Bodil Merkel: Hur har reformflödet påverkat lärare?
Det vore inte konstigt om lärare kände sig vilsna i dagens skolklimat. Mängden av reformer skapar ständigt nya förutsättningar för yrket. Det är inte längre lärarna själva som beskriver vad en lärare är. Det görs av andra, utanför skolan. I den spretiga verklighet som lärare lever i har det blivit allt svårare att forma en egen läraridentitet. (red)Stor samstämmighet råder om att det lärare gör i klassrummet har stor betydelse. 2000-talets skolpolitiska utredningar har fött fram 2011 års reformer av den svenska skolan, i media beskrivna som de största reformerna sedan folkskolans införande av utbildningsminister Jan Björklund. Ett politiskt viktigt fokus har varit att höja lärarnas status och lyfta fram lärarnas betydelse för elevers lärande i klassrummet. Detta har gett en rad satsningar på ny lärarutbildning, lärarlegitimation, möjligheter till fortbildning inom ”lärarlyftet”. Men hur ter sig dessa förändringar för lärare i vardagen?
Styrning av skolan sker genom formuleringar i lagtexter och styrdokument. I skolreformstider är lärare sysselsatta med att granska och tolka nya beskrivningar av sin verksamhet och göra nya idéer begripliga och tillämpbara i sin praktik. Ett exempel på förändrad diskurs som påverkat lärares samtal om skolans verksamhet är förvaltningsspråket i de kommunala kvalitetsredovisningarna. För att göra en komplex skolverklighet begriplig och öppen för kommunpolitikers granskning infördes under 1990-talet ett kameralt språk där kursbetyg och nationella provresultat i jämförelsetabeller blev ett kvalitetsmått på undervisning, menar Hans Nytell vid Uppsala universitet. Effekten är att det mätbara, i form av nyckeltal, har blivit styrande i den årliga berättelsen om skolan samtidigt som lärares professionella samtal runt klassrumsundervisning trängts undan på arbetsplatsträffarna i vardagen.
Skolan som offentlig verksamhet har samtidigt konkurrensutsatts och varje skola måste säljas med hjälp av marknadsföring och reklam för att överleva. Förföriska bilder av inredning och IKT-utrustade klassrum och trendiga slogans, kryddade med anglicismer på skolors hemsidor ger en bild av skolans kvalitet. Hur synliggör reklamen lärares skicklighet i att undervisa? Magnus Frostensons studie från 2011 visar att 90% av skolornas startsidor inte omnämner lärares yrkesskicklighet oavsett om det gäller en kommunal skola eller en friskola. Då lärare nämns är det enbart som verktyg för unga människors möjlighet att nå sina framtidsdrömmar. Signalen till lärare är att de är icke-personer i skolans ansikte utåt.
Det samhällspolitiska intresset att höja lärares status har också ökat behovet att beskriva och kontrollera kvaliteten i lärares yrkesutövning. Ökade krav på dokumentation är visserligen inte unikt för läraryrket men i praktiken har tjänstemannen inom läraren hamnat mer i fokus. I skolans prestationskultur breder utvärderingar och sammanställningar av statistik ut sig på bekostnad av reflektion runt undervisningens innehåll och ämnesutveckling. Gymnasiereformens strävan mot språklig enhetlighet i styrdokumenten har också påverkat lärares arbete. De nya ämnesplanerna och kunskapskraven måste konkretiseras och relateras till avgränsade uppgifter i bedömningsmatriser för att bli användbara i planeringen av lektioner och i kommunikationen med elever. En övergripande idé i de nya dokumenten har varit likvärdighet utifrån generella förmågor och gemensamma uttryck i kunskapskraven. Lärarens skicklighet som administratör tar numera en större plats i yrkesrollen än andra dimensioner, som t.ex. didaktiker och pedagog i klassrummet.
I en nyutkommen antologi Uppdrag Lärare framförs tanken om att lärarna borde ha större inflytande på hur läraryrket beskrivs. Magnus Dahlstedt, forskare vid Linköpings universitet, bekräftar att skolan kan ses som en arena, där olika ideologiska diskurser kämpar om utrymme, och att lärarnas egna beskrivningar fått allt mindre plats. Yrkesidentiteten glider oklart omkring i lånade språkliga uttryck från olika intressenters perspektiv, menar han. Redaktören för antologin, Leif Mathiasson, menar att ”bilden har ersatt verkligheten” och att lärarnas tolkningsutrymme krymper då förenklade bilder ges av yrket. Enligt Mathiasson är lärarskicklighet en mycket komplex förmåga. Det handlar om en förmåga att skapa goda miljöer för lärande i en föränderlig klassrumsmiljö. Att skapa bra gruppklimat för lärande beskrivs som en situationsbunden kunskap, i samspel med varierande förutsättningarna i klassrummet. Frågan är hur och vem som ska mäta lärares förmågor och med vilket språk yrkets ska beskrivas. Och måste inte läraren själv vara huvudpersonen i det arbetet?
Ordval och begreppsbyten förändrar lärarens sätt se på sitt eget yrke. Antologin Uppdrag Lärare använder ordet läraruppdrag. Mitt första möte med ordet uppdrag var i välkomstbrevet inför läsårsstarten i mitten av 00-talet. Ordet skrevs i bestämd form, trots att skolverket ofta talar om lärarens tre uppdrag. I dess positiva bemärkelse syftar ordet på förtroendet som lärare ges att skapa ett tryggt klimat för unga människor att lära och utvecklas i, men ordet bär även på en association till det militära; d v s något väldefinierat uppdrag som utförs på order. Samtidigt tycks ordet uppdrag i vardagen vara på väg mot en ny betydelseresa då lärare själva ibland skiljer mellan undervisning och de skolutvecklande uppdrag som idag är en del av skolans prestationskultur.
Förr i tiden sågs läraryrket som ett kall, en livslång ämbetsutövning och dess status materialiserades genom att en särskild bostad tilldelades läraren, jämte prästen och distriktsläkaren. En livslång hängivenhet bemöttes med en självklar respekt och personen och yrket var ett.
Idag ses inte läraryrket som ett kall och läraren bemöts inte längre med självklar respekt. Läraren har förlorat en stor del av det självständiga utrymme hon tidigare haft. Istället befinner hon sig i centrum för olika intressenters ibland motsägelsefulla beskrivningar av yrket.
(Bodil Merkel är gymnasielärare i engelska, svenska och kommunikation)
Litteratur
Leif Mathiason (red.): Uppdrag lärare, antologi om status, yrkesskicklighet och framtidsdrömmar. Lärarförbundets förlag, 2012
Nytell, Hans: Kvalitetsredovisning – Från lokal utveckling till inslag i en statlig kontrollregim. I Skolans kontrollregim, ett kontraproduktivt system för styrning? Stockholm: HLS Förlag, 2006
Magnus Frostensson: Läraren som konkurrensmedel – Kunskapskälla, stödperson eller icke-person. Utbildning & Demokrati, Vol 10, No 2 2011
Aktuella fenomen i skolsammanhang är att…
Skolresultat i media uteslutande handlar om betyg.
Luddigheten i kunskapskravens värdeord som ska vägleda till betygssättning resulterar i kraftigt bristande likvärdighet.
Diskussionen kring, intresset för och kompetensen i att bedöma lärares skicklighet är obetydlig ute på skolorna. Fläckvist förekommande anomalier av skolor där detta fungerar torde väga liten tyngd.
Kombinera ovanstående, och vansinnet kring karriärstjänsterna med stora lönepåslag till ett fåtal lärare som ansetts skickliga blir uppenbart för den med fungerande hjärnaktivitet.
En utmärkt artikel. Dina frågor om hur och av vem lärares förmågor ska mätas är centrala. De äger bäring på såväl karriärlärarna, de differentierade lönerna, den föreslagna förprövningen av studenternas lämplighet för yrket och lärarlegitimationen.
Tidigare fick lärarkandidaterna betyg i lärarskicklighet i tre steg. När kandidaterna hade två ämnen i sin examen blev de bedömda av två olika metodiklektorer. Vid den lärarutbildning där jag tjänstgjorde hände det att en kandidat tilldelades det högsta betygen av den ene metodiklektorn, men underkändes av den andre. Lektorerna hade olika måttstockar när de mätte lärarskickligheten. Flertalet hade sitt eget sätt att undervisa som måttstock. En del lektorer såg till exempel mera till kandidaternas aktivitet vid katedern. Andra värdesatta mera kandidaternas förmåga att organisera ett elevaktivt arbete.
Jag fick flera gånger anledning att i efterhand ångra det betyg jag satt. Några av mina kandidater hade visat en utmärkt förmåga att hålla föredrag i helklass. De fick högsta betyg i lärarskicklighet av mig och mina kolleger. Så småningom visade det sig att de nådde dåliga resultat, kom på kant med sina elever och slutade som lärare. Andra lärarkandidater kunde ha svårt att tala inför klass när de blev bedömda av oss. De fick lägsta betyg av oss. Efter några år kunde vi träffa på dem i arbete ute på skolorna. Det visade sig då att de nådde utmärkta resultat i sina klasser, var älskade av sina elever och uppskattade av sina kolleger.
