Elisabeth Hultqvist: Skolans vacklande legitimitet

Ingen blir väl nostalgisk vid tanken på Stig Järrel som lektor Caligula i Ingmar Bergmans film Hets. Det var en tid då  läraren var en auktoritet som krävde lydnad och respekt. Långt ifrån de lärare i SVT: s realityserie Klass 9A, som bedyrar eleverna att ”Vi älskar er!” och som bjuds på kexchoklad när de uppnår resultat. Har lärarauktoritet och lydnad ersatts av personligt engagemang? Har det rentav blivit ett villkor för att undervisningen ska fungera? På senare tid har riksdagen röstat igenom en rad förslag för att återupprätta statusen och respekten för lärarna. Men kan krav på legitimation för lärare eller höjda krav i lärarutbildning återge lärarna deras forna status?

I den gamla skolan fick läraren respekt för sina kunskaper men också för att han eller hon ansågs företräda vissa värden. Fruktan för ”Gud och fosterlandet”, stommen i folkskolans undervisning, utgjorde grunden för den auktoritet och respekt som eleverna visade läraren. Efter andra världskrigets slut tonades religionen och nationalismen ner och ersattes av tron på vetenskap och framsteg. Dessa värden uppfattades stå över klasser, grupper och särintressen. Eleverna förväntades lyda eftersom läraren företrädde en högre sak, ett allmänt gott. Dessa värden och principer vägledde kåren av lärare men skapade också hos dem ett kall att fostra eleverna till dugliga samhälls­medborgare.

Skolan har förlorat sin “magi”

Skolan har varit motorn i samhällets modernisering med uppgift att både förbereda individen för den värld som väntar, skapa en identitet i enlighet med det sociala livets krav och göra det möjligt för eleven att frigöra sig från sitt sammanhang och förändra sitt liv. Detta har under lång tid givit skolan dess särskilda kraft och magi. I boken Le déclin de l’institution (Seuil, 2002) hävdar den franske sociologen François Dubet att skolan har förlorat sin legitimitet, inte till följd av raden av reformer eller marknadens intåg, utan för att den ideologiska kraften, ”magin”, har upphört. Det moderna projektet innebar tidigare en frigörelse från kyrkans dominans. Idag står vi inför en sekularisering av sekulariseringen, tron på skolan som den frigörande kraften har gått förlorad.

I skolans värld har det länge funnits en uppslutning kring de demokratiska värdena. Skolan ska ge alla elever samma chans. Skolan ska vara likvärdig. Erbjuda alla samma möjligheter oavsett skola. De problem och svårigheter lärarna möter uppfattas inte som inneboende motsättningar utan som hinder och motstånd från samhället utanför skolan. Läraren ser sällan premieringen av ”de bästa” stå i motsättning till principen om ”en skola för alla”. Motsättningen mellan att tro på en jämlik och rättvis skola och uppgiften att klassificera och göra eleverna ojämlika hanterar lärarna genom att hänvisa till omständigheter utanför skolan: skiftande begåvning, olika förutsättningar och bakgrund, osv. Dubet kallar detta för ”nödvändiga fiktioner”. Även om man som lärare mycket väl vet att alla inte har samma chans skulle arbetet bli outhärdligt och cyniskt, (Varför ägna sig åt elever som ingenting fattar?) och helt förlora sin mening om man avvisade tanken. Värden som ”En skola för alla” eller ”Skolans likvärdighet” har länge setts som oantastliga eftersom de givit legitimitet åt läraren att tillrättavisa, men framför allt att betygsätta. Även om lärarna verkar för att ge alla en lika chans vet de nu att det inte längre är möjligt.

Skolans vacklande legitimitet är en del av moderniteten, menar Dubet. De murar som tidigare omgärdade skolan har fått ge vika inför elevernas och föräldrarnas förväntningar. Skolans kultur är inte den enda legitima. Media och internetkulturen konkurrerar med skolan. Skolan, men också vården och omsorgen som behandlas i boken, behövs mer än någonsin. Ändå tycks det som ju mer dessa institutioner växer i betydelse desto mer förlorar de i erkännande och legitimitet.

Eleverna, patienterna eller klienterna har mer blivit kunder eller brukare. Arbetet uppfattas inte längre som ett kunnigt och professionellt förverkligande av ett kall. Sedan 60-talet har det skett en stark professionalisering av dessa människoyrken. Där man tidigare lärde sig på stället krävs idag ökad utbildning och längre studier. Genom den ökade professionaliseringen har villkoren för legitimiteten förändrats. Den legitimitet som tidigare bars upp av vissa institutionella ”heliga” värden har ersatts av en rationell legitimitet grundad på en effektivitet sanktionerad av betyg och utbildningar. Allt ska följas upp och utvärderas. Sakta har det skett en förändring av de värden som tidigare bar upp dessa institutioner. Nu styrs de genom utvärderingar och resultatorientering. En hel industri av utvärderingar har uppstått. Det är inte värden och etiken som styr utan ”produkten”. Läraren eller läkaren måste hävda sina kunskaper. Auktoriteten är inte längre självklar som en del av lärarnas status eller kall. De tvingas hela tiden redovisa och förklara vad de gör och uppfattar sig allt mindre legitima och respekterade trots att de institutioner som de verkar inom aldrig haft så stor inverkan på individernas framtid. Institutionerna har blivit serviceindustrier, hävdar Dubet.

Lärarens personlighet har ersatt institutionens magi

Den kontinuitet mellan socialisation och subjektifiering som institutionerna tidigare byggde på, alltså mellan disciplinering och subjektets självförverkligande, har idag bytt plats; subjektet föregår socialisationen. Eleven, den sjuke, den hjälpsökande är redan ett subjekt när de träder in i institutionerna. Med ”barnets intåg” i skolan har situationen radikalt förändrats. Varje barn uppfattas redan som en individ och en personlighet och kan alltså inte bedömas utifrån en gemensam norm. Den pedagogiska relationen har mer blivit av subjektiv natur eftersom den vänder sig lika mycket till ”barnet” som till ”eleven” och suddat ut gränsen mellan läraren och eleverna. Samtidigt som skolan ska möjliggöra det enskilda barnets utveckling och blomstring ska barnet också lyckas enligt en marknadsstyrd logik. Två tankemodeller krockar; den om framgång och den om det personliga förverkligandet. Resursstarka föräldrar förväntar sig både skolframgång och självförverkligande, medan de resurssvaga litar på skolan. Dubet gör den träffande iakttagelsen att förskolan alltmer börjar likna skolan medan skolan mer och mer påminner om förskolan. Disciplinen, som förr tolererades eftersom tron på skolan och dess värden gav mening, har idag reducerats till social kontroll. Även om vi ser en återgång till disciplin och ”ordning och reda” är det snarare som ett försök av avvärja kriser och ett tekniskt försök att bevara ordningen.

Eleverna, patienterna och klienterna har blivit krävande och hävdar sina rättigheter. De behandlar de professionella som ”handlare” och byter butik om de inte är nöjda. De professionella klagar. De har blivit ”säljare” och reducerats till att leverera vissa tjänster. De är inte längre kulturens, vetenskapens eller solidaritetens tjänare. Institutionernas försvagning och de motsättningar som framträder ändrar inte att de yrken Dubet skriver om förutsätter ett slags kall eller personligt engagemang. När lärarrollen eller rollen som vårdare inte längre bärs upp av den auktoritet institutionerna tidigare hade är det personliga engagemanget det enda sättet att möta eleven eller patienten. Men engagemanget sliter och skapar skuldkänslor. Samtidigt som denna förändring har öppnat för psykologiska förklaringar av framför allt problemen i skolan, har den också banat vägen för den frihet-och ansvarsdiskurs som bl.a. uttrycks i talet om att ”ta ansvar för sin egen inlärning eller hälsa”. En utväg att något mildra skuldkänslan inför den omöjliga uppgiften att ge alla lika chans eller vård.

Dubet har under lång tid fört samtal med lärare, sjuksköterskor och social arbetare. Förändringarna framstår som mest smärtsamma för lärarna inom högstadie- och gymnasieskolan. Avståndet mellan den bild de en gång gjorde sig av yrket och de reella arbetsvillkoren är svår att hantera. När selektionen var stark var det ännu möjligt att upprätthålla den meritokratiska bilden av skolan. Men upprätt­hållandet av det förgångna ger idag inga ledtrådar om hur situationen ska lösas och heller inga förklaringar till varför de lider. Dubet skriver att reformen att bygga ”En gymnasieskola för alla” blev en chock för lärarna, även om att de inte nämnvärt ändrat sin pedagogik eller föreställning om sig själva. Det är lätt att konstatera att lärarens auktoritet inte längre vilar på någon given och odiskutabel tradition. Flertalet lärare accepterar inte heller den typen av auktoritet. Den enda legitima auktoriteten är den som bygger på förnuft och kritiskt tänkande, och inflytande från eleverna. Det personliga engagemanget är det enda sättet att få eleverna motiverade. Lärarnas personlighet har, skriver Dubet, ersatt institutionens magi.

*

Inom alla de områden boken behandlar, skolan, vården och omsorgen har greppet om människorna ökat, samtidigt som de professionella upplever en motsägelse mellan den makt och ansvar de har över individerna och den legitimitetskris de står mitt i. Alltfler förväntar sig alltmer av dem utan att de ges tillräckligt med legitimitet och erkännande, ett underskott som förklarar det återkommande kraven på status och erkännande. Samtidigt blir det mätbara det enda värde som kan uttryckas. Tester och prov, nationella som internationella, har blivit måttstocken för skolans framgång. Men hur mäter man t.ex. förmågan att bygga relationer med unga människor?

Institutionens nedgång, som boktiteln lyder, kan inte reduceras till någon enkel värdekris eller kris i skolan, utan den har föregåtts av mycket mer komplexa och motsägelsefulla processer som är en del av själva modernitetsprojektet. Det finns ingen anledning att vare sig skratta eller gråta över institutionernas nedgång. Alla de klassiska sociologerna Marx, Weber och Durkheim har pekat modernitetens motsättningar. Det är en utveckling som ligger latent i framväxten av demokratiska och kapitalistiska samhällen, som hyllar människans lika värde samtidigt som den förutsätter en hierarki av ojämlikhet.

(Elisabeth Hultqvist är lektor i pedagogik vid Stockholms universitet)