Skola och SamhälleBjörn Kindenberg: Man kan inte “följa” en lärobok
När jag för en kollega beskrev mitt kommande ämnesövergripande undervisningsområde i tävlingen First Lego League fick jag frågan: “Så du följer inga läroböcker, inga kursplaner, ingenting?”. Jag gav ett snabbt svar i stil med att jag så klart följer kursplaner men att detta inte är synonymt med att följa läroböcker. Sedan dess har frågan legat och gnagt och särskilt då ordet “följer”.
Vad innebär det egentligen att man “följer” en lärobok? Alla kan förstå att man följer en kursplan, att man följer en vägbeskrivning eller att man följer ett recept i en kokbok. Vet man inte hur en maträtt ska lagas till är det naturligt att följa ett recept. Följer man det tillräckligt många gånger, blir man nog också så självständig att man till slut kan tänkas ha lärt sig receptet.
Men att “följa en lärobok” i undervisningen kan närmast jämföras med om man skulle “följa en kokbok”, det vill säga som första måltid för veckan laga till det första receptet i kokboken och därefter dag för dag äta rätterna i den ordning de står i kokboken.
Ingen anser att man på det sättet bör “följa en kokbok”, ändå är det ofta så man tänker sig att man ska “följa ett läromedel”. Jämförelsen må halta, t.ex. är läroböcker ofta författade med utgångspunkt i någon sorts progression i ämnet: man börjar med grundläggande moment och går sedan vidare till de ämnen som kräver djupare förståelse (till skillnad från en kokbok).
Men egentligen är det ju i det närmaste absurt att tänka sig att det skulle ha skrivits en bok, som man med i princip vilken grupp av elever som helst kan börja “följa”, från kapitel 1 och framåt. Det skulle i så fall bygga på en rad orimliga antaganden: att det finns en given logisk ordning genom ett utvalt stoff, att denna ordning gäller för alla elever, att elevernas förförståelse inte skulle inverka på upplevelsen av ordningen och innehållet, med mera.
De flesta lärare varierar nog sin undervisning mer än så, det är jag medveten om; man diskuterar med elever, tittar på filmer, gör studiebesök etc. Men läroboken är ändå en oerhört styrande faktor: den väljer ut och radar upp stoffet och bara det faktum att det är en tryckt bok ger den för elever (och många lärare) ett både förtroendeingivande och tvingande intryck av föreskrivet pensum.
Den svenska grundskolan har sedan 1994 reformerats för att ge pedagogerna större möjlighet att välja ut det stoff man anser passar i undervisningen. Ändå är det som att det på många sätt har blivit tvärtom: stoffurvalsfrågan har blivit mer komplex i samma takt som omvärlden har blivit det. Samtidigt har lärare inte fått förutsättningar för att med varandra diskutera didaktiskt stoffurval och hur det borde förklaras och presenteras med hänsyn till elevernas förförståelse.
Läroböckerna portionsförpackar “lärandet” i avgränsade, illustrerade textavsnitt, vilket har en stor konkurrensfördel i den pressade skolvardagen. Läroböckerna följer den gängse akademiska presentationen av stoffet, så att böckerna blir ungefär som en universitetskurs, men med något enklare ord. Missförstå mig inte: skolan ska i princip förmedla det kunskapsinnehåll som vetenskapen står för, men läroböcker är inte det ultimata mediet för detta.
Det är intressant att se att läroböckerna ofta tar med sådant som traditionellt uppfattas som “riktig skola” (detta troligen för att man är ängslig för kritik från föräldrar och arga insändarskribenter). Därför kan man fortfarande hitta knappologiska genomgångar av Sveriges landskap, istället för en mer relevant regionalindelning, eller (ännu hellre) övning i hur man på olika sätt och i olika syften skulle kunna indela Sverige. (“Nya” stoffområden som kvantfysik och nanoteknik existerar inte i skolböckernas värld…)
Läroböckerna är synliga och tydliga bärare av den gängse uppfattningen om skolan: en plats där en lärare på ett enkelt och pedagogiskt sätt återberättar “det krångliga som forskarna kommit på”. Det upplägget blir för mig lite att man “leker skola”, där man i stället som lärare borde utgå från kursplanerna, tolka uppdraget och utifrån det välja ut stoff för förståelse, anpassat till elevgrupperna. För det kan man behöva använda sig av en lärobok, men man kan aldrig någonsin “följa” den.
Avslutningsvis: kollegan jag pratade med är inte på något sätt “traditionell” och inte heller läroboksstyrd. Det är därför beklämmande att föreställningen om att om man inte följer en lärobok så följer man “ingenting”, fått sådant fäste i lärarkårens medvetande…
(Björn Kindenberg är klasslärare i åk 4, Hässelby)
8 Comments on “Björn Kindenberg: Man kan inte “följa” en lärobok”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Väl talat.
Några snabba tankar:
Exemplet med landskapen – Här har det hänt något i omvärlden och då ska det värderas, stötas o blötas, beslutas om det är så väsentligt att man ska ge ut en omarbetad utgåva, den ska då skrivas, tryckas distribueras, säljas och – häpp – har det gått så lång tid att något nytt kanske hänt. Gör man det för ofta så kanske man inte får lönsamhet heller. Det blir än tydligare när det handlar om ämnen där teknikutveckling spelar roll (kanske mest högre upp i utbildningen). Ett exempel är marknadsföring där nu internet spelar en stor roll. De som skriver läromedlen bloggar idag. När man sedan samlar upp ”det nya” i en tryckt bok så är kunskapen nödvändigtvis gammal när den publiceras. Då har samma skribenter redan bloggat om mer aktuell kunskap ett år eller två.
Ett annat exempel, som funkar ner i åldrarna också, kan vara en lärobok i hur man använder datorer i skolarbetet. En bok som kom ut för ett år sedan skulle förmodligen inte behandlat Facebook på ett idag relevant sätt.
Om föräldrar – Min erfarenhet, som förälder, är att en stor grupp av oss regredierar fullständigt när vi kommer in i ett klassrum. Läroböcker blir en trygghet och ett krav. Allra helst skulle det vara samma läroböcker vi själva hade. Jag har sett lärare som mycket milt och försiktigt velat söka stöd för en mer modern hållning men mötts av kompakt ogillande tystnad. Då blir läroboken det antidepressiva piller som ger möjlighet att ”göra sitt jobb” medan man förvandlas från ambitiös yrkesperson till något annat längre ner på skalan. Ingen kan heller kritisera att man följer läroboken, hur dåligt resultatet än blir.
Min bestämda uppfattning är att det i grunden beror på ett ledningsproblem. Ibland svaga skolledare men kanske oftare ”styrelsen”, dvs politiker och tjänstemän. Man kan inte utveckla en bra verksamhet ”på golvet” om man inte har beställning, mandat och uppmuntran. Det går inte i någon bransch.
En god förklaring på varför jag inte använt någon lärobok på många år.
Pingback: Nej, jag förstår inte vitsen med lärarlegitimation « metabolism
LÄRARNA ANVÄNDER HJÄLPMEDEL!
Böcker, hela bibliotek, dataprogram, filmer, laboratorieutrustning och annat kan användas för att elever skall kunna lära lättare och träna. Om delar av böcker blir inaktuella eller om böcker är för omfattande eller inte täcker givna mål, så är det inget problem för en kunnig lärare.
Vi behöver kunniga lärare som kan använda alla de hjälpmedel som finns på rätt sätt. Han/hon har inga problem. Om det blir problem, så beror det på okunniga lärare. De skall ersättas av lärare som kan sitt jobb. Oförmågan att använda datorn i utbildningen är ett tecken på dåligt utbildade lärare.
VI SKALL KUNNA LITA PÅ LÄRARNA! VI BEHÖVER BÄTTRE LÄRARE!
Chris: Tack för utförligt och välformulerat svar som tillför ytterligare en dimension: den del av skolkulturen som utgörs av invanda föreställningar av vad som är ”det riktiga”. Dit hör definitivt läroboken, den har så hög igenkänningsfaktor att den skapar en atmosfär av trygghet. Som du skriver: den rådande uppfattningen är att om man håller sig till läroboken, så kan man åtminstone inte kritiseras, oavsett vilken måluppfyllelse det ger.
Nu är jag förstås inte emot att det finns läromedel (som du förstår). Vad jag vill komma åt är att det är förödande att ”följa dem”, om man inte som lärare själv har formulerat målen med undervisningen. Läroboken kanske råkar ha en progression som under en period passar ens aktuella klass, men det är i så fall en tillfällighet. Ingen klass är den andra lik och det blir därför nödvändigt att hoppa fram och tillbaka i läromedel och även mellan läromedel, om man vill följa klassens utveckling. Med andra ord kan man säga att jag förespråkar flera olika läroböcker (en stor fördel med dem är ju att de ofta är åldersanpassat skrivna), men som stöd, inte som tvångströja.
Göran: Tack för din kommentar! Jag håller med om att det finns fler läromedel än läroböcker, och att inget av dem bör bakbinda en kunnig lärare. Samtidigt vill jag göra ett tillägg, utifrån mitt perspektiv som klasslärare på mellanstadiet. Att jag ska vara kunnig inom samtliga områden från läsutveckling och matematik till litteraturhistoria, kemi, fysik, teknik, historia, religion, samhällskunskap och geografi (med mera) är ganska optimistiskt.
Här skulle jag önska att vi som lärare i större utsträckning jobbade i team, för att tillvarata kunnigheten (och lärarskickligheten) mellan kollegor. Jag kan nog känna att jag har problem med att använda läromedel fullt ut, eftersom jag helt enkelt inte är kunnig inom alla de områden jag undervisar i. Jag tror inte lösningen är att ersätta mig, men hellre då komplettera mig inom de områden där jag riskerar att bli läroboksstyrd.
BRA BJÖRN!
Självklart skall lärare jobba i team. De skall inte syssla med läroämnen de inte behärskar. Hela den nuvarande organisationen förstör både trivsel och effektivt lärande.
Det är bättre att lärare bara sysslar med undervisning i ämnen de behärskar och känner för. De har samma elever och samma få ämnen under 7 veckor eller 14 veckor. Då hinner de laborera, arbeta i grupp och få djup och överskådlighet i ämnen tillsamman med en liten grupp lärare som brinner för ämnet som de behärskar till 100%. T ex. NO-lärare i en grupp, SO i en annan, språk i en tredje.
Gymnastik, musik och konst finns insprängda och sköts av kunnigt folk. Speciallärare, kuratorer o s v finns för beställning.
ALLA LÄRARE TRIVS OCH SER TILL ATT ELEVERNA TRIVS OCH FÅR LYCKAS OAVSETT FÖRMÅGA.
Om skolan en jobbar på ändå hade råd med läromedel. Detta är en icke-fråga på alltför många skolor i vårt land. Jobba ”läromedelslöst” är inte alltid ett val, vilket är minst lika illa.