Christina Sjöström: Livet utanför skolan flyter in i en svensklärares klassrum

Varför är det så jobbigt att vara svensklärare? Christina Sjöström, som är lärare i svenska och engelska, försöker förstå varför det är särskilt krävande att vara lärare i svenska och vad som skulle kunna göras för att underlätta arbetet. (red)

En vakennatt häromveckan låg jag och funderade på varför det upplevs så tungt att vara svensklärare. Det är ju det uppenbara så klart, att eleverna producerar mycket text som ska bedömas och att det är mycket med de nationella proven, både förberedelser och bedömning. Man ska hinna med att gå igenom mycket stoff med eleverna, och framför allt ska man ta sig tid att välja rätt stoff till rätt grupp och individ. När man väl bestämt sig för en text måste man i princip alltid skaffa fram den inläst till de elever som behöver det, och ofta måste man även kopiera och förstora texten till någon som behöver det. Att skapa förförståelse är också viktigt, så att alla kan komma in i texten snabbt. Ibland behöver man läsa första delen högt för att vara helt säker på att alla kommer igång med texten. Det är alltså detta arbete som föregår det som av vissa kallas att ”slänga ut en text”.

Bedömningen är också känslig. Att vara dålig på matte är för många inte så märkvärdigt. Det är ett tydligt avgränsat ämne och det är  inte så ovanligt att ha svårt för matte. Men att känna att man är dålig i svenska är annorlunda. För en människas språk är en så stor del av identiteten att vi känner oss bedömda som personer när vårt språk blir bedömt och kritiserat. Därför krävs en mycket stor tydlighet, och man måste kunna vara väldigt konkret när man hjälper eleverna utveckla sitt språk. Detta upplever jag dock har förbättrats betydligt på senare år i och med arbetet med likvärdig och formativ bedömning.

Det jag nämnt hittills har egentligen inte förändrats så mycket de senaste åren (förutom att vi fått ett nationellt prov i svenska 1 som är oerhört svårrättat).

Däremot har samhället i stort blivit betydligt tuffare och mer gränslöst, vilket så klart även påverkar våra elever. Jag tror att många skulle bli förvånade om de visste hur många brottsoffer och brottslingar det sitter i ett vanligt klassrum på gymnasiet. Många har, trots sina unga år, varit med om så otroligt mycket, ibland väldigt svåra saker. Och svenskundervisningen erbjuder många tillfällen att lätta sitt hjärta. Vi har muntliga presentationer, diskussioner, vi skriver utredande och berättande texter, och för det mesta har eleverna stor frihet att välja vad de vill prata eller skriva om. Många, många tar chansen att berätta vad de varit med om. Det handlar om sexuella trakasserier, våldtäkter, familjemedlemmar som missbrukar och begår brott, ätstörningar, religiöst förtryck och vänner som begått självmord. Detta är inga överdrifter eller exempel tagna ur luften, utan exempel på vad elever berättat för mig bara det senaste året. Jag har även haft en elev som var anställd av kommunen som personlig assistent för en förälder, samtidigt som hen skulle klara av skolan. Jag tänker att andra yrkesgrupper som får lyssna på den här sortens historier får någon slags debriefing, där de på ett organiserat sätt får prata om allt de hört.

Som svensklärare är man oftast helt utlämnad till sig själv. Lyckligtvis har vi ett starkt stöd i varandra på min skola, annars hade det förmodligen varit ännu svårare. Jag menar inte att elever borde låta bli att berätta vad de varit med om, absolut inte. Men jag tror att sociala medier och en allmänt större öppenhet (på gott och ont) har lett till att elever ibland berättar om sina upplevelser för lite för många människor, utan att reflektera över vad det kan innebära i förlängningen. Men framför allt önskar jag att alla ungdomar hade familj och vänner som de i första hand kunde vända sig till när livet krisade. För egen del skulle jag önska att den här frågan uppmärksammades och det fanns rutiner för hur vi lärare ska handskas med den förtroenden som eleverna ger oss.

(Christina Sjöström är gymnasielärare i svenska och engelska)

5 Comments on “Christina Sjöström: Livet utanför skolan flyter in i en svensklärares klassrum

  1. Det är ganska många yrken där förtroenden ges under arbetstid. Jag tror inte att svensklärare är speciellt utsatta. Själv har jag arbetat som universitetslektor under några decennier och också fått höra mycket om och av studenter. Man får se de förtroenden man fått som en rikedom som man ska förvalta så bra som möjligt. Att elever berättar om sina upplevelser är ju naturligt och bör inte ses som problematiskt på något sätt. De önskar ju meddela vuxenvärlden vad de upplevt. Det får ju inte bli tyst mellan generationerna.
    Se i stället förtroendena som ett bevis på den tillit ungdomarna känner för dg.

  2. Bertil – jag tror att du missar vad Christina försöker säga. Det hon säger är att eleverna har blivit mer gränslösa på senare år. Gränslösa med allt våldtäkter, missbruk, brott och ätstörningar. Christina skriver om unga gymnasieelever – de kan nog inte jämföras med de högskolestudenter som du har undervisat. Tror inte Christina upplever alla dessa berättelser som en “rikedom att förvalta”. Snarare som att ungdomarna använder henne som en terapeut – vilket vi lärare inte har någon utbildning för att hantera. Det är skillnad på gymnasieelever och betydligt mognare högskolestudenter.

  3. Fast det handlar inte i första hand om små förtroenden som eleven ger mig i enrum efter en avslutad lektion. Det handlar om att de visar upp svåra delar av sitt eget liv till allmän beskådan, inte sällan i en bedömningssituation. En elev ville på den muntliga delen av det nationella provet berätta om sexuella övergrepp som hen utsatts för. Detta avstyrde jag eftersom 1. risken fanns att hen skulle bryta ihop och inte kunna avsluta talet, 2. Eleven kunde inte överblicka möjliga konsekvenser av detta, som exempelvis spridning av informationen på facebook och andra ställen, och 3. för att de andra elevernas reaktion på ett sådant tal inte fick att förutse. Om fel person hade informerats om mitt handlande hade man säkert kunnat vinkla det som att jag la locket på ett sexuellt utnyttjande. Och hur i hela fridens namn sätter man betyg på en elev som gråtande berättar om ett övergrepp? Jag vet inte.

    Det finns dessutom en väldigt tydlig juridisk gräns när det gäller vilket ansvar man som lärare har för omyndiga respektive myndiga elever. Det går knappast att jämföra. I gymnasieskolan har vi dessutom en läroplan som bland annat beskriver det sociala ansvaret vi har. Mig veterligen finns inget motsvarande dokument för högskola/universitet.

  4. En härlig case-study från lärares vardag. För många år sedan skrev en danska om relationen “modersmålet danska – terapi”. Tänk att det ser likadant ut nu som då, här som där. Visst är det härliga utmaningar ungdomarna ger oss, när de i likhet med Patrik Sjöberg m.fl. berättar om sina läskiga, personliga upp- o. nerlevelser. Jag vill gärna se svenskämnet som ett högeligen kreativt ämne, i “close connection” 😉 med konstens värld. Min bedömning av den naiva och alltför gamla tjejen är MVG. Skolan är vår stora möjlighet till preventiv psykiatri. Låtom oss använda den som sådan, låtom oss skapa en inte bara lärande utan även också en läkande skola. Och det är skönt att veta att så många kollegor är som Christina, de är där i den läkande skolan! Trots allt ytligt prat om betyg, anställningsbarhet och annat ovidkommande inför livets verkliga realiteter. Om högskolan – i den förra förordningen stod det att all undervisning vid högskola/universitet skulle främja studenternas personliga utveckling. Det var bättre förr…

  5. Jo, det hade ju varit härligt och lättvindigt om vi kunde göra så – strunta i kunskapskraven och sätta betygen med hjärtat. Högst betyg åt största ansträngningen, eller kanske mesta självutlämnandet, eller sorgligaste historien, eller…
    I slutändan är vi tjänstemän och har att sätta betygen efter Skolverkets anvisningar. I Christinas fall är hon ju svensklärare och ska undervisa och sätta betyg i den kursen enligt SV:s anvisningar, och inte sitt eget huvud. Ingen förväntar sig att man i t ex yrkeskurser ska kunna få betyg på något annat än det som är kursens centrala innehåll, men som svensklärare tvingas man ganska ofta göra formella bedömningar av vad som kan vara beskrivningar av en elevs innersta tankar och känslor, och det är sannerligen en svår del av jobbet.
    Så ser dock verkligheten ut: peppa och uppmuntra hela läsåret, och sedan sätta betyget.
    “Kom igen, du kan, du kan, du klarar detta! – Nähä, det gjorde du visst inte, så det blev tyvärr F.”

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »