David Didau: Konsten att ta sig ur “ledningsbubblan”

Som skolledare behöver du vara medveten om att du har makt över din personal. Detta innebär att personalen kommer att ändra sitt beteende, så att de följer dina önskemål. Om du vill bryta dig ut ur denna “ledningsbubbla”, måste du få människorna i din omgivning att lita på dig, skriver David Didau.

För några år sedan blev den engelska institution jag ledde utsatt för en veckolång granskning av skolledningen. Att veta att alla medlemmar av gruppen skulle besökas och att vi förväntades visa upp massor av “elevcentrerad inlärning” innebar att alla hade planerat gott om grupparbeten och sett till att minimera undervisning i helklass. I slutet av veckan gratulerade rektor mig till kvaliteten på alla de lektioner han hade sett och till hur elevcentrerade de hade varit. Trots det kunde jag se att han såg lite bekymrad ut och frågade om något var fel. Han rensade halsen, såg lite orolig ut och sa, “Alla lektioner jag har sett har varit fantastiska, men … när lär ni dem saker egentligen?” Jag bara stirrade på honom. Visste han verkligen inte? Jag kan inte komma ihåg vad jag sa, men svaret var kristallklart: vi lärde dem faktiskt saker när ingen från ledningsgruppen såg på.

Det var i det ögonblicket att jag insåg en av de grundläggande farorna med skolledarskapet; du bär ditt ämbete med dig. Och om du inte är väldigt försiktig, så vem du än pratar med och vad du än gör, visar människor dig vad de tror att du vill se och säger vad de tror att du vill höra. De enda gångerna de någonsin är sig själva är när du är någon annanstans. Som lärare lärde jag mig att spela med. När en medlem av skolledningen var i närheten, uppträdde jag som jag visste att de förväntade sig, och spelade apa. När de traskade iväg återgick jag till “bara undervisning”.

Jag påmindes om detta igen för ett antal månader sedan. Jag hade blivit ombedd att genomföra en granskning av undervisning och inlärning för en skola som jag hade jobbat med, och tillbringade en dag med att besöka lektioner. Jag kunde tydligt se en konsekvent röd tråd; under de flesta lektionerna förekom rutinmässig, störande oordning på en lägre nivå. Oftast var elevernas beteende inte förskräckligt, men som helhet gav det en dyster bild av missade möjligheter och bortkastad tid. När det blev dags att återge mina observationer för rektor vägrade han helt enkelt att acceptera att det jag sa var sant. Anledningen till att han visste att det inte var sant, var att han besökte lektioner varje dag och varhelst han gick, var uppförandet alltid utmärkt!

Det är svårt att hantera den här nivån av självbedrägeri. Jag försökte påpeka att skillnaden mellan hans erfarenheter och mina var att han var den ultimata myndigheten i skolan och jag var bara en slumpmässig besökare. Det enda som var samma på alla lektioner han besökte, var att rektor alltid var i rummet. Med ömsesidigt samtycke gick vi med på att avsluta mitt kontrakt, men jag blev ändå ledsen när jag hörde att skolan hade ålagts särskilda åtgärder efter en efterföljande inspektion och att rektorn hade förlorat sitt jobb.

Om nu budskapet i dessa två anekdoter inte är helt klart, här är det: Makt kan isolera dig från verkligheten. Om du har makt över andra, kommer de att ändra sitt beteende så att de följer dina önskemål. Om du anger exakt vad du förväntar dig att se, kommer du att visas exakt vad du angett. Det bästa du någonsin får är överensstämmelse.

Om du vill bryta dig ut ur ledningsbubblan måste människor lita på dig. De måste lita på att du är välinformerad och intresserad av noggrannhet. I gengäld måste du tillåta lärare den självständighet de har förtjänat. Om du vill att lärare ska göra sitt bästa, måste du hålla dem ansvariga för att berätta för dig vad de tror behövs för elevernas bästa. Du måste lita på att de gör sitt jobb, och att de vet mer om hur de ska undervisa eleverna i de ämnen de har, än vad du gör. Du måste tro på att de flesta lärare gör sitt bästa och att de bryr sig om sina elevers välbefinnande och framgång minst lika mycket som du gör. Och om du inte litar på att det är så, är det ditt ansvar att tala om det.

Om lärare kan se att du litar på att de gör sitt jobb, och att du ger dem ansvaret för att undervisa eleverna på vad de anser vara det bästa sättet, så kommer de i gengäld att släppa ut dig ur din bubbla och bjuda in dig till sina klassrum.

 

David Didau är författare till de på svenska utgivna böckerna “Tänk om allt du visste om undervisning är fel” och “Klassrumspsykologi” (medförfattare). Efter 15 år som lärare ägnar han sig idag på heltid åt skrivande och fortbildningsuppdrag.

Artikeln är ett inlägg från David Didaus blogg “The Learning Spy” varifrån Skola och Samhälle tidigare har publicerat de översatta bloggposterna Vad lärare bör känna till gällande intelligens och Om kärlek till lärandet. https://learningspy.co.uk/leadership/the-school-leadership-bubble/

Översättning Sara Hjelm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter