Carina Hermansson med flera: Att vara fullvärdig skribent – mycket mer än korrekt stavning

 I det uppmärksammade programmet Skrivglappet (UR) lyfts viktiga perspektiv på skrivande i samhället. Men andra, mer problematiserande, aspekter fick inte utrymme i programmet, menar Nationella Literacynätverket, som i denna text vill vidga perspektivet på skrivförmåga – och vad som kan göras inte bara i skolan utan också samhället. (red.)

Med det uppmärksammade programmet Skrivglappet har UR satt strålkastarljuset på den skrivutveckling – eller enligt programmet snarare brist på sådan som vi upplever idag. Som verksamma inom det Nationella Literacynätverket är vi förstås glada över ett program som lyfter fram flera viktiga aspekter av skrivande, inte minst vikten av att skriva korrekt. Samtidigt finns det flera viktiga perspektiv på skrivande som inte gavs så mycket utrymme i programmet. Som ett bidrag till diskussion och debatt om vad det innebär att vara en fullvärdig skribent i dagens samhälle skulle vi här vilja lyfta fram dessa perspektiv.

Skrivande idag är inte samma sak som skrivande igår. Sociala medier är ett relativt nytt fenomen och har, tillsammans med ökade krav på skrivande i yrkeslivet, dramatiskt förändrat skrivandets roll i samhället. Allt fler skriver allt mer i en mängd olika sammanhang, i bloggar, på Twitter, i rapporter och gör journalanteckningar etc. Det ställs alltså krav på en bred förmåga att formulera sig i olika typer av texter till olika typer av läsare i olika medier, nya som gamla medier, såväl i skolan som i arbetslivet. Vi behöver alla möta skrift i många skepnader och sammanhang och använda de verktyg och kanaler som lämpar sig för ändamålet, om det nu är att skriva för hand med penna på papper eller digitalt.

Att kunna skriva betyder att kunna sätta sina tankar på pränt på olika sätt så att andra förstår. Det handlar om att kunna skriva olika typer av texter i gamla och nya medier – kompetenser som är både komplexa och omfattande. Man behöver kunna skriva såväl långa texter som korta texter. Man behöver kunna skriva för hand såväl som på dator. Man behöver kunna ord och uttryck som lämpar sig för dessa olika situationer. Man behöver bli skrivmedveten, problemlösande och kreativ för att kunna möta de tänkta läsarnas förväntningar i den aktuella situationen. Dessutom behöver man kunna bemöta andras skrivande – och göra det på ett sätt som leder diskussionen eller skrivsamtalet framåt. Detta innebär alltså mycket mer än att kunna stava och formulera sig grammatiskt korrekt.

Man lär sig skriva genom att träna, mycket och ofta! Det är som att lära sig spela ett instrument eller dribbla med en boll, det tar tid och kräver övning. En del saker kan tränas, automatiseras, så att de sitter i ryggmärgen. Detta gäller till exempel att forma bokstäverna, att hitta bokstäver på tangentbordet, att stava och bygga korrekta meningar. Men inget av det automatiseras om det inte tränas och enbart skoltiden räcker inte till. Automatiseringen, i sin tur, innebär att arbetsminne frigörs och man kan då ägna sig åt andra aspekter av skrivande som till exempel att formulera innehållet i texten. Förmågan att bygga upp ett innehåll i texten stödjer sig i sin tur på kunskap om textens funktion, tänkta mottagare och, inte minst, att texten känns meningsfull att skriva. Dessutom har förväntningar, normer, redskap för skrivandet och den fysiska omgivningen betydelse.

Att lära sig skriva innebär också att utveckla trygghet i sitt skrivande så att man kan använda det för att uttrycka sig och öka sitt inflytande, inte bara i skolan utan även i samhället i stort. Därför måste skrivandet kontinuerligt utvecklas och anpassas till de olika sammanhang, utbildningar och yrken som en individ möter under en livstid. Samtidigt som skolans uppgift är att lägga den viktiga grunden som förbereder elever för olika typer av skrivande och som möjliggör för dem att fortsätta utvecklas som skribenter kan skolan inte ensam ges ansvaret för medborgares skrivkompetens. I programmet Skrivglappet läggs ansvaret till övervägande del på skolan och främst då grundskolan. Men även högre utbildning och arbetsliv behöver ta ansvar för att fortsätta stötta medborgares skrivutveckling så att de kan möta de skriftliga krav och kommunicera på ett sätt som är lämpligt såväl privat som i yrkeslivet och, inte minst viktigt, som behövs för att göra sin röst hörd i samhället. Att vara fullvärdig skribent i dagens samhälle handlar ytterst om att kunna delta i det demokratiska samtalet.

Nationella Literacynätverket genom

Eva Lindgren, professor i språkdidaktik

Carina Hermansson, docent i språkdidaktik

Sylvana Sofkova Hashemi, docent i utbildningsvetenskap

Anna Maria Hipkiss, lektor i pedagogiskt arbete

Bild av Richard Innfield från Pixabay