Eric Cardelús: Marknadsskolans ekonomiska didaktik

“Återförstatligande eller inte, vinstförbud eller fri marknad, tidigare betyg eller status quo, många eller inga nationella prov. Eller den enfaldigt binära vulgärversionen av det hela – vill du ha flum eller kateder?” 

Sensommar och ur ett tidningsställ plockar jag upp en Dagens Industri och en Dagens Nyheter (23/8-18). I Dagens Industri handlar det om lärarbristen, som på förstasidan betecknas som ”akut” och på väg att förvärras. VD på en stor friskolekoncern förutspår en ”huggsexa om lärarna” och i ett dubbeluppslag fördjupas den mörka bilden.

Mörkt för samhället, men säkerligen ljusare för en del privata aktörer inom skolfältet. Det talas om uthyrningsföretag som växer och frodas i lärarbristens spår. Tidigare om åren har vi hört om reklambyråer som hittat sin kassako i skolvalet och de skenande marknadsföringskostnader som skapats där (i Skolvärlden och i Göteborgs-Posten)

Att en del vinstdrivande friskolekoncerner klippt ner personalstyrkan och ofta ersatt den med datorer och fagert tal om digitala satsningar och pedagogik i framkant, har vi också vant oss vid. För personal är självklart dyrare än inventarier, vilket visar sig i Dagens Nyheters (23/8-18) systematiska jämförelse av fristående och kommunala skolor. Där slås fast att lärartätheten är betydligt lägre i gymnasiala friskolor med 14,1 elever per lärare jämfört med 11,4 i kommunala skolor. Vidare konstateras att ”(a)ndelen med pedagogisk högskoleexamen är väsentligt lägre i friskolor än i kommunala skolor.” Dessutom menar man i DN-artikeln att ”(d)et finns indikationer på att betygssättningen är generösare i friskolor.”

Med blicken lyft från de två tidningarna och ut mot skolan, finner man att det finns många andra besparings- och marknadsområden. Ett sätt är att ge eleverna lunchkuponger istället för att hålla med ett skolkök, där en varierad och näringsriktig meny serveras som ska passa alla, vilket medför kostnader. Allt för att köttätare och veganer, muslimer och ateister, allätare och allergiker ska kunna sitta vid samma bord, äta och samtala.

Billigare blir också att låta skolsyster, psykolog och kurator komma förbi några timmar i veckan som konsulter, istället för att finnas där på mer permanent basis för eleverna. Kostnadsbesparande är också att ha ett så kallat skolbibliotek med någon bokhylla skött av en svensklärare med luft i tjänsten, istället för ett permanent bibliotek med regelrätt bibliotekarie. Att skippa en permanent idrottshall och tillfälligt gå till ett gym eller idrotta i en park kan också skära ner kostnader.

Eller så skapas sinnrika skatteupplägg för att minimera bidraget till det offentliga. Listan kan göras lika lång som det sluga marknadstänkandet och den snöda egennyttan når.

Mot denna bild kommer ofta invändningen att avarter finns inom den kommunala skolan också. Att man inte kan generalisera och att valfrihet minsann är bra och efterfrågas.

Javisst kan det vara så. Få generaliseringar täcker in alla enskilda fall. Bra och dåliga skolor finns vida omkring på det brokiga skolfältet. Det handlar inte bara om huvudmän. Och valfrihet kan ofta vara bra och uppskattas av många, inte minst idag då vi vant oss vid att välja.

Vad som dock är värt att diskutera – djupare och mer konsekvent – är varför inte alla skolaktörer tydligare och på ett mer bindande sätt enas om gemensamma långtgående spelregler och målsättningar, detta så att våra gemensamma medel går till det gemensamma bästa.

Värt att diskutera är också varför man så länge har kunnat fixa och trixa inom skolfältet och kommit undan med det. Diskutera varför vi så länge kunnat ha dessa avarter i Sverige, medan de anses både konstiga och upprörande i ett internationellt perspektiv och bland utländska betraktare. Själv har jag träffat många utländska bekanta som förvånats över hur oreglerad och öppen för oseriöst och cyniskt agerande den svenska skolan är. Samtidigt har skolan ryckts isär och en galopperande segregering har gjort sig påmind, något som syns både i klassrum och i dyster PISA-statistik. Även det ett faktum som väckt förvåning internationellt.

Återförstatligande eller inte, vinstförbud eller fri marknad, tidigare betyg eller status quo, många eller inga nationella prov. Eller den enfaldigt binära vulgärversionen av det hela – vill du ha flum eller kateder? Varsågod att välja halmdocka och ringhörna.

Den politiska debatten om skolan har ofta krängt eller hamnat i baklås i vårt avlånga land, ett land som så ofta annars beskrivs som mellanmjölkigt, förnuftstyrt och konsensusinriktat. Troligtvis kommer även årets ovissa val leda till att många politiska skyttegravar, fortifikationer och positioneringar hindrar bärkraftiga lösningar.

Med hjärna och hjärta bör vi istället inse att skolans resurser kan användas bättre än nu. Att det inte duger att vi gång efter annan får kännedom om brister som gjorts till briljanta affärsidéer och att resurser läcker ut ur skolsystemet – till aktieägare, uppblåsta chefslöner och skatteparadis. Inse att vi behöver mer av seriöst, rimligt och långsiktigt handlande för att återigen få den skola som så många önskar och som utgör själva grunden för vårt välstånd och välfärd.

Eric Cardelús är lektor, lärarutbildare och mångårigt verksam gymnasielärare

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter