Clas Örjan Spång: Lärare måste kunna bedriva ett professionellt arbete!

De senaste årens mätresultat från PISA och TIMSS har bara bekräftat det som lärarna har vetat sedan länge: det har blivit allt svårare för en lärare i den svenska skolan att göra ett bra jobb. Lärarnas tid har slukats upp av byråkratisk administration , detaljerad dokumentation och teknikstrul som krävt mycket men gett tillbaka litet. Det har blivit svårare att hålla ihop stora och heterogent sammansatta klasser. Det hör till ovanligheterna att en lärare kan få en vikarie, i stället lämnas en klass utan lärarledd undervisning. Lämpliga läroböcker finns bara i ett fåtal ämnen, i stället får läraren kopiera upp undervisningsmateriel på egen hand.

Jag saknar en diskussion om vilka förutsättningar lärarna behöver för att kunna bedriva ett professionellt arbete. Det finns många skolreformer de senaste åren som har motverkat sina syften, men för de lärare som har varit yrkesverksamma de senaste tjugofem åren finns det några årtal som har varit tydligt avgörande. Det är åren 1991 och 1992. De årens skolreformer utvärderades alltför sent och alltför vagt. Försöken att komma till rätta med problemen har dominerats av de stora aktörerna i skoldebatten. Oavsett partitillhörighet har en extremt marknadsliberal höger och en gammelsocialistisk vänster tävlat i att skylla på varandra. Både kommunaliseringen av skolan 1991 och friskolereformen 1992 ges skulden för skolans sjunkande resultat.

Den gammelsocialistiska vänstern vill av gammal vana ta ställning för de svagaste spelarna i skolans värld – och som sådana uppfattas eleverna. Att minska ner elevernas arbetsbörda genom att förbjuda läxor blir därför ett dagskrav i leninistisk anda. Läxor fördöms, oavsett elevernas ålder, läxornas utformning och vilket ämne det är frågan om.

Den marknadsliberala högern har hämtat sin inspiration från en filosofisk riktning inom nationalekonomin – Chicagoskolan. Dess främste talesman, Milton Friedman, var en enveten förespråkare för ett bidragssystem som gav en skola ett fast bidrag för varje elev. Han kallade detta ”school vouchers”. Genom att rekrytera många elever skulle en skola kunna få höga bidrag. Systemet bakades in i 1992 års friskolereform, det kallades då ”skolpeng”, men det anpassades inte till svenska förhållanden. I USA och Storbritannien finns särskilda examinationsstyrelser som i hög grad ansvarar för betygsättningen med hjälp av skriftliga prov och inspektioner. Betygsättningen ger också indirekt en kvalitetskontroll av undervisningen. Examinationsstyrelserna är helt självständiga gentemot skolorna. I motsats till Sverige är det alltså inte lärarna – eller skolorna – som sätter betyg.

I den svenska praktiken har kombinationen av skolpeng och bristfällig kvalitetskontroll av undervisningen skapat en betygsinflation, allt för att höga lättköpta betyg ska locka fler elever med åtföljande skolpeng.

I debatten om friskolereformen har de tunga aktörerna satt lärarna på undantag – det har varit ideologin som fått företräde, men det har inte bara funnits en vänster–höger–dimension i skoldebatten. Lärarna har också blivit marginaliserade i en debatt mellan framstegsoptimister och bakåtsträvare.

Framstegsoptimisterna vill slösa och bakåtsträvarna vill spara.

Bakåtsträvarna har inte varit så högljudda i debatten, men de har märkts desto mer som ekonomiska beslutsfattare i kommuner och friskolekoncerner. De vill gärna bortse från modern pedagogisk forskning och utvecklingen av it-hjälpmedel i undervisningen. Pedagogiskt utbildade lärare, datorer och dataprogram kostar pengar. Obehöriga lärare och gammaldags lektionssalar är billigare.

Värst drabbat är gymnasiet, med 43 % obehöriga matematiklärare och 40 % obehöriga samhällslärare. Datorer och nätverk finns, men de är ojämnt fördelade och illa anpassade till undervisning. En del skolor har åtminstone hårdvaran, de har datanätverk och en dator för varje elev, andra skolor har inte en enda fungerande datasal.

De ekonomiska villkoren har blivit allt sämre. SKL och friskolekoncernerna har varit skickliga på att förhandla ner lärarnas löner och fackförbunden har varit svaga. Trots de senaste årens lönesatsningar hör de svenska lärarnas löner fortfarande till de lägsta i Västeuropa. Tyskland och Luxemburg svarar för de högsta lärarlönerna, grundskolelärarnas löner ligger mer än 77 % över de svenska (för lärare med mer än 15 års undervisningserfarenhet). I Skandinavien betalas de högsta lärarlönerna i Danmark , lönerna ligger 45 % över de svenska. Samtidigt med den blygsamma löneutvecklingen har den svenska arbetsplatsförlagda lärararbetstiden utökats och den reglerade arbetstiden avvecklats. Kostnaderna för lärarnas fortbildning ligger på bottennivå.

I sin sparnit har bakåtsträvarna till och med försämrat den svenska skolan under den nivå som den låg på för 25 år sedan. Lärarna har knappt tid att granska befintliga läroböcker och i många kurser får eleverna gå utan läroböcker. I de kurser där eleverna verkligen har läroböcker är böckerna i regel begagnade, smutsiga och slitna och böckerna lämnas tillbaka till skolan efter avslutad kurs.

Många lärare har hoppats att undervisningen skulle få ett lyft av it och datanätverk. Nya spännande interaktiva datorprogram skulle kunna ge eleverna en stimulerande, kunnig och individuellt anpassad undervisning i alla ämnen. De förhoppningarna har i stort sett kommit på skam. Det finns många datorer i skolorna, men deras innehåll är bristfälligt. I stället har vi fått en it-undervisning som koncentrerats till gymnasiets teknikprogram och elprogram, och i skolorna i övrigt har kraven från nya datorprogram för skoladministration och kontroll ytterligare ökat lärarnas administrativa börda. Lärarprofessionen har fått allt svårare att råda över sin egen arbetssituation.

Slagväxlingen mellan vänstern och högern har inte fört skoldebatten framåt. It-utvecklingen har kört över lärarna i stället för att ge dem ett pedagogiskt stöd. Skolpolitiken har hamnat i ett dödläge med fastlåsta positioner.

 

(Clas Örjan Spång är gymnasielärare och läroboksförfattare. Han har medverkat som ämnesexpert i Gy11.)

8 Comments on “Clas Örjan Spång: Lärare måste kunna bedriva ett professionellt arbete!

  1. Skickligt genomförd analys av skolans nuvarande dilemman. Tack, Clas Örjan!

  2. Håller i stort med Örjan i analysen. Det är ytterst tragiskt att en så viktig samhällsektor behandlats styvmoderligt. Samtidigt är skolan en tummelplats mellan olika professioner. Tyvärr konstaterade Leif Lewin i sin utredning om Kommunaliseringen att lärare inte är en profession som advokater eller läkare.

    Kåren i sig är inte överens på vilket sätt saker ska lösas. Vi har en folkskolelärarkultur och en läroverkslärarkultur som manifesteras i två fackföreningar med skilda syn på lösningen av skolans inre rika liv.

    Dessutom tycker jag att det är synd att skolan och dess rektorer tagit till sig den legala frihet man fått genom skollagen. Att verkligen se över den pedagogiska verksamhetens organisation. Var finns de arenor som gör att skolan utvecklas? Rektorsrollen är fortfarande förmycket en administrativ roll långt borta från den roll skollagen kräver.

    Att något måste göras är rätt. Frågan är varför man inte kan börja i sin egen vardag.

  3. En bra analys som sätter fingret på ömma punkter.
    Låt mig tillägga att vi nu står inför ett nytt hot. I takt med den ökande distansutbildningen lägger många lärare ut sina lektioner fritt på nätet på nätet. lever har alltid varit duktiga att ta reda på den kunskap de anser sig behöva. Främst i USA ser man nu att elever söker sig till de bästa utbildningarna som finns på nätet. Där är de det främst lärarna som lägger ut sitt material gratis. Vissa får flera 100 000 elever i sina distanskurser. Att undervisningen ä’r på engelska besvärar inte duktiga svenska elever.
    Vi kommer att se samma utveckling i Sverige och då funderar jag på:
    1. Hur kan vi lärare samarbeta för att åstadkomma slagkraftig utbildning. Det kan inte vara rationellt 1000 lärare samtidigt förbereder samma undervisning på egen hand. Vad hindrar oss? Måste alla uppfinna hjulet på nytt?
    2.Hur kan vi i en kurs med 1000-tals elever samarbeta för att ge den nödvändiga återkopplingen och stödet till de enskilda eleverna?
    3. Hur ska utbildning finansieras i framtiden? I ökande grad ser vi nätutbildning som finansieras via reklam. Kan det vara rätt väg?
    Inom SLFF borde vi kunna diskutera hur kopieringsersättningen ska utvecklas till att omfatta publicering på nätet. Vi skulle också kunna tala om hur ersättningen ska fördelas. Kan vi med den stora pott pengar vi har verka för att höja utbildningens kvalitet?

    • Några förslag med direkt anknytning till mitt inlägg:
      * Trappa ner det misslyckade styrsystemet med skolpeng för varje elev. Om skolpengen minskas till hälften kan miljonbelopp frigöras för en finansiering av skolorna som bättre överensstämmer med beprövad erfarenhet i offentlig förvaltning.
      * Ge skolorna en mer självständig ställning. Statliga medel ska gå direkt till skolorna och inte ta omvägen över kommuner och friskolekoncerner. Pengarna behövs för en upprustning av ålderdomliga lektionssalar, skolbibliotek och mycket annat.
      * Ge lärarna en mer självständig ställning. Lärarna behöver inte fler lagar och förordningar som ska styra deras arbete, de behöver mer resurser till sin undervisning, pengar till egen fortbildning, elevernas läroböcker och studiebesök.
      * Ge skolorna tillgång till resurser på nationell nivå. Det är slöseri att lärare ska tvingas uppfinna hjulet på nytt varje gång de ska detaljplanera en kurs eller en lektion. Gemensamma kursplaneringar, lektionsplaneringar, övningsuppgifter och prov i alla ämnen kan ligga på internet. De finns redan, det behövs bara en organisation som kan ge alla lärare till gång till dom.

  4. “Den gammelsocialistiska vänstern vill av gammal vana ta ställning för de svagaste spelarna i skolans värld – och som sådana uppfattas eleverna. Att minska ner elevernas arbetsbörda genom att förbjuda läxor blir därför ett dagskrav i leninistisk anda.”
    För vem är skolan till för, för eleverna eller för lärarna? Var det gammelsocialister i FN som i Barnrättskonventionen i leninistisk anda stadgade att hänsynen till barnens bästa alltid ska komma i första rummet. Läs kapitlet “Varför ska eleverna läsa läxor?” i
    http://www.perackeorstadius.se/pdfBocker/tankestallareOmSkolan.pdf

    • Hur kom Lenin in? Gammalkommunism kan jag som är uppväxt i Norrskensflammans Norrbotten köpa. Men gammal”socialism”? Vad är det? Inläggets viktigaste punkt i läxfrågan är:
      “Läxor fördöms, oavsett elevernas ålder, läxornas utformning och vilket ämne det är frågan om.”

      Inpluggandet av rena fakta, multiplikationstabell, rättstavning, nya glosor… kan väl inte föranleda behov av “läxhjälp” annat än i länder där det psykiska kollektiva sammanbrottet är närstående.

      Det höger-vänstersnack som förekommer är beklämmande och inlägget har helt rätt i att vid tidpunkten 1991-1992 samlades en rödgrön röra där även myntaren av uttrycket deltog.

      “Försöken att komma till rätta med problemen har dominerats av de stora aktörerna i skoldebatten. Oavsett partitillhörighet har en extremt marknadsliberal höger och en gammelsocialistisk vänster tävlat i att skylla på varandra.”

      Helt korrekt beskrivning!

      Jag köper uttrycket “gammelsocialistisk” om det sägs rakt ut: Svensk socialdemokratisk antiintellektualism. De som inbillar sig att man kan lära sig algebra och fysik genom att invänta ett intresse eller kompensera med annat vetande. Eller livserfarenhet. Mötesteknik och kompromissvilja hjälper inte och det är effektivast att låta de lärare som genomfört denna undervisning ett otal gånger med uppvisandet av hyfsade för att inte säga goda resultat som visade sig i TIMSS 1995 ha fått fortsätta.

      Man kan beskylla Lenin för mycket men inte att han skulle ha varit emot läxor av vettigt slag. Sådana som är behandlade i skolan och bara ska nötas in. Däremot hade nog Stalin skjutit den lärare som gett dagens matematikläxor! Borgarbrackornas logik och språkövningar som korrelerar till de böcker de har i sina bokhyllor.

      Där har vi de “stora aktörerna i skoldebatten” som består av samma sociokulturgrupperingar i en medelklass där snart sagt ingen kan elementär vanlig fysik och skulle jag skicka hem de uppgifter i fysik jag behandlade i skolan 1990 (på högstadiet) som läxa hade nog synen på läxhjälp snabbt förändrats.

      95% av de som skriver i denna blogg klarar inte dessa!

  5. Äntligen får Håkan Broström in en kommentar.
    Han behärskar både matematik som fysik såväl teoretiskt som praktiskt. Håll politiken borta från skoldebatten. Den leder inte till förbättringar i den svenska skolan. Det är en sund inlärning där läsförståelse och räkneförståelse är i takt med varandra som barnen lär sig skriva och räkna. Får de även studera vad som sker i naturen och lära fysik får de exempel som befäster kunskaperna. Hur lång tid tog det för Newton att utveckla de fysikmodeller han tagit fram? Googla och tag reda på det.
    Det behövs adjunkter som lärt både matematik och fysik för att våra barn ska ta vara på den kunskap
    som de stora vetenskapsmännen bidragit med.
    Repetition är kunskapens moder och läxan är en repetition. Den som inte lär sig multiplikationstabellen i unga år och enkel aritmetik får inte det flyt som behövs för kunskapsinhämtande ska ske i högre skolstadier. Det har Vygotskij berättat för oss. Men ytterst få skoldebattörer tycks ha fattat Vygotskijs budskap.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS