Carl Lindberg: Eleverna kommer bort i skoldebatten

”Skolsituationen är sannolikt samhällets mest ångestskapande institution” skrev professorn i praktisk filosofi Harald Ofstad på DN-debatt för över 35 år sedan.  Det påståendet finns goda skäl för oss att även idag reflektera över efter den starka reaktion som en elev på Södra Latins gymnasium i Stockholm, fick för en tid sedan på sitt inlägg på Twitter.

”Jag frågade bara rent ut, hur känner ni kring skolan? Hur känner ni inför framtiden? Det var inte kul att se att alla elever hade ångest, men det kändes bra att så många unga valde att berätta om sina upplevelser”, säger eleven. Skolan ”orsakar dagligen ångest som jag knappt pallar leva med” var bara en av de fyratusen reaktionerna och en annan att skolan ”lärt mig är att jag inte är tillräckligt bra hur mycket jag än försöker”.

Även om det är svårt att bedöma hur representativa reaktionerna är måste vi ta dem på största allvar. Det var också Harald Ofstads uppfattning när han skrev ” Mycket är därför vunnet om vi kan förändra skolans atmosfär av fruktan och ångest så att de som kläcks ut idag inte är så skadade som de är i dag – inte så rädda – inte så utan känsla av egenvärde.”

Det handlar om att utveckla eleverna inre trygghet, skriver Ofstad. ”Den kommer – om vi har tur – som ett resultat av hur lektionerna är organiserade och fungerar. Om det på alla dessa lektioner handlar om prestationer och konkurrens, om vem som är duktig och bäst och vem som är dummast – inte nödvändigtvis i tydliga ord, men förtäckt, i tonfall och ögonkast – då är det liten chans att eleverna kommer att nå denna trygghet.”

Att bidra till att utveckla elevernas inre trygghet var en förhoppning man hade på den läroplan som kom 1980. Dess värdegrund var starkt påverkad av Harald Ofstad bl.a. formuleringen ”Var och en har ett ansvar för att försöka minska andra människors smärta, lidande och förnedring”. Den var en av de två grundbultarna i hans filosofi.  Den andra var ”Envar räknas för en, och ingen för mer än en.”

Ansvarig för denna läroplan var moderaten Britt Mogård. Den behölls av socialdemokratiska regeringar till den ersattes av en ny läroplan för grundskolan 1994 signerad av moderaten Beatrice Ask. Den ersattes 2011 av dagens läroplan signerad folkpartisten Jan Björklund.

Grundskolans fundament i 34 år har varit läroplaner signerade av borgerliga politiker.  Trots detta kan man nästan varje dag i politiska sammanhang höra borgerliga politiker tala om ”den socialdemokratiska flumskolan”.   Det visar på stor brist på kunskap om den svenska skolan.

Talet om ”flumskolan” kommer från dem som i början av 1980-talet, och från deras efterföljare i dag, som vägrar ta till sig att skolan har ett bredare uppdrag än vad de kallar ”att förmedla kunskaper och färdigheter”.

Elevers lärande uppkommer i en miljö som elever och lärare tillsammans skapar. Det kräver lärare med stor yrkesskicklighet. Vad som karaktärisera den skicklige läraren har det skrivits förtjänstfullt om i en mängd debattartiklar.

Däremot är det märkligt att elevernas perspektiv och erfarenheter helt saknas i debatten om skolan efter PISA-resultaten. Den självklara sanningen att skolan finns för eleverna glöms ofta bort. Elevernas möjligheter till medinflytande och ansvarstagande är helt avgörande för deras vilja att söka kunskap och tillgodogöra sig skolans ämnesundervisning, för att skolan ska nå de höga mål vi formulerat för den .

Vid undersökningar bland gymnasieelever för några år sedan framkom att skolans mer allvarliga brister var att det inte gavs tillräckligt med utrymme för samtal, som eleverna kände väsentliga och som verkligen berörde de tankar och känslor som upptog en så stor del av deras tid.  Väl strukturerade samtal med barn och ungdomar om deras livsvillkor och vardagliga tillvaro måste därför få en mer framträdande plats i våra skolor.

Det är i skolans vardag som det elevdemokratiska inflytandet måste vara en självklarhet. Eleverna måste få vara med och ta sig an de utmaningar och problem som finns på respektive skola. Men de måste göra det med stöd från sina lärare. De demokratiska processerna inom klassen eller elevgruppen måste få ta tid och tillerkännas ett värde.

Den demokratiska fostran underlättas om skolan är en mångkulturell mötesplats. Att få chansen att lära sig leva tillsammans med barn och ungdomar från många olika kulturella, etniska och sociala grupper är en stor förmån. Men det blir inte framgångsrikt om inte de vuxna i skolan förmår hantera den stora utmaning det innebär. Det kräver stöd i form av resurser som fördelas efter de behov som finns på den enskilda skolan.

Elevperspektivet och skolans värdegrund måste komma in tydligare i dagens skoldebatt och i skolans vardag. De hot mot demokratin som blir alltmer uppenbara och skrämmande i många av Europas länder gör detta helt nödvändigt.  Vi får därför aldrig glömma att vår skolas grundläggande uppgifter formulerats utifrån de erfarenheter som världen gjorde under det andra världskriget.

(Carl Lindberg är ledamot av Uppsala Kommunfullmäktige (s) och har varit bitr. statssekreterare i utbildningsdepartementet 1994- 2004)

 

 

12 Comments on “Carl Lindberg: Eleverna kommer bort i skoldebatten

  1. Den oerhörda, ja oerhörda, fixering vid betyg (omskrivet till “måluppfyllelse”) som förvärrats ytterligare med Gy11 är ett mycket stort hinder för oss som försöker fylla elevernas och vår egen skoldag med meningsfullheter. Hur kan intelligenta människor låtsas att betyg är en spegel av meningsfulla kunskaper? Och varför försvann diskussionen om de ångestdrivna duktiga flickorna? Jag ägnar ganska mycket av min lärarkraft åt att nå dem med budskapet att människovärdet inte är beroende av betygsmedelvärdet.

  2. Varför dessa överdrifter? Ångesten är vår arvedel och det går att locka fram många situationer men jag hävdar bestämt trots att jag är “gammaldags” fysiklärare att Lgr 80 fungerade bra men har aldrig förstått varför vi fysikadjunkter skulle bort då vi var “kompromissen”. Det var inte alls den betygshets som görs gällande och inga föräldrar med nästintill vansinnig blick undrade hur eleven “låg till”. Visst – det fanns en “romantisk kunskapssyn” och den ivrigt viftande 1:a klassaren är inte 15-åringen. Låt oss då inte göra 15-åringen till detta. Det finns ett positivt “stånkande” och “pustande” som är ett “spel” som ska tas med en nypa salt. Det kallas för ett frigörande från den föräldrageneration som nu verkar ska förfölja eller vill förföljas livet ut. Det var väl inte hela världen om man INTE KUNDE de “svårare” delarna av fysik. Men man visste att de fanns. Det klagas över den “breda trean” men om man nu drar in litet luft inser man att det var den som möjliggjorde just “allmän” kompetens i vilken det ingår just att veta vad man kan men faktiskt också vad man inte kan.

    Nu blir det en form av “kunskapsrörelse” som i grunden är raktionär som blir motpolen till den andra ytterligheten. Om ABF går tillbaka till sina rötter handlade det om “borgerlig kunskap” som presenterades av en representant för “arbetare” men på många områden var det samma innehåll. Det är väl klart att om “allmän kurs” stigmatiseras anses den “särskilda” finare och nu missas poängen då det skulla vara OLIKA innehåll och olika användningsområden. Om nu ALLA ska syssla med samma innehåll i 15-årsåldern och ända upp genom gymnasiet och in i “högskolevärlden” skapar vi ett neutrum. Vi poängterar att inget är “finare” än det andra och då har vi redan visat att vi verkligen tycker så.

    Vi har nu en totalt söndermald medelklass i svensk skola där “vuxna” behandlar sina egna “problem”. Kunskapsrörelsen drömmer sig tillbaka till FORMERNA där elever stod upp och “katederundervisningen” var en symbol för makt. Det ska heta “tavelundervisning” eller “berättandets konst”. I “tavelundervisningen” ingår just matematik och fysik då de är symbolspråk och hade läraren mycket långa armar kan den väl distansera sig från “tavlan” men likafullt behövs det någon att “imitera” i själva utförandet.

    Egentligen borde alla återvända till 1980 och säga: Varför infördes Lpo 94 och inte minst Lgy 94. Varför tittade inte LO på de finska PRAKTISKA programmen? Det är väl klart att man ska vara stolt om man kan göra 60 olika bakverk och skita i “nyttigheten” och “förståndigheten”. Inte f-n blir demokratin bättre om vi vet hur utskotten fungerar för om vi tänker efter är det nog där problemet finns. Spräng utskotten! Sluta politisera fysikämnet. Det finns även om man kan låtsas att det inte finns. Därför utropade Nietzsche “Leve fysiken”. Han var humanist.

  3. INTE KONSTIGT
    I takt med att PISA siffrorna sjunkit, har eleverna kopplat upp sig.
    Skolan är inte i takt med tiden och sina elever.

    Skolan har i många år distanserat sig från sina kunder (elever). Skolan har förtalat, förbannat och förbjudit sina kunders sätt att kommunicera. – Det är inte bra för dig. – Du borde inte spela hela nätterna. – Du borde vara ute i friska luften. – Allt på nätet är inte sant. Exemplen kan göras många.

    Kontentan är att skolan har skickat en tydlig signal till sina kunder – Vi är totalt ointresserade av dina primära behov och ditt sätt att kommunicera. Att det skulle finnas någon nytta för skolan och framtiden, tror vi inte på. – Nu ska du stänga av den där och lyssna på mig. Det kan vara bra för dig om du ska få något jobb i framtiden.

    I andra “branscher” lägger man miljoner på att förstå sina kunder. Vad är de intresserade av? Vad läser de för tidingar? Vad ser de på TV? I skolan ser man barnens intressen som problem. Att de för egna pengar köpt en dyr liten apparat som kan användas för lärandet, är man totalt okunnig om.

    Vad är då primära behov? Det är att överleva. Att veta att man duger och kanske tom är populär bland sina likasinnade. I avsaknad av bekräftelse och trygghet från vuxenvärlden, kompenserar man med sina jämnåriga. Det blir väsentligt viktigare att veta hur man ligger till i vänkretsen på kommande rast, än betygen i slutet av året. Kanske har du hört det är viktigt hur många “gillar” eller “likes” man får på sociala medier?

    Om skolan inte kan tillgodose elevernas primära behov av sedd, hörd och bekräftad, är de inte heller mottagliga för några budskap från skolan. Vi håller mycket snabbt på att få en digital klyfta.
    Den går mer mellan de som förstår elevernas behov och de som utgår från skolans behov.

    • Visst. Men behovet av att bli sedd och bekräftad har tillgodosetts och SKAPAT ett barn innan skolan och nu är då frågan vad eleven tycker är “intressant”. Onekligen vill de bli pop-stjärnor, synas i TV och blir “sedda” då hela släkten röstar och stöttar i sånguttagningar… Vi kan inte belasta SKOLAN för detta.

      Under Lgr 80 valde elever ett tillvalsämne i matematik och fysik. Det fanns andra. Vi var tydliga personer och vågade faktiskt utmana elevers synsätt som inte alls är så “oskuldsfullt” som man ofta gör gällande.

      Egofixeringen har ÖKAT just efter det alla skulle bli “hörda och sedda”. Snart är allt ett enda stort TRAUMA där samtalsterapin föder problem. Varför inte utbilda alla till samtalsterapeuter.

    • Kunder? Som om skolan vore en varuproducent vars varor produceras av lärarna och köps av eleverna. Absurt språkbruk. Elever och lärare är verksamma tillsammans.

  4. Enligt Rädda Barnens stora enkätundersökning bland över 20 000 elever upplevde över hälften att de upplevde stress och kände oro för att deras prestationer inte skulle räcka till. En tiondel av dem hade övervägt att ta sina liv. Så de svar som eleven fick var säkert representativa. Lindberg har ju rätt i att eleverna kommit bort i skoldebatten. Men det är värre än så. Eleverna kom också bort när Björklund genomförde alla sina reformer. Det var inte till deras bästa utan till starka särintressens bästa som han fattade sina beslut.
    Matematiken. Lärarutbildningen. Valfriheten. Karriärtjänsterna. Katederundervisningen och Betygen. Vid en närmare genomgång av alla dessa beslut finner man att särintressen är vinnare och elever förlorare. Särintressena har fått väga tungt vid beslutsfattandet. Elevernas intressen har vägt lätt. Du finner en närmare genomgång av detta i artiklarna ”Vem är skolreformerna bra för?” och ”Eleverna behöver inte Sydkoreaskolan” på min hemsida http://www.perackeorstadius.se

  5. Många kloka ord. Jag tror inte skolan är så dålig. Har jobbat som lärare i drygt 14 år och har fantastiska elever och de når bra resultat. det är inget fel i att ha en bra kommunikation med sina elever, att ge sig tid att prata med dem, även utanför klassrummet. De flesta eleverna vill något med skolan och kan vi möta dem där de befinner sig så kommer de att nå sina mål. Begreppet flumskola är politisk retorik som det nu är dags att kasta i papperskorgen. Vi behöver en skola som förmedlar kunskap för framtiden, men också en mänskligare skola för alla som jobbar där både elever lärare och resten av personalen som också har den viktiga uppgiften att möta eleverna under arbetsdagen.

  6. Per Acke skriver: “Särintressena har fått väga tungt vid beslutsfattandet. Elevernas intressen har vägt lätt.”

    2003 frågade Skolverket elever (och föräldrar) och de ville ha tillbaka särskild kurs och sa att 70-90% var repetition. Det var inget bra svar. Vems eller vilkas “särintresse” var det då som “vägde tungt”?

    “Valfrihet” använder du som ett “negativt” ord och menar sedan att vi ska lyssna på eleverna. Du verkar veta att alla tycker samma sak?! Eller inte sitt eget bästa. Eller andras bästa. Det är väl skillnad på “prov” och “betyg”? Då man kastar pil vill man väl vinna? Blir man “kränkt” om man förlorar?

  7. Intressant ny systemkunskap om vilka som varit “politiska fäder” till läroplanerna. Varför skolan brustit i sitt uppdrag ligger nog hos rektorer och lärare som fokuserat de delar som handlar om kunskapsinnehållet i kursplanerna och ytterst lite i läroplanens kapitel om elevmål och krav på den pedagogiska verksamheten.

    Om man bemödar sig till att se de politiska kraven har elever stort inflytande på undervisningen. Men det verkar som den har institutionaliserats genom elevråd mm. Som på nåder får tycka till om utbildning (verksamheten) men inte undervisningen. Trots att det uttryckligen står så i t ex Lgr11 kap 2.3.

    Sedan har väl skolan “alltid” genom tiderna varit ångestladda. Frågan är väl hur skickliga lärarna varit att förmedla ämneskunskap och hur man hanterar lärandet. Vet att jag själv haft tur som hade lärare som kunde koppla ämneskunskapen till samtiden. Samtidigt som skolan hade mer kontakter med närsamhället.

    Mycket kan sägas om elevers delaktighet. Det viktiga är att de själva sätter sina kunskapsmål, individmål och sociala mål som sedan ligger till grund för den undervisning lärarna ska ha.

  8. Din poäng är rätt Carl. Eleverna glöms bort och skolan är ju också till för dem. Du skriver att skolan och lärare ej ger nog utrymme för strukturerade samtal om elevens livsvillkor och vardag. Det är under dessa, ej betygssatta möten, som skapar inledningen till en demokratisk fostran. När nu “The BIG Five” slukar för mycket undervisningstid, är det inte då dags att kräva en lägsta timtid även för demokratiuppdraget??
    Är inte ett av skolans viktigaste ansvar/mål/uppdrag att förmedla “Hoppets princip”?

  9. Carl Lindberg har helt rätt, dagens skoldebatt handlar inte om varför vi har skola, elevperspektivet, utan vilka ska bestämma över skolan och på vad sätt ska detta ske. Jag håller med Håkan Broström. Vi har inte behövt någon annan läroplan än Lgr 80 – den var ju ett resultat av både önskemål från direkt berörda lärare över och en bred partipolitisk enighet över partigränserna. Men genom Bengt Göransson(s), skolminister från hösten 1982, blev skolans uppgifter och verksamhet inte längre en gemensam skolpolitisk fråga utan partipolitisk, starkt stödd av vissa akademiska kretsar. Istället för fortsatt pedagogisk och internationellt uppmärksammad utveckling. Förnyelse skulle främst genom att ta tillvara impulser från barnomsorgen/förskolan för att utveckla grundskolan till en verklig medborgarskola. Men Göransson prioriterade en ökad anpassning till en akademiskt ämnesutformad gymnasieskola, grundskolan skulle bli en “förskola” till gymnasieskolan. Han hade då starkt stöd av både DN och Dr Gormander i Aftonbladet samt akademiska kretsar i främst Stockholm, den s.k kunskapsrörelsen. Erinrar mig vad läroverksläraren och liberal folkbildaren Carl Cederblad skrev 1951, tre år före sin för tidiga död, i sin bok “Kamratskap – En bok om social uppfostran” hade för uppfattning. På s. 223 står “Vi läroverkslärare är tyvärr också, liksom läkare, jurister, ingenjörer o.s.v., en samling specialister. Vår universitetsuppfostran har gjort oss till detta. Vi har därför i alldeles för ringa grad tillägnat oss en fördjupad bildningssyn och bildningsidealitet och är alltför lite inställda på de allmänna sociala nålen för uppfostran”. Cederblad konstaterar att “Samhället, som skolan måste tjäna, är inte på långa håll färdigt som någon demokratiskt och helgjutet. Som samhället är, så är skolan, som skolan är, är samhället.”

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS