Eric Kalenze: Vi har nu passerat gränsen till den Evidensfria zonen

I pandemins spår finns mycket att läsa om skolan i press och i sociala media, suckar och glada tillrop om vartannat och allt i en situation som delas med kollegor världen runt. Nedan följer en bloggpost i översättning – en uppmaning, kollegor emellan, att inse det extrema i dagens situation och vad det innebär för arbetet i en inte så vardaglig vardag (red).

Hallå kollegor i skolan! Ni har väl inte har tappat taget?
Här är tillvaron ovan och konstig (förklarligt nog), men jag känner mig i alla fall säker på att jag och min skola lyckats behålla en proaktiv inställning  – jag lär mig mängder varje dag och fortsätter med att förbättra den distansskola vi så plötsligt var tvungna att skapa.
Vi har till och med lyckats med lite positiv uppsökande verksamhet mitt bland alla olika undervisningsstrategier, till exempel en virtuell Vänlig vecka med den här ”vykortshälsningen” från personalen. Jag kan inte nog tacka Chris McBride, som samlade ihop innehållet på eget initiativ, samtidigt med allt annat han har att hantera för närvarande, (andra året som lärare och fem preparandklasser – FEM!) För någon som jag, som förmodligen inte oroar sig för skolans medmänskliga sida så mycket som jag borde, gav det en kraftfull påminnelse om vad våra prioriteringar bör vara i den här konstiga och stressande situationen. Kan vår skola, genom något som kortet ovan, göra det lite bättre för barn och familjer, ja då kan nog jag också göra mer just nu. Så återigen: tack, alla.

Kom ihåg: Det här är den Evidensfria zonen

Utöver ett känslomättat sätt att inleda det här inlägget, så leder utbrottet av tacksamhet direkt vidare till några områden som behöver extra mycket betoning just nu. 

Först, till alla som är berörda av en skolas stängning eller omvandling till virtuell skola – och ja, jag menar varje central administratör, varje skolledare, varje lärare, varje elev, varje förälder, varje policy expert, alla!: Var så snäll tänk på att det inte finns några prejudikat, belägg eller regelböcker för det vi nu försöker göra. Vad jag menar är att bara slå om reläet och aktivera bästa praxis i distansutbildning kan låta tilltalande och positivt, men låt oss vara uppriktiga: (1) en brett överförbar bästa praxis inom distansutbildning har aldrig riktigt dykt upp någonstans, och (2) vad vi har att göra med just nu är i vilket fall inte precis distansundervisning – det är snarare ”tvingad, omfattande distansundervisning i ett katastrofalt, pandemiskt sammanhang”, och det är ganska annorlunda. Det vi försöker åstadkomma bör egentligen kallas distrofiskt lärande. (Det stämmer: ’distans’ + ‘katastrof’ = distrofiskt enligt mig.)

Vi befinner oss bokstavligen i den Evidensfria zonen – en annan dimension, ett underbart land av fantasi, och så vidare.  (Men stopp nu, en snabb koll: vi känner ju mer eller mindre definitivt till det jag nämnde ovan, det där om första hjälpen från distanspedagogiken, den som inte har så värst mycket positiva belägg att man kan rekommendera den. Och nu är vi där …  så hur har vi det egentligen …?)

 I den Evidensfria zonen gäller – att låta det viktigaste förbli viktigast

För att starta en kommande samling med blogginlägg: när du laddar upp din bärbara dator på måndag och är översvämmad med anteckningar om hur många uppgifter du ska dela ut, hur många videolektioner du bör spela in, hur du ska fortsätta att vårda relationer och allt annat, var så snäll och kom ihåg att vårt nuvarande experiment med distrofiskt lärande sker i den Evidensfria zonen. Den som berättar vad barn behöver just nu fungerar egentligen bara utifrån sina egna idéer om vad barn behöver just nu.

Ett situation som den här har trots allt aldrig existerat förut. Vilket innebär att absolut ingen är kvalificerad att säga exakt vad alla barn och familjer behöver från sina skolor just nu. Och med utgångspunkt i hur mycket stress som läggs till i redan uttröttade familjer, hur många barn som saknas helt, hur upphaussade konferenstekniker inte är helt redo för utbildningsområdet och allt annat att initialt snubbla på, ja, då verkar det som om en del självutnämnda experter har räknat rejält fel. (Tänka sig!)

Fram till mitt nästa blogginlägg, gör vad du kan för att värna det viktigaste. (Du kan kanske börja med att stänga av alla som du hör uttala sig tvärsäkert i vår Evidensfria zon. Det kan bidra till att minska bullret uppifrån.) Fokusera på hur du bäst kan tjäna dina elevers fortsatta akademiska och personliga tillväxt. Förbli trogen mot skolans utbildningsuppdrag, ha kontroll över de förväntningar du kommunicerar så att de är meningsfulla och hanterbara, och var villig att anpassa dig. Här lär oss allihop och det är okej.

Och för allt i världen: se till att du tar dig tid åt dig själv.

Se del 3B, ”‘How I Learned to Stop Worrying and Love the Evidence-Free Zone’”, för (in)formativa attityder och tillvägagångssätt som jag och min skola har bestämt, vilka rekommendationer jag har (och inte har), mm.

Eric Kalenze är författare till böckerna “What the Academy Taught us”  och ”Education Is Upside-Down” samt bloggen, ”A Total Ed Case” där texten ovan publicerades nyligen. För närvarande undervisar han vid Highschool i Minnesotas Twin Cities metroområde och fungerar också som planeringsledare och ämnesföreträdare på skolan. I mån av tid tar han uppdrag som oberoende konsult. Han är också researchED:s ambassadör i USA. Översättningen för Skola och samhälle är gjord av Sara Hjelm i samråd med författaren.