Elisabeth Carlsson: Det handlar om mer än att flytta mobbaren

När jag gick i grundskolan på slutet av åttio- och början på nittiotalet var det under en tid med obs–klasser, ordinarie klasser, speciallärare och väldigt många regler. Men det fanns inga likabehandlingsplaner, antimobbningsteam eller någon kompass för vad man gör eller hur man agerar när mobbning eller intolerans väl uppstår.

Inte heller fanns det något uttalat förebyggande arbete på skolan jag gick. Jag minns att jag hade en rektor som stoltserade med att det inte fanns någon mobbning på hennes skola. Men det fanns det.

Det var en tjej i klassen som var mobbad under hela grundskolan.

Det var ryktesspridningar, glåpord, stölder, sönderrivna kläder och slag. Det var elaka och nedsättande kommentarer om henne och hennes utseende. Blickar, miner, gester och hånskratt var vardagsmat. När vi hade simskola något år höll en av mobbarna ned hennes huvud under vattenytan medan hennes armar hölls fast bakom hennes rygg av två andra. Simläraren stod med ryggen mot och pratade med den fjärde som passande nog hade en fråga just då. När hon sedan kom upp till ytan och hade panik vågade hon inte berätta vad som hade hänt och dom skyldiga log sina mest oskyldiga leenden.

På redovisningar var hon hemma och hon räckte aldrig upp handen i klassrummet. Hade hon svarat rätt och fått beröm av läraren väntade stryk efter skolan. Det var inte värt risken. I en tid när vi saknade en tydligt förankrad värdegrund i praktiken så pratade vi sällan högt om det här. Vi var ju välartade, vältaliga och duktiga små barn. Inte kunde väl vi vara elaka. På den tiden var det föräldrar och hemmet som hölls mer ansvariga för barnets sociala tillvaro på skolan. Om någon blev retad, utanför eller kränkt så riktade man blicken mot uppfostran och hemförhållanden. Skolan hade olika möten med föräldrar, klassen och med enskilda elever men det var mer uppmanande samtal, inte så lösningsinriktade. Skolan frånskrev sig sitt ansvar i praktiken och mobbningen kunde fortsätta.

När jag började läsa min lärarutbildning såg jag fram emot att få läsa om konflikthantering, maktstrukturer och om förebyggande av mobbning. Jag var intresserad av det och väntade. Men fokus låg på ämneskunskap, pedagogiska och specialpedagogiska teorier, vfu och styrdokument. ”Det där är något du lär dig när du börjar jobba!” sa en lärarutbildare. Jag blev förtroendevald på Lärarhögskolans Studentkår i Stockholm och tog studieuppehåll. Där fick jag ansvar för grund- och forskarutbildningen och drev frågor på lärosätet. Även där efterlyste jag min omfattande kurs i konflikthantering och förebyggande av mobbning. Men ingen kurs blev det, inte heller var det en fråga någon tyckte var särskilt intressant och det suckades när jag tog upp det.

Under tiden på Lärarhögskolan kom jag i kontakt med genusvetenskap och därigenom härskartekniker, även om det var ytligt. Jag blev även intresserad av jämställdhets- och jämlikhetsfrågor och upptäckte då att man kan se det ur ett intersektionellt perspektiv. I min jakt efter att förstå mer om maktstrukturer och få verktyg för konflikthantering i skolan välkomnade jag detta.

Kurser i konflikthantering och sociala strukturer prioriterades ner precis som kompetensutvecklingen av detsamma prioriteras ner av skolorna idag. Det är synd eftersom Lgr11 har många sociala mål under kapitel 2, Övergripande mål och riktlinjer. Idag finns det likabehandlingsplaner, åtgärdstrappor, en uttalad värdegrund och antimobbningsteam på många skolor. Det är väldigt bra men läraren måste själv ha kompetens i sociala maktstrukturer för att kunna se och förebygga i det dagliga mötet med eleverna. Det kan inte enbart läggas på fritids och det krävs kontinuerlig fortbildning i ämnet.

I en tid där främlingsfientligheten snabbt sprider sig och slår rot, både här och i Europa, är det desto viktigare att skolan står upp och visar en inkluderande värdegrund. En som uppmanar till öppenhet, medmänsklighet och förståelse. Där vi motverkar att rädsla, okunskap och intolerans normaliseras och tar över. För det börjar många gånger bland barn och unga och därför blir det viktigt att skolan ger dem verktyg och kunskap. För mobbning och intolerans tar avstamp ur samma förrädiska grund. Skolan ska tydligt stå upp för lika värde och mänskliga rättigheter. Det förespråkar även Lgr11, kapitel 2, men en text i ett styrdokument får inte automatiskt liv, texten får liv genom lärare, fritidspedagoger och skolledning. Vi behöver lära eleverna att dåtid, nutid och framtid är och förblir sammanflätade. Och hur gör vi det, räcker det med historielektionerna?

Vi behöver verktyg – inte bara vackra ord i styrdokument

Dagens beslutande skolpolitiker predikar disciplin, ämneskunskap och katederundervisning men någonstans har det tappats bort att det även handlar om elevhälsa och lärarens kompetens i hur vi formar ett inkluderande klimat. För det handlar om mer än att flytta mobbaren och skriva vackra ord i styrdokument. Pedagoger hanterar dagligen konflikter bland barn och unga och gör så gott de kan, men utan färdigheter och kunskap står nog många handfallna och börjar se mellan fingrarna, trots regeln om nolltolerans. Bland alla uppgifter en lärare har så kan den dagliga konflikthanteringen ta mest kraft periodvis. Särskilt i en tid där blicken har flyttats från hemförhållanden och uppfostran till skolan. Idag möter vi även föräldrar som kräver att skolan både löser och förebygger konflikter som finns i hemmet. Det har blivit föräldrarnas tid att kräva och lämna över visst ansvar.

Lärarutbildningen ger idag lite mer än när jag gick men det är fortfarande ytligt. Och det är svårt att arbeta med något i vardagen när det saknas egna verktyg. Mobbning är svårt därför att det handlar om det subtila, det outtalade, det osynliga för den som står utanför. Om krafter som verkar i det tysta tills det blir tillräckligt stort. Om maktstrukturer. Och det krävs kunskap för att upptäcka i tid och för att motverka. Mina elever och jag pratar ofta om det subtila, om blickar, miner och gester. Vad ett litet skratt vid olika tillfällen kan signalera. Vi pratar om olika lekar, klimat och vad ord som annorlunda, respekt och rättvisa kan betyda? Vi pratar om normer och sociala strukturer och mina elever är nio och tio år. Det är viktigt att redan nu belysa och beskriva det osynliga. Det här arbetet är systematiskt över tid och invävt i ämneskunskaper. Det främjar goda studieresultat men även jämlikhet och tolerans. Och det är viktig kunskap, för mobbning lämnar ingen inblandad oberörd, den kan lamslå en hel familj. Precis som intolerans och främlingsfientlighet kan lamslå ett helt samhälle. Därför är det viktigt att skolan även står stark i bemötande, människosyn och värdegrund i praktiken.

I slutändan handlar det om vilket samhälle vi vill ha både nu och i framtiden. Och vill vi ha ett demokratiskt samhälle där allas lika värde och mänskliga rättigheter är självklart måste även skolorna få förutsättningar att bidra till det, från förskolan ända till sista året på gymnasiet. För mobbning precis som främlingsfientlighet växer när det inte bemöts, när det blundas för eller när man låter saker passera. Vissa skolor arbetar med livskunskap, kanske borde det in på schemat för varje elev? För då skulle vi ställa oss upp mot förtryck och mot krafter som göder hat.

(Elisabeth Carlsson är lärare och fil. kand i Utbildningsvetenskap)