Bodil Merkel: I grupprummet
Pappan är först in genom glasdörren och våra utsträckta händer möts i ett snabbt handslag ett par minuter efter den avtalade tiden. Vi utbyter förnamn varpå han makar sig utmed tyngda bokhyllor mot stolen längst in i grupprummet. Dottern, tätt efter, trycker ovant min lärarhand, och slår sig ner närmast utgången efter en hastig ögonkontakt. De flesta namn i min klasslista är nu avbockade och öppningsreplikerna sitter rutinerat. Jag är i denna stund länken som ska förmedla mina och kollegors kursomdömen med stöd de pappersluntor som skolledningen kopierat upp under ett par sena kvällar. Det är tidig höst under skolreformens första läsår. Ett tiotal ark per elev, inräknat inbjudningsblanketten, finns att luta sig mot som mentor under samtalets gång.
– Är alla papperna med? Kursomdömena? Trivselfrågorna? Har du läst dina lärares kommentarer?
– Var har du papperna? säger pappa.
Medan replikerna haglar mellan pappa och dotter om var blanketterna i nuet kan tänkas befinna sig, vems ansvar det egentligen var att ta med sig dem till utvecklingssamtalet, bläddrar jag avledande i den röda pärmen. Kopior av sexton elevers dokument från sju olika ämneslärares svar på fem identiska elevfrågor finns här samlade, så när som på just den här elevens.
– De satt ju på kylskåpet!
– Jag sa ju till dig att du skulle ta med dem!
– Lägg ner mobilen!
Samtalstonen blir raskt laddad och privat mellan pappa och dotter.
– Vi kanske kan klara oss utan papperna och börja med trivselfrågorna, bryter jag in. Ni är ju här, grupprummet är bokat och frågorna sitter ganska bra i minnet vid det här laget…
Jag improviserar ”en sammanhängande bild av elevens studiesituation och kunskapsutveckling” ur minnet. Repeterar i mitt inre de saknade dokumentens troliga innehåll. Under rubriken Ta med blanketten till utvecklingssamtalet kommer först trivselfrågor, därefter studieplanen och som avslutning elevens resultat och betyg. Därefter två frågor om skolans prioriterade kvalitetsutvecklingsområden: elevinflytande och elevens eventuella behov av särskilt stöd. Men den senare delen känns mer osäker då det nödvändiga underlaget, d v s mina ämneskollegers genomtänkta formuleringar, sitter under en kylskåpsmagnet, i ett kök två mil ifrån grupprummet där vårt samtal nu pågår.
– Är det något särskilt ni har pratat om hemma som du vill ta upp på utvecklingssamtalet, säger jag och inser att jag vänder mig på ett obestämt sätt till båda, men tittar mest på dottern.
Pappans förslag avvisas effektivt av dottern som samtidigt ler mot mig välvilligt.
Hennes skicklighet i hantera en ström av mentorsfrågor är god: med leenden, nickande, lagom tankepauser håller hon samtalet igång och hinner även en och annan snabbtitt på mobilen överst i väskan.
– Jag skulle vilja tala med dig om hur du attackerar skrivuppgifter.
– Vadå? Hur då?
– Det där med att du är så självkritisk…
Tre personer byter position i det lexikontyngda grupprummet. Pappa sträcker sig framåt, dottern flyttar vikten och byter fokus i blicken. Korta inlägg från olika håll om ambitionsnivå, goda resultat, ansvarstagande, betygsframgångar flödar. Vad syskonen gör, vad dottern gör, vad pappa vill, vad pappa inte tillåts men skulle vilja, vad pappa absolut inte får, vad mentor har observerat.
– Men den där gången i datorsalen, då. Du kom liksom inte igång med uppgiften…
– Det var bara då. Har jag inte lämnat in?
Jag ger mig in i samtalet med korta beskrivningar om klassrumsaktiviteter och lärande men möts av en oförstående tonårsblick. Fortsätter att förtydliga kopplingen mellan självförtroende och prestationskrav; risktagande och öppenhet, så som lärare gör. Hur lärandet startar när…
– Du kanske tar lite för mycket ansvar för dina studier, inflikar pappa. Du kanske kan be oss om hjälp…
Dottern skiftar ansiktsfärg och tonläge. Hennes närvaro fyller rummet och attacken oskadliggörs effektivt:
– Skulle jag be om hjälp med något som jag inte behöver?
Pappan ler återhållet. Jag böjer mig fram och lyfter försiktigt fram poängen med pappans inlägg, som om den gått dottern förbi. Risken för en urladdning avtar men för ett ögonblick öppnades något på glänt. Jag släpper därför inte samtalstråden med dottern och vi går in i en intensiv samspelstunnel med pappa som publik. Det oftast outtalade, ångestfyllda, som så lätt lägger band på lusten att lära släpps ut i rummet. Vi dröjer kvar tills beskrivningar mattas av och tonen blir neutralare, men fortsätter att varsamt cirkla runt dotterns självkänsla. Vi utelämnar strul och bortförklaringar till varför texter försvunnit och datorn glömts hemma.
Plötsligt blir jag medveten om att ingen av oss dokumenterar! Inga anteckningar har gjorts på skrivpappret som liksom strandat mellan oss på det runda bokbordet.
Vilka frågor har vi avverkat? I rätt ordning? Trivsel, studiesituation, kunskapsutvecklingen, individuell studieplan, frånvaro. Vad kom vi fram till? Jag spolar tillbaka samtalet i huvudet, lyssnar igen, medan avrundningsritualen går igång. Stolbensskrap, harklingar, vänliga vuxenleenden, och ett befriat tonårsleende. Det plingar redan i den spruckna mobilen i väskan. Vi har dragit över tiden med cirka tio minuter.
Vuxna händer möts men denna gång fastare, varmare och rejälare. Jag påbörjar en sorts ursäkt för det ostrukturerade samtalet då pappa utbrister:
– Det var fanimej det bästa utvecklingssamtalet vi haft under hela min dotters skoltid!
(Bodil Merkel är gymnasielärare i engelska, svenska och kommunikation)
Ännu en god critical incident från lärarverkligheten! Någon har sagt att i ett sandkorn i handflatan kan man se världen… Bodils bilder är pinpoint på de kulturmönster i skolan som nu är antagonistiska mot varann.
Å ena sidan relationsvetenskap som vi får en härlig och empatisk beskrivning utifrån, å andra sidan en åskådarvetenskap vars främsta känneteckeen här är bureaucraziness. Åskådarkunskapens framträdelseform i skolans värld är textbunden till en objektivistisk värld; Ingrid Carlgren ifrågasatte logiken i den för ngra artiklar sedan. Typexempel: betygskriterierna säjer att eleven ska kunna argumentera och diskutera – underförstått i text… och det är nu inte alldeles logiskt. De flesta prov/utvecklings-samtal utgår ifrån s.k. petrifierade/förstenade relationer i form av texter, inte levande dialog,argumentation,resonemang. Bodils berättelse fäster vår uppmärksamhet på detta fenomen – och eftersom Bodil är en professionell lärare med evidensbaserad erfarenhetskunskap som utgångspunkt för utvecklings-samtalet får hon betygsbedömningen: ” Det var fanimej det bästa utvecklingssamtalet vi haft!”