Elisabeth Carlsson: Får alla vara Lucia?

Skolan ska motverka stereotyp könsmaktsordning och ett genusperspektiv ska genomsyra all pedagogisk verksamhet. Luciafirandet är ett utmärkt tillfälle att diskutera skolans arbete med genusfrågor, skriver Elisabeth Carlsson. (red)

Såhär i juletid brukar de allra flesta skolor och förskolor anordna Luciatåg. Om det finns någon gång på året när genusdiskussionen kan bli extra synlig i personalrummet så är det nu. Men det undrar jag om alla tänker på? Får vem som helst vara Lucia, får det vara flera Lucior och måste Lucia vara av kvinnligt kön?

Oftast är det musikläraren som arrangerar, genomför och ansvarar för detta på skolorna.  Men värdegrundsfrågan, genusfrågan, den äger vi alla gemensamt. Jag minns att jag träffade en musiklärare en gång under en konferens och vi började prata om Luciatåget. Förberedelserna var igång och musiklektionerna flödade i julmusik och träning inför den trettonde december. Jag undrade då hur Luciatåget såg ut? Till svar fick jag att det skulle lottas bland flickorna om vem som skulle få bli Lucia och resten av flickorna skulle då bli tärnor. Pojkarna fick dela på rollerna stjärngosse och stalledräng men här krävdes ingen lottning, enbart en intresseanmälan. Inga tomtar, pepparkaksgubbar eller pepparkaksgummor var välkomna, skolan hade enats om ett traditionellt Luciatåg för att visa på just traditionen. Jag undrade då om det enbart var en elev som fick vara Lucia? Svaret blev ett kort ja i en frågande ton.

Självklart ska skolan visa på traditioner, dess betydelse och inverkan men måste det betyda att elever blir exkluderade, rangordnade och infogade i stereotypa könsroller? I det här fallet tycker jag att det blir intressant att titta på vad som ska läras ut och varför, syftet? Om traditionen ska visas så går det sannolikt alldeles utmärkt att göra det även om det ingår tomtar och pepparkaksgubbar och pepparkaksgummor i tåget? Och om Luciarollen skulle fördelas till fler går det väl fortfarande att visa på Lucias roll inom religionshistorien? Och varför höjs det fortfarande ett ögonbryn eller kommer ett utdraget å om en elev av manligt kön skulle vilja vara Lucia eller tärna?

Skolan har ett uppdrag att motverka stereotyp könsmaktsordning, förtryck och exkludering. De givna ramarna måste kunna granskas och expanderas, till och med förändras. Skolan ska arbeta på ett sätt som främjar jämställdhet och jämlikhet, allas lika värde och tolerans för olikheter. I andra pedagogiska situationer är vi ofta noga med att se till att ingen blir eller känner sig exkluderad eller sekundär men när det kommer till Luciatåget då är det lätt hänt att vissa pedagogiska riktlinjer brister. Till förmån för traditionen. Luciatåget blir därför en fråga om huruvida vi ska befästa eller utmana traditionella könsroller?

Missförstå mig inte, även jag tycker om traditioner men jag vill inte att de hämmar utvecklingen, bibehåller förtryck eller trycker tillbaka rätten att få vara den hen är. När jag tog upp detta i min nuvarande klass tyckte samtliga att könet inte spelade någon roll när det kom till rollerna i tåget. Tvärtom så var det en tjej som gärna ville vara tomte eftersom hon aldrig har sett sig själv som vare sig en Lucia eller som en tärna. Och fick hon inte vara tomte så ville hon inte vara med.

En kollega berättade för mig att hen hade haft en tjej en gång som ville vara stjärngosse därför att det kändes rätt. Och här kommer oftast en accepterande nick. Eleverna (barnen) har sällan starka åsikter om könsrollerna i ett Luciatåg, det är dom vuxna som har det. Om en pojke vill vara Lucia eller om det finns flera Lucior i tåget så uteblir ofta den där accepterande nicken från vuxna. Det höjs fortfarande alldeles för många ögonbryn eller så framstår det som en ”spännande” idé. Var drar vi gränsen mellan att vara öppna och inkluderande och samtidigt bevara och visa på traditioner, måste vi dra en gräns? Och vill vi visa upp ett Luciatåg med stereotypa könsroller eller kan vi visa upp ett könsneutralt Luciatåg? Vågar vi stå upp mot samhällsnormer och förväntningar som begränsar och kanske även försvårar vårt uppdrag?

För många år sedan när jag var kåraktiv i Stockholm anordnade Malmö studentkår ett temaarbete under flaggan; Hos oss får alla vara Lucia! Och det tog skruv, diskussionerna kom igång på Malmö högskola. På vissa skolor och förskolor är det idag självklart att eleven får vara det som eleven önskar i Luciatåget och då brukar det sägas att den pedagogiska verksamheten har kommit långt i sitt genusarbete. Långt? Att det benämns som långt utvecklat visar, tycker jag, snarare på behovet att aktivt fortsätta att arbeta med dessa frågor. Det ses inte som självklart.

Genusperspektiv och likabehandlingsarbete ska genomsyra all pedagogisk verksamhet och då måste det rimligtvis även synas i arbetet med traditionerna. Och här vet jag att åsikterna går isär och diskussioner skapas. Men det är nyttiga diskussioner, det är först då som tankarna kan vidgas och andra pedagogiska glasögon kan komma på. Det är inte att förakta. Öppna diskussioner leder till utveckling. När jag var liten och var elev i grundskolan fick jag alltid vara tärna därför att jag var dels flicka men också brunett. Lucian var alltid blond. Att söka den rollen var lönlöst redan från början. Det här var i slutet av åttio-, början på nittiotalet men fortfarande så ska Lucia gärna vara en tjej även om hon idag inte längre måste vara blond. Här kan vi se ytterligare en liten utveckling.

Vill vi ha ett jämställt och jämlikt samhälle så måste det även gå som en röd tråd i skolornas och förskolornas verksamheter. Kanske borde samtliga skolor och förskolor ta över Malmö Studentkårs tema? Och när vi har upptaktsdag och hälsar elever och föräldrar välkomna även då passa på att säga att hos oss får alla vara Lucia! Hos oss får alla växa utifrån sin egen grund och här blir vi alla accepterade för den vi är. Och det hämmar inte traditionerna, tvärtom, traditioner behöver, och har i alla tider, förnyats, de lämpar sig därför utmärkt som verktyg på väg till det samhälle som vi vill ha. Och det kan mycket väl starta i ett Luciatåg.

Elisabeth Carlsson. Lärare och fil. kand i Utbildningsvetenskap