckna debattklimat. Expressen förklarade ilsket att Skolverket borde göras om till ett postmodernt museum, i en rubrik som sedan ändrades till den föga försonligare formuleringen ”Att fimpa Antiken är rena galenskapen”. Växlarna som dras på stoffstrykningsförslaget är minst sagt höga. Handelshögskolans rektor anklagar Skolverket för att både öppna dammluckorna för alternativa fakta och för att minska svenskars internationella anställningsbarhet.

Den troliga följden av den intensiva debatt som uppstått torde väl vara att det slutliga revideringsförslaget kommer att innehålla en rubrik som inrymmer såväl de gamla grekerna som romarriket. Blir det så har jag som SO-lärare inget att invända även om jag, också som SO-lärare, är rädd att ”återinförandet” kommer att ske på tidsmässigt otillräckliga förutsättningar och av fel anledning.

Vad är egentligen anledningen till att läsa Antiken? Ett i den aktuella debatten återkommande argument är att det behövs för att förstå nutiden. Det är förvisso sant, men det är sant för mycket annat som valts bort ur våra kursplaner, eller för en undanskymd plats i läroböckerna: det viktiga kulturmötet mellan öst och väst i det bysantinska imperiet, sjuårskriget (historiens allra första världskrig), det tysk-romerska riket, med mera.

Kritiker av det omstridda förslaget räknar gärna upp en strid ström av gestalter, oumbärliga för utvecklandet av bildning och högre tänkande. Uppräkningen inleds vanligtvis med Platon och Sokrates och fortsätter sedan så långt skribentens hågkomster från grundskolan, vidare studier, eller flitig läsning av Asterix sträcker sig. Paradoxalt nog tycks dock samma röster som åberopar klassiska filosofer, som ett medel för att utveckla elevernas komplexa tankar, också förhålla sig mycket skeptiska till alla sådana ambitioner i kursplanen. Efter att ha slagit fast Antikens nödvändighet för att i skolan utveckla ”bildade individer som kan tänka komplext och självständigt” avfärdar Expressen i nästa andetag ”obegripliga” kursplaneformuleringar där elever förväntas se ”komplexa samband”. Dylika ambitioner hos ett skolväsende är i Dagens Nyheters ögon att uppmuntra elever till att ”prata strunt”.

Vad som skiljer den eftersträvade, antika tankekomplexiteten från det förhatliga Skolverkets struntversion är lite oklart. Värnandet av antika grekiska filosofers utrymme i kursplanen verkar helt enkelt utgå från en föreställning om att dessa filosofer, ja rentav hela epoken, representerar sant evig och oföränderlig kunskap och visdom. I motsats därtill står vårt sentida påfund Skolverket, den postmoderna idiotins högborg, tjänstemän som av outgrundliga orsaker önskar fördumma ungdomen. Att debatten nu är på väg att helt spåra ur vittnar kanske Ebba Busch Thors debattinlägg om, där förslaget tycks liktydigt med demokratins undergång.

Hur kan ett förslag, som trots allt tål att diskuteras givet rådande timplanebegränsningar, röra upp sådana sådana känslor att debatten hamnar i undergångsstämning? En orsak är att nog att Antikens kunskapsinnehåll uppfattas som något som i marmorvit evighet funnits med oss  i svenskt skolväsende, åtminstone sedan Romarrikets fall. Men Antiken som företeelse i skolan är, likhet med vår skolgrammatik och skolgymnastik, i historisk betraktelse moderna påfund. Då precis som nu tillkom ämnena som resultatet av en historisk och politisk kamp, eller om man så vill kompromiss, där annat stoff trängdes tillbaka.

En viktig anledning till att det är viktigt att känna till Antiken är alltså, skulle man lite tillspetsat kunna säga, att vi har bestämt att den är viktig och därför undervisar vi om den i skolan. Att påpeka detta faktum är dock förenat med risken att själv stämplas som postmodernist av förespråkare för den klassiska bildningens eviga kunskaper. Men kritikerna själva tycks ha ett emellanåt löst grepp om dessa eviga kunskaper. Busch Thor menar exempelvis att det blir ”svårt att förstå hur den heliocentriska världsbilden kom att forma Europa” utan kunskap om Aristoteles, vilket lämnar läsaren frågande kring om Busch Thor är klar över Aristoteles egen (geocentriska) världsbild. Expressen å sin sida ondgör sig över att ”Marcus Aurelius” nu kommer att få stryka på foten, en veklagan som säkert får de flesta SO-lärare att höja på ögonbrynen. Denne politiskt sett obetydlige kejsare (hågkommen för sina existentiella självbetraktelser) har nog knappast ägnats någon särskilt tilltagen historielektionstid de senaste decennierna.

Kritikernas slentrianmässiga och lite lätt ytliga rabblande av antika gestalter indikerar för mig ett annat problem än om vi ska eller inte ska läsa Antiken, nämligen att vi sällan diskuterar vad som är viktigt att veta om Antiken och varför. Antiken som kunskapsområde behöver motiveras med djupare argument än en radda skolboksnamn, att vi ”alltid” har läst den, eller att en eller ett par lektioners insyn i Sokrates och Platons tankevärld på något oklart sätt skulle lyfta elevernas tankar till de astronomiska sfärernas rymd och komplexitet.

