Skola och SamhälleBo Nurmi: Disciplinproblem i skolan – en fråga om kunskap och perspektiv
Dagens skoldebatt målar en bild i dystra färger. Är det inte elevers beteende som problematiseras så är lärare okunniga eller sätter för höga betyg. Lösningen hamras in i form av ett lättillgängligt budskap: Mer kontroll. Ordning och reda, fler nationella prov, betyg i tidigare åldrar och lärarlegitimation är några av morgondagens kontrollmekanismer. De påstådda disciplinproblemen och lösningen har blivit till självklara sanningar. Men de måste skärskådas.Att elever är stökigare idag än förr har börjat ta formen av en väletablerad medial sanning. I den offentliga debatten, representerad av bland annat dagstidningar, radio och TV hörs det lite till försvar av eleven. Debattens budskap tycks vara att sanningen nu är beskriven, elever är stökigare och det är bara att förhålla sig till det. Trots att många inom forskarkåren ifrågasatt sanningshalten i det som påstås, och särskilt då i frågan om disciplinproblemen och den så kallade lösningen.
Kontroll som en metod för att hantera någons beteende är mycket tveksamt. Den humanistiske psykologen och välrenommerade forskaren Edward Deci beskriver i sin bok Why we do what we do varför. Kontroll kan i princip bara leda till två typer av människor: de som ger sig, eller de som gör motstånd. Oavsett vilket är risken att eleven alieneras i psykologisk och social bemärkelse stor, med negativa konsekvenser för elevens framtid.
Även om kontroll kan fungera bra på kort sikt skapar det sällan det långsiktiga samförstånd som är avgörande för att en relation ska fungera. Vilket bekräftas av att disciplinproblem är ett återkommande problem i skolans värld. Kontroll som lösning genererar bara nya problem av den anledningen att vi botar symptomen, och inte de bakomliggande orsakerna. Orsaker som inte nödvändigtvis handlar om eleven, utan om kan vara allt från lärarens förhållningssätt, psykosocial miljö till andra strukturbundna faktorer.
Att utbildning generellt fungerar genom kontrollmekanismer vet vi inte bara genom forskning. Det räcker att vi vänder oss inåt och reflekterar över vår egen skolgång. Varför var jag den olydiga eleven? Varför var jag den snälla? Försökte min lärare kontrollera mig därför att jag var olydig, eller blev jag olydig därför att jag blev kontrollerad? Var jag lydig för att lydigheten har ett egenvärde för mig, eller för att få beröm och höga betyg?
Vi bär alla på historier som bekräftar den maktutövning som sker oreflekterat i såväl dagens som tidigare dagars skola. Därför är det märkligt att inte fler reagerar på den politiska retoriken och dagens skolpolitiska debattklimat. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är en oroväckande utveckling. Eller snarast en oroväckande avveckling eftersom det är en återgång till gamla beprövade ideal. Idéer som hämtar inspiration från behaviorismen och Skinners experiment på råttor. ”2010. Året då dialog ersattes med beteendemodifikation” är en möjlig vinkling i morgondagens historieböcker.
Så hur kommer det sig att retoriken fått fäste? Varför tror vi att kontroll är lösningen på de påstådda disciplinproblemen? Svaret står kanske att finna i okunskapen. Vi har helt enkelt svårt att se några alternativ, och det finns få allmänt accepterade sanningar. Kontroll som förklaringsmodell är förförisk i all sin lättillgänglighet, och hur skulle ett alternativ se ut. Få tycks ha en tydlig bild av detta.
Edward Deci ger oss en möjlig lösning. Det handlar om en tilltro till barns förmåga att själva utforska sina behov genom vägledning istället för att påtvinga värden och beteendereglering. Men att undvika maktutövning är inte detsamma som en tillvaro utan regler. Alla sammanhang har en inramning, och det handlar om på vilket sätt denna inramning kommuniceras. En inramning som kommunicerats på ett vägledande sätt ökar sannolikheten att den håller över tid.
Men kommunikation och vägledning kostar pengar. Det kräver av naturliga skäl mindre klasser och större lärartäthet. Det kräver kompetenta förebilder med god pedagogisk och didaktisk kompetens, inte renodlade ämnesexperter. Men läraren som i första hand ämnesexpert är en i raden av sanningar som vädras i debatten. När Jan Björklund går upp på kunskapens dag och förkunnar att lärare måste bli kunnigare inom sina ämnen hörs litet till försvar av lärarens professionalism. Motståndet hörs inte i mediebruset, som om sanningen återigen har beskrivits och vi andra förväntas stilla förhålla oss till den.
Det tredje och kanske största problemet är att vägledning istället för kontroll inte låter som en handfast lösning på de påstådda disciplinproblemen. Därmed förblir vi okunniga. Vi sväljer retoriken i tron att någonting görs åt disciplinproblemen som spökar oss på debattsidor, i radio och i TV. Föreställningen att allt blir sämre och att dagens ungdom förfaller stärks ytterligare, och i samma veva att kontroll är patentlösningen på problemet. En lösning som i det långa loppet bara förvärrar situationen.
(Bo Nurmi är gymnasielärare, psykologi och religion)
One Comment on “Bo Nurmi: Disciplinproblem i skolan – en fråga om kunskap och perspektiv”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Skolan är en produkt av det västerländska disciplinsamhälle som uppstod någon gång på 1700-1800-talet, då makthavare inte längre kunde kontrollera folk med hotet om den transcendenta ordningen, dvs gud. Detta disciplinsamhälle är på väg att krackelera, om det inte redan gjort det. Dess institutioner, fabriken, militären, kärnfamiljen, är på väg bort. Skolan är inte annorlunda, dess auktoritet suddas ut. Skolan spelar mindre roll, på gott och ont. Det tror jag är orsaken till många av de disciplinproblem vi ser i skolan idag.
Militären har mer eller mindre skrotat värnplikten, det är väl inte allt för provokativt att fråga när den statliga skolplikten avskaffas?