Är det meriterna som forskare som ska avgöra vem som äger den särskilda yrkesskicklighet som krävs för att få karriärtjänsterna? Enligt enmansutredaren Anita Ferm hoppas man genom dessa tjänster kunna locka tillbaka till skolan några av de omkring två tusen forskare som saknar fast tjänst vid högskolorna. Eller är det lärarnas förmåga att agera katederlejon som ska vara avgörande? Det verkar vara den måttstock som Björklund och Skolinspektionen vill se.
Är det skolledarnas måttstockar och/eller lärarnas förmåga att ställa sig in hos dem som ska avgöra vilket lönelyft lärarnas ska få? Och är det mängden papper på ämneskunskaper från genomgångna kurser som ska avgöra om de får bli legitimerade lärare. Detta oavsett hur bortglömda eller förlegade dessa kunskaper är.
Ingen av dessa metoder kan ge svar på frågan hur yrkesskicklig en lärare. De säger inget om hur ambitiös hen kommer att bli i sina lektionsförberedelser. Hur skicklig hen är att organisera elevaktivt arbete. Om hen kan ge varje elev det stöd den behöver. Om hen har humor. Om hen rättvis. Om hen tycker om eleverna och bryr sig om dem. Om hen upptäcker om någon elev är ovanligt trött eller ledsen. Det är sådana frågor som avgör hur bra hen är i jobbet. Men svaren på dessa frågor finner man inte genom några av de metoder som nu används.
När det gäller de graderade betygen i lärarskicklighet insåg man till slut att det var omöjligt att sätta »rättvisa« betyg. Därför slopades de. Samma öde borde drabba karriärtjänsterna, lärarlegitimationerna, de differentierade lönerna och de föreslagna förprövningarna av lärarkandidater. Bättre vore om man tänkte efter före!
Tack för en intressant diskussion om denna alltför igenkännbar problematik.
Jag skulle vilja tillägga att lärarens osynliggörande har i kölvattnet av externa politiska påbud också gjorts under senare år via implementering av “nya” metodpaket (läs Carlgren mfl). Jag har i åtanke BFL eller bedömning för lärande som i min kommun (Borås) har lagts på lärarna utifrån med stöd från kommunpolitiker och SKL. BFL via namn som John Hattie mfl framställs som den enkla vägen till ökad lärande och därmed flera godkända så länge lärarna själva tillämpa metodpaketet på rätt sätt. Det värsta är ju också att kommunpolitikerna, SKL och andra intressenter (t.ex. IKT guruer och pedagogikguruer) presenterar BFL som representativt för forskning. För att leka med begrepp lite kan man säga att den diskursiva effekten av Hatties synliggörande blir att komplexa undervisningskontexter, relationer, annat forskning mm osynliggöras. Och även när lärare auskultera varandra används det i syfte att kontrollera att lärarna har följt Hattie och BFL . Den upplevda kontexten, ja, osynliggöras under själva auskultation. Det intressanta är ju dock att implementeringen av metodpaket uppifrån har en marginal eller nästan obefintlig effekt, eftersom den komplexa kontexten lärarna jobbar i bjuder på en mycket större variation av olika problem och frågor som skulle kunna undersökas. Sedan visar det sig (som alltid) att lärarna som levande individer med egen erfarenhet och professionella kunskap inte följer ramarna och reglerna för externt implementerade metodpaket (en del faktiskt gör motstånd). Inte heller säkert är det att just de som brinner för BFL faktiskt GÖR BFL i sina undervisningskontexter, då en halvnaken kejsare kliver fram ibland. Övertron på BFL och dess påstådda effekter verkar ju ändå starkt i Borås kommun och i slutet av månaden kommer en samling supportrar diskutera effekterna utifrån “anade mönster” och “val” som enheterna har gjorts. Dock är det osynligt vilken metodik man har använt sig av för att kontrollera effekterna (till exempel via extern och oberoende forskare). Ytterligare en oroande faktor i det hela är hur BFL kunskap kopplats (implicit) till förstelärarens roll i kommunen. Invigningen av Borås stads första förstelärare ägde rum nyligen och dennes uppdrag under kommande tre åren är att syssla med “skolutveckling”. Med skolutveckling menas mer koncentration av externa påbud i form glansiga “nya” metoder och användning av IKT för att eleverna ska “lära sig att lära” (en mantra i IKT och BFL världen). Intressantast av allt är nog att just begreppet lärande har varit “inne” ända sedan 90-talets reformerna då Bildning och lärande skulle förenas i undervisning. Dock har det visat sig att lärande som ny/gammalt begrepp har innehållsligt och praktiskt sett inneburit skapandet av ett lärande subjekt med “skills” kunskap för en föränderlig och osäker arbetsmarknad. Bildning i sin bredaste mening försvinner i detta, men ändå används som retoriskt täckmantel. Jag ska följa diskussionen här angående hur BFL-gruppen har fått fram evident för BFL-effekten som nu presenteras av de under runriken “BFL – en beprövad erfarenhet”.