För mig som SO-lärare handlar epoken Antikens värde – och i minst lika hög grad den föregående eran av flod- och högkulturer – om ett historiedidaktiskt värde. Detta epokskifte i mänsklighetens historia, där nomadiserande samhällen ersätts med bofasta, ekonomiskt produktiva och strikt hierarkiska samhällen, erbjuder en period med stort förklaringsvärde för efterföljande historiska skeenden. Maktpyramider, handels- och produktionsmönster, religionens och vetenskapens funktion i organiserade samhällen, många företeelser kan åskådliggöras genom att studera deras historiska uppkomst. Förutom att illustrera generella och genom historien återkommande mönster, ger det också stoffmässigt en referensram för att förstå annat innehåll, såsom renässansen, upplysningstidens bildningstanke och det nazismens och fascismens kejserliga imperieestetik.

Det finns med andra ord flera goda skäl att behålla Antiken. Men som historielärare vill jag då också ha förutsättningar att behandla innehållet på ett förnuftigt sätt. Jag vill inte ha den stoffträngsel och tidsbrist om nu präglar historieundervisning i grundskolan, en tidsbrist som är särskilt påtaglig på vårterminen i årskurs nio, när omfattande nationella prov ska genomföras och rättas och man som lärare våndas över tidsnöden inför det obevekligt växande området Efterkrigstiden.

Men även om jag alltså räknar mig till skaran av röster som vill behålla Antiken, så tycker jag att Skolverkets förslag visar på ett välbehövligt nytänkande. Stoffsoppan i kursplanerna behöver röras om med jämna historiska mellanrum. En samhällelig debatt kring skolans kunskapsurval behövs. Men en hetsig debatt, som verkar föras på premisserna att Skolverket är en samling postmoderna idioter som hatar kunskap och borde tvingas tömma en giftbägare, den debatten gör mer skada än nytta. Något närmare ett sokratiskt samtal än så, måste vi kunna flytta debatten.

 

Björn Kindenberg är undervisar i SO i årskurs 9 och läser gärna Asterix på fritiden

6 Comments on “Björn Kindenberg: Behåll Antiken – men med förnuft

  1. Trevlig och intressant läsning. Tidigare idag funderade jag en stund på de vågor i samhällsdebatten förslaget att stryka antiken har fått samtidigt som borttagandet av geometrisk optik i fysikkursplanerna för gymnasiet som genomfördes 2011 inte fick många debattörer att ens höja på ögonbrynen.

  2. Bravo!
    Tack för välbehövligt resonemang!
    / Lisa Eklöv, rektor vid Filosofiska

  3. Bra talat. Ja varför inte en historielärare som skriver på DN debatt! Den upphetsade debatten är annars tidstypisk på flera sätt..

  4. Jag menar att antiken återupprepat under historiens gång använts som ett riktmärke och klassicismen nyklassicismen … visar hur den återuppstår i våra stiltyper. Talar väl lite egen sak som lärare inom bland annat arkitektur men nog vill jag ha kvar antiken i riktigt hög utsträckning. Min far, jurist, talade sig också varm över den romerska rätten som en viktig vägledning inom sitt område.

    Jag känner sedan ett djupt obehag varje gång vi minskar mängden innehåll. Det är så negativt för de som ska vara våra framtida spjutspetsar och mäta sig i bildning med de mest framstående i andra länder. Då kan de inte vila sig igenom de första 9 åren.

  5. Större vägledning ifrån skolverket vore tacksamt och jag håller med om att ifall antiken skall vara kvar som innehåll så behöver det specificeras vilka delar av den som är viktigast att lära ut. Är antiken med i kursplanen som ett intressant ämne i sig med spännande historier och lärdomar eller är det med som en del i den historiska kedjan som skall ge eleverna en förståelse för hur vår värld kommit att bli den den är? Det är möjligt att de som formulerat de kursplaner som finns verkligen trott att det går att lära ut allt de önskar under de korta kurser som erbjuds, men mera troligt är att de inte haft det moraliska modet att prioritera.

    Om historieämnet skall kunna uppfylla de ambitioner som läroplansförfattarna haft så behöver det utökas. Alternativet är att prioritera i ämnets syften och mål och istället förlägga mer av de filosofiska och samhällsförklarande aspekterna på andra ämnen till förmån för en sammanhängande historisk berättelse och en tydlig beskrivning av hur vi kommit från A till B.

  6. Antiken ska bort. Ramaskri. Nä, antiken ska va kvar. Jubel. Vem skriade? Vem jublade? Ja, inte var det eleverna. Det var som vanligt särintressena som drog det längsta strået. Ämnesexperterna. Delar av historielärarna. ”Ska dom förstå dagens samhälle så måste dom ju veta hur det startade?” Jaså. Exakt vad i dagens samhälle kan eleverna förstå bättre om dom studerar antiken? Ju mer stoff som man klämmer in i kursplanerna desto stressigare blir det för eleverna och desto mer glömmer de av det de lärt. Se artikeln ”Kunskap kan visst skada” på sidan 75 i boken http://perackeorstadius.se/pdfBocker/tankestallareOmSkolan.pdf
    Besluten om skolan fattas sällan med hänsyn till vad eleverna vill och behöver Se artikeln ”Vem är skolreformerna bra för” på sidan 24 i samma bok.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS