Christian Norefalk: Skolan bör bejaka krisen – en personlig önskan om bildningsmöjligheter för kommande generationer

Universitetsläraren Christian Norefalk önskar att dagens skola erbjöd mer kris, eftersom skolan bör ge förutsättningar för nya generationer att våga förändras, omvändas och rubbas.  Han menar att kris är förbundet med vändpunkt, förändring, rubbning och att god utbildning handlar om just det (red).

Jag har inga barn och har aldrig velat skaffa några. Men jag älskar att vara lärare och att fundera kring pedagogik. Och förutsatt att vi som människor vill fortplanta oss och leva vidare, så är pedagogik, utbildning och bildning centralt. Det föreslås från nuvarande regering att högskolor och universitet behöver bli mer nyttiga. Vi har hört det förut vad gäller skolan: Bort med flumskolan! I den här texten kommer jag inte att fokusera så mycket på politiska trender. Frågor kring vad utbildning och skola är, och bör vara, har en lång historisk tradition, och för mig kommer alltid dessa frågor vara så mycket större än vad som ryms i politiska utspel och i debattartiklar. I stället vill jag berätta en mer personlig historia.

Det har aldrig varit, och bör inte heller vara bekvämt att befinna sig i en pedagogisk relation, varken som lärare eller elev. Det ska vara obekvämt, svettigt och lite obehagligt. Utbildning, liksom bildning, handlar om att ge sig ut i det okända, och inte om att jäkta fram till en slutdestination. För vad skulle vi med utbildning till om vi redan kände till det som vi förväntas lära oss? Att utbilda och bilda sig handlar om att våga möta det okända och att våga rubbas. Men kanske ylar jag bara för de redan förryckta.

Jag har jobbat drygt 15 år som gymnasielärare i samma kommun, plus lite till som extraknäck i en annan kommun då jag doktorerade i pedagogik. Samtidigt tror jag att många som känner mig undrar hur jag kan vara lärare, jag som inte säger flaska i en grupp med mer än tre personer. Samma undran kan man nog ha, om man känner mig, inför hur jag kan sätta mig på ett flyg till USA för att presentera något på en konferens som bara en väldigt liten klick i världen värderar som betydelsefullt. Visst är det konstigt? Det är också frustrerande när man älskar något, så som jag älskar läraryrket, akademin och mina ämnen, med alla dess prövningar, motgångar och misslyckanden, att jag samtidigt också avskyr hur förutsättningarna för undervisning och utbildning utvecklades under mina 15 år på samma arbetsplats. Det är konstigt att man kan älska det som är jobbigt och obehagligt; att man väljer något som är konstant obekvämt i stället för att välja något mer bekvämt. Men jag tror på att vi behöver utmanas och känna oss obekväma snarare än att ledsagas till ett förutbestämt mål med piska och morot.

När jag började ”ligga i Lund” så var det en ny värld för mig. Jag lämnade min tonårstid i Kristianstad för något helt annat. Som högstadieelev var jag grymt skoltrött, och som gymnasieelev i Kristianstad spenderade jag nog minst lika mycket tid på caféet mittemot Söderportskolan som jag gjorde i klassrummet. Men jag lärde mig massor på det caféet! Här tipsade vi varandra om böcker, film och musik, och vi samtalade om politik såväl som mer existentiella frågor. Slutligen var det en lärarinna i historia som övertalade mig. Jag skulle plugga filosofi i Lund!

Men jag var långt ner på reservlistan. Mina betyg var inte ens medel, så jag blev därför inte kallad till uppropet. Tack vare en vän som redan pluggade på institutionen fick jag reda på var uppropet till kursen var. Det satt en lapp på dörren i Kungshuset. Så, jag tog tåget från Kristianstad till Lund och trängde ihop mig med ett hundratal andra i en föreläsningssal för att lyssna på hur det lästes upp namn på en lista. När listan var slut fortsatte de på reservlistan och bad oss att räcka upp handen när ens namn lästes upp. Jag räckte jag upp min hand och välkomnades några trappor ner. Där satt en tjej och rullade cigaretter och kedjerökte samtidigt som hon skrev in alla som uppgav sitt namn. Jag var plötsligt antagen i teoretisk filosofi vid Lunds universitet!

Jag fick tag i ett pigrum i ett kollektiv i en gammal rivningslägenhet på Botulfsplatsen bredvid Linjebuss. Nu hade jag också en plats där jag kunde sova. Jag kunde ligga i Lund. Jag träffade nya människor och jag läste så mycket jag orkade. Jag vaknade svettig om nätterna med något slags konstigt mantra från Platons dialoger. Det var liksom inget innehåll, bara en rytm. Denna rytm sitter kvar. Ett gung; en takt, liksom ett beroende av att vara i det och att vidarebefordra det. Världen blev större!

Det pratas om en skola i kris. Det är på sätt och vis bra. Skolan är i kris, har nog alltid varit i kris, och bör vara i kris. Kris är förbundet med vändpunkt, förändring och rubbning. Och god utbildning handlar om just det. Själv skulle jag kanske önska att skolan idag erbjöd mer kris än att vara i kris. Vissa utbildningsteoretiker talar om utbildning som en förvandling. Det är fortfarande väldigt abstrakt och kan handla om allt från frigörelse från strukturer till initiering i en kultur eller tradition. Det kan också handla om båda på samma gång. Också konstigt, och motsägelsefullt; att man kan initieras in i något samtidigt som man bryter sig loss från det. På det viset är utbildning och bildning fantastiskt och unikt. Det finns nog inte några andra formella institutioner i samhället som kan erbjuda samma komplexitet som skolan. Och ändå är det just denna unika egenskap som man de senaste decennierna försökt städa bort med hjälp av ”normalkurvor” och betygsmatriser.

Jag tänker inte ens gå in på de förslag som Mats Persson från Liberalerna valt att föra fram i någon slags kompromiss med ett parti grundat i nynazism. För det är ju mer att betrakta som en (väldigt obehaglig) fars när det föreslås från det partiet som historiskt sätt varit ett av de viktigaste vad gäller att motarbeta konservatism och att förespråka bildning i Sverige. Jag vill inte heller vara nostalgisk. Min poäng är inte att det var bättre förr. Som Sven-Eric Liedman påpekar så är motsättningen mellan ”utbildningens hårda regemente och bildningens frihet” uråldrig. Jag vill nog mest bara säga att jag önskar liknande möjligheter för kommande generationer som jag själv fick: Att ges förutsättningar för att våga ge sig in i det obekväma, att svettas, att älska det som är obehagligt; att våga förändras, omvändas och rubbas. Och att få möjligheten att ta sig tid att göra det. När bandet Gläns över sjö o strand 1970 frågade sig ”Är du lönsam lille vän (och för vem)?” kunde de väl aldrig ana att tummarna skulle skruvas åt så mycket mer?

Christian Norefalk är biträdande lektor och undervisar på det internationella mastersprogrammet i utbildningsteori samt på lärarutbildningen vid Malmö universitet. Hans forskning handlar om rätten till utbildning med fokus på hur begreppet utbildning kan förstås i relation till begrepp som bildning, lärande och skola.

Lästips

Dewey, James. (2010 [1897]) My Pedagogical Creed. D. J. & Stack, S. F. (ed.) Teachers, Leaders and Schools: Essays by John Dewey. Carbondale, Ill.: Southern Illinois University Press.

Hesse, Hermann. (2000 [1927]) Stäppvargen. Albert Bonniers Förlag.

Kant, Immanuel (2023 [1785]) Vad är upplysning? Och andra småskrifter. Daidalos.

Liedman, Sven-Eric. (2006) Stenarna i själen. Form och materia från antiken till idag. Albert Bonniers Förlag.

Peters, R. S. (2007 [1965]) Education as initiation. Curren, R, (ed.) Philosophy of Education An Anthology. Oxford. Blackwell, p.55-67.

Platon (2017) Skrifter. Bok 3, Staten. Atlantis.

Westover, Tara. (2020 [2018]) Allt jag fått lära mig. Natur & Kultur.

Foto: ”Crisis on the desktop” by Alan Cleaver is licensed under CC BY 2.